En timme efter solnedgången den 5 augusti 1877 stapplade fyra smutsiga medtagna män ut ur bushen vid Boma, en handelspostering vid Kongoflodens norra strand. Männen hade med sig ett brev adresserat till ”någon engelsktalande gentleman i Embomma”. Brevet var ett nödrop från en expedition som befann sig i ett ”tillstånd av överhängande svält” Det var undertecknat ”Stanley”, med ett förklarande PS: ”det var jag som fann Livingstone 1871”. De portugisiska handelsmännen i Boma förstod genast vem brevet kom ifrån och vad det innebar: att Stanley tagit sig tvärs över den afrikanska kontinenten genom områden som ingen europé dittills hade besökt. De skickade iväg proviant till expeditionen som befann sig två dagsfärder därifrån och några dagar senare nådde Stanley och de 115 bärarna och vakterna fram till Boma, 999 dagar efter de lämnat Bagamoyo vid Östkusten.

Expeditionen var en makalös bedrift. Stanley och hans karavan av bärare hade färdats i drygt två och ett halvt år och tillryggalagt mer än 11 200 kilometer. Till skillnad från engelsmannen Vernon Lovett Cameron, den ende europé som korsat den afrikanska kontinenten, hade Stanley följt Kongofloden och därmed kunnat kartlägga dess förlopp. Men priset för denna bragd var förfärande högt. På vägen hade ett stort antal personer i expeditionen dött av dysenteri, smittkoppor eller tyfus – sjukdomar som förvärrades av umbäranden och perioder av nästintill svält. Bärarna hade utstått Stanleys vinande pådrivande piska – han tvingade dem att bära sin bördor tills de stupade. Flera gånger led expeditionen av vattenbrist, den råkade ut för attackerande flodhästar och ormar, och den hade utkämpat över 30 strider med befolkningen längs vägen. Då bärarna nådde fram till Boma led de av vad man i dag kallar posttraumatisk stress. Flera dog utan klar orsak.

Stanley befann sig vid denna tidpunkt på höjden av sin karriär. Ingen annan upptäcktsresande var vid denna tidpunkt så känd som Stanley, mannen som funnit Livingstone, och som nu lyckats med bedriften att tränga igenom Afrikas hjärta. Vem var han och vilken betydelse hade han för kolonialiseringen av Afrika?

Frank McLynns utomordentliga biografi Stanley: Dark Genius of African Exploration, ursprungligen i två delar, finns nu i en diger volym (Pimlico, 928 s). Frågan är om det finns någon mer initierad redogörelse för Stanley än denna. McLynn, professor vid litteraturvetenskapliga institutionen på Strathclyde University, skriver att Stanley spelade en avgörande roll för kolonialiseringen och exploateringen av Afrika. Han skildrar Stanley som en djupt splittrad personlighet, en patologisk lögnare och sadomasochist, men också som en extraordinärt modig man och driven journalist med sinne för scoop.

Han dog 1904 som Sir Henry Morton Stanley, men föddes utom äktenskapet under fattiga omständigheter i Wales 1841 där han fick namnet John Rowlands. Modern var 26-åriga Elizabeth Parry. Fadern var den alkoholiserade bonden John Rowlands. Eftersom denna fader tycktes alltför omöjlig för den store upptäcktsresanden uppstod senare flera historier om vem som var hans egentliga far. Stanley skämdes under hela sitt liv över sitt ”illegitima” ursprung och förnekade det, eller, som den mytoman han var, skrev om historien. Senare i sitt liv berättade Stanley om sin hårda barndom, och om hur han under stor dramatik flydde från fattighuset där han placerats av släktingar. I själva verket lämnade han fattighuset på en sedan tidigare utsatt tidpunkt.

Klart är att hans barndom var hård och kärlekslös. McLynn menar att Stanleys förträngda sexualitet delvis kan förklaras genom upplevelser på fattighuset och hans förhållande till modern – Stanley skämdes över henne men ville desperat ha hennes kärlek. Hon ville inte veta av honom.

Stanley fann kvinnor på samma gång attraherande och motbjudande, vissa av dem satte han på piedestal men han var livrädd för fysisk kontakt. Den undertryckta homosexuella sidan av hans personlighet manifesterades i den mängd unga män han alltid behövde vid sin sida. Kalulu från Zanzibar, Stanleys favorittjänare, gav också namn åt upptäcktsresandens homoerotiska roman ”My Kalulu”. Stanley satte Kalulu i privatskola och kallade honom sin son, men när Kalulu försökte fly lät Stanley sätta honom i slavkedjor.

Som 17-åring tog John Rowlands arbete på en båt som förde honom över Atlanten till den nya världen. Han fick där arbete som kontorist hos Henry Hope Stanley, som också blev blev hans välgörare. Från 1859 tog John Rowlands namnet Henry Stanley, mellannamnet Morton kom senare. Han kallade sig amerikan och adopterade Stanley senior som fader. Förhållandet var till en början ömsesidigt. Den unge Stanley var som en son i familjen. Vad som föranledde brytningen något år senare mellan Stanley och hans adopterade fader är oklart. Enligt Stanleys egen beskrivning dog först frun i familjen och kort därefter av krossat hjärta också fadern. Den beskrivningen stämmer dock inte med verkliga händelser. Båda dog först långt senare och Stanley senior lämnade inte en penny till sin ”son” och han bad att hans namn aldrig skulle nämnas i hans närvaro. Värt att notera att Stanley ljög i sin egen dagbok, något som han skulle göra ofta de kommande åren.

Efter ett mellanspel i Turkiet och tjänstgöring i kriget mellan Nord- och Sydstaterna får han arbete på The New York Herald som krigskorrespondent. Han är modig och skriver rappa, livfulla skildringar från oroshärdar runt om i världen – inte sällan från platser han inte besökt.

New York Herald ger honom 1871 ett uppdrag som skulle förläna honom ära och berömmelse: att leta reda på David Livingstone, den skotske missionär som gjort till sin livsuppgift att finna Nilens källa i centrala Afrika och som ingen hört av på flera år. Stanley åker till Zanzibar och förbereder en stor och kostsam expedition. Efter en flera månader lång och svår färd från kusten hittar de Livingstone i Uiiji vid Tanganyikasjön. Stanley närmar sig honom med de berömda orden ”Doctor Livingstone, I presume”. Stanley får ett kungligt mottagande när han återvänder till Europa, men han blir också förlöjligad. Varianter på frasen ”Doktor Livingstone, I presume” blev ett stående skämt i såväl England som i Amerika.

Stanley visade sig under denna expedition, liksom under sina senare resor, vara en brutal, för att inte säga sadistisk, ledare. Kostnaden i människoliv förfärligt hög. Stanley visade ingen empati för de medhjälpare som drabbats av sjukdomar, utan beskyllde dem för att vara lata hypokondriker. De som inte lydde honom piskades, och de som försökte desertera sattes i slavkedjor. ”[...] när gyttja och väta undergrävt mina lättingars fysiska krafter, försatte dem ibland min hundpiska dem i utomordentlig verksamhet”, skriver Stanley själv i ”Hur jag fann Livingstone”. Boken, som genast blev en bästsäljare, är en självglorifierande beskrivning av expeditionen.

Under den andra expeditionen 1874-1877 tvärs över kontinenten förstördes mellan 20 och 30 lokala samhällen. Stanleys trupp var utrustad med de senaste vapnen och en elefantbössa med explosiv ammunition, och vann över lokalbefolkningens spjut och pilar. Under den första delen av resan skildrade Stanley drabbningarna i artiklar som fördes med kurirer till Afrikas östkust, varifrån de vidarebefordrades till Daily Telegraph i London, som tillsammans med amerikanska New York Herald finansierat resan. I England väckte artiklarna stor indignation hos humanistiska sällskap. Stanley ”skjuter negrer som om de vore apor” kommenterade forskningsresanden och författaren Richard Burton.

För Stanley tycks det största bekymret vid hemkomsten, där han trots kritik också hyllades, ha varit att ingen förstod vilka ekonomiska möjligheter det fanns i Kongo. Men det fanns en person som lyssnade på honom: den belgiske kungen Leopold II. Kungen hade länge närt en dröm om en koloni. McLynn skriver att det goda inflytande som Livingstone haft på Stanley nu försvann och Leopold appellerade till hans mörka sida. Bakom en filantropisk fasad lät Leopold, med Stanley som sin högra hand, erövra Kongoområdet och göra det till sin privata, och högst lukrativa, koloni. Enorma mängder gummi och elfenben skeppades till Bryssel. Folk och natur exploaterades hänsynslöst och under tre decennier dog runt tio miljoner människor i Kongo. Leopolds rovdrift har på senare år uppmärksammats av Adam Hoschhild i boken ”Kung Leopolds vålnad”.

På 1880-talet ledde Stanley ytterligare en stor expedition, denna gång för att ”rädda” en österrikisk äventyrare, Emin Pascha, i Sudan. Expeditionen blev ifrågasatt och kritiserad. För det första ville Emin Pascha inte bli hittad och för det andra fanns det starka ekonomiska intressen bakom expeditionens förment humanistiska syfte. Nu uppmärksammades också det ironiska faktum att Stanley förenklade för den av britterna så hårt kritiserade arabiska slavhandeln. Hans upptäcktsresor i okända områden öppnade också dessa för slavhandlarna.

Stanley var en förelöpare till kapplöpningen om Afrika. Hans beskrivningar av potentiellt intressanta områden i Afrika för Europa spelade en avgörande roll i det som kallats The Scramble for
Africa. Han var en övertygad imperialist.

Men McLynn hävdar att hur kritisk man än må vara till Stanleys motiv och person så var hans bedrifter som upptäcktsresande lika obestridliga som dem av Marco Polo eller av Columbus. Expeditionen för att finna Livingstone var en makalös prestation, och expeditionen 1874–77 var än mer imponerande. Resan till Kongo 1876–77 är en av de resor som för alltid kommer att finnas i historieskrivningen. Stanley kan, skriver McLynn, inte bära hela skulden för det inferno som Leopold och hans blodbesudlade medhjälpare sedermera skapade i Kongo. Likaså var det inte Stanleys syfte att underlätta för slavhandeln.

Som en iakttagare av Afrika var Stanley skarp och hans beskrivningar av lokala samhällen var mer precisa än hans kritiker ville erkänna. Stanley hade heller inga av de rasistiska fördomar som präglar verk av exempelvis Burton. Hans vita medhjälpare klagade ofta över att han föredrog afrikaner framför dem. För Stanley var den europeiska kulturen – inte människan – överlägsen. Stanley var paternalistisk och grym mot de han hade under sig oavsett hudfärg.

Ovälkommen, förödmjukad, oälskad och utrustad med stor fientlighet gentemot andra människor, fann den sexuellt frustrerade Stanley sin räddning i Afrika. Upptäcktsresorna i Afrika gav, skriver McLynn, honom möjlighet att skapa sig en identitet, liksom utlopp för sina mordiska impulser utan risk för lagliga konsekvenser.

Under de sista åren av sitt liv levde han som en engelsk gentleman. Han var gift i ett platonskt äktenskap med Dorothy Tenant och han satt i parlamentet, känd som en reaktionär och butter ledamot. Arbetet i parlamentet där konflikter löstes med debatt passade dock inte Stanley. Han var en handlingens man.

Medtagen av ständiga malariaanfall insjuknade han och dog 1904. När han låg på sin dödsbädd tröstade han sig med att han snart skule få vila bredvid den store David Livingstone i Westminister Abbey. Men hans önskan uppfylldes inte. Mannen som fann Livingstone hade för mycket blod på sina