Uppsalaprofessorn Bengt Landgren har styrt ett forskningsprojekt om litteraturvetenskapens historia; en första volym som presenterades häromåret behandlade perioden fram till 1946 och en andra volym om dryga 700 sidor har nu utkommit under rubriken Universitetsämne i brytningstider. Studier i svensk akademisk litteraturundervisning 1947-1995 (Acta Universitatis Upsaliensis, 740 s). Där fortsätter Landgren med det han inledde i den första volymen: att gå igenom ämnets samtliga avhandlingar och professorstillsättningar fram till 1956. Övriga bidrag kommer från Stefan Helgesson, som ger ett livligt referat av allt bråk som föranleddes av att ”blockämnet svenska” bröts ur litteraturvetenskapen runt 1970; Ulf Malm som tagit sig igenom inte mindre än 473 uppsatser ventilerade vid Uppsala-institutionen vid samma tid; Michael Gustafsson som gått igenom avhandlingar från 1976 till 1995 för att undersöka om ämnet verkligen utsatts för så mycket ”teori” som ryktet säger. Slutligen Marta Ronne, som ger glimtar från en glömd historia: hon har letat spår efter kvinnliga studenters litteraturvetenskapliga insatser mellan 1900 och 1940. Språket är genomgående nyktert utredande: man tror sig läsa en statlig utredning. Ingenstans får man misstänka att samtliga författare i högsta grad är viktiga aktörer inom den institution som de ger intryck av att betrakta utifrån, som forskningsobjekt.
Jag är rädd att projektet knappast bjuder på upphetsande läsning för en bredare allmänhet. Det krävs nog specialintresse för att man ska ta sig igenom exempelvis 18 sidors referat av turerna kring en professorstillsättning i Uppsala 1947. Eller granska jämförande statistik över 3-betygsuppsatser framlagda vid samma institution. Och det går knappast att förvåna sig över att kvinnliga studenter fram till 1940 anammade det rådande vetenskapsidealet ”men att de gjorde det på ett sätt som inte hotade den rådande makthierarkin.” Annorlunda är det för en läsare som mig: jag har varit verksam inom litteraturvetenskapen hela mitt vuxna liv och både känner och känner igen en hel del av de strukturer som diskuteras och de aktörer som presenteras. I Helgessons genomgång av striderna kring ”PUKAS” och blockämnet svenska får jag veta att jag redan för 35 år sedan deltog i debatten, som man säger: jag skrev visst en artikel om svenskämnet tillsammans med Gerhard Arfwedson och Ulla Torpe. Påminnelsen gör mig helt sentimental: tänk att jag fick arbeta tillsammas med underbara Ulla! Annat kan jag nicka instämmande åt, som när Michael Gustafsson odlar misstanken att teoretiseringen runt 1980 ofta stannade på ytan och sällan påverkade litteraturvetenskaplig praxis. Eller jag kan få lust att komplettera: som när jag läser att Olof Lagercrantz fick lovord och docentbetyg på sin avhandling om Krusenstjerna 1951 – jag minns ju att Olof berättade att han mycket riktigt fick sitt betyg men mot löfte att aldrig söka universitetstjänst!
Den sista anekdoten skulle väl illustrera att de redskap man har använt för att avläsa litteraturvetenskapens profil inte alltid varit tillförlitliga: det är ju inte säkert att professorns skriftliga omdöme är lika med det han säger mellan skål och vägg. Också omdömen och utlåtanden är retoriskt betingade genrer där det är lika viktigt som i poesin att läsa det som inte står skrivet (för att nu travestera en berömd fras från Hofmannsthal). Lars Lönnroth påpekade också sådana begränsningar i sin recension på denna sida av projektets första volym. När nu detta är sagt så bör det ändå medges att de två volymerna tillsammans ger intressanta och ofta tänkvärda bidrag till litteraturvetenskapens historia och styrker sina föga kontroversiella hypoteser: att vetenskapen vandrat från ”historisering” via ”textualisering” till ”kontextualisering” – samt att ”teori” med fransk och amerikansk proveniens allt oftare åberopades på 1980-talet.
Jag har som sagt under lång tid varit verksam i disciplinen men de senaste 20 åren utanför Sverige: det skulle väl motivera ett snett perspektiv och några kritiska frågor, och den första som
tränger sig fram är denna: varför är den svenska litteraturvetenskapen så svensk? Jag har länge haft ett intryck av att man i Sverige bara skriver om svensk litteratur, helst 1900-talslitteratur, och detta intryck bekräftas nu: Ulf Malm konstaterar att en ”förkrossande majoritet” av alla uppsatser han gått igenom är ägnade svenska ämnen. Och när jag ser förteckningen på de 216 avhandlingar som Michael Gustavsson har granskat finner jag att cirka 18 behandlar ämnen som går utöver Sverige – ytterligare några få behandlar nordiska ämnen. Nu har man inte tittat på litteraturvetenskapliga avhandlingar vid språkinstitutionerna, vilket måste kallas en begränsning. Hade man räknar in franska, tyska, engelska, ryska så borde väl talen ha justerats men kanske inte så mycket: ryktet säger att lingvisterna dominerar dessa institutioner. I Sverige finns helt enkelt ingen verksamhet jämförbar med den man i Norge, Danmark och de flesta europeiska länder plus USA kallar ”allmän litteraturvetenskap” eller comparative
literature.
Den allmänna litteraturvetenskapen går förstås tillbaka på gamla traditioner men är institutionellt sett en ganska ny företeelse: den slog igenom på 1960-talet. Varför infördes den aldrig i Sverige? Nu ingår visserligen en stripa icke-svensk litteratur och litteraturhistoria i ett normalsvenskt pensum men forskningen är, som sagt, ”förkrossande” nationell. Det gäller också, och inte minst, sedan den vetenskapliga profilen under 80-talet luckrats upp under intryck av en i högsta grad internationell, allmän och komparativ teori. Det är naturligtvis helt legitimt att man som svensk litteraturforskare ägnar sig åt svenska ämnen; men det slår mig som nästan perverst att det tydligen ska vara näst intill omöjligt för en svensk att exempelvis skriva om Montaigne, Rousseau, Hölderlin, Nietzsche, Rilke – jag nämner med avsikt några författare som jag har intresserat mig för sedan jag lämnade Sverige för att ägna mig åt allmän litteraturvetenskap.
Ytterligare en påfallande begränsning delar den svenska litteraturvetenskapen med de flesta institutioner jag känner till: koncentrationen kring en snävt uppfattad litterär kanon. Jag tänker nu inte bara på att man i Sverige skriver om svenska författare men att man håller sig till fiktionslitteratur och poesi: andra litterärt bestämda verksamheter, som kritik, essäistik, biografi, självbiografi, reselitteratur, ny-journalistik lyser med sin frånvaro bland alla de uppsatstitlar och avhandlingar som projektet har gått igenom. Det tvingar fram misstanken att vi litteraturvetare klamrar oss fast vid de litterära gränser, som samtidslitteraturen gärna överskrider. I gengäld tror jag man kan påstå att litteraturvetenskapen lyckats med vad man kan kalla institutionalisering, det vill säga spridning av verksamheten till allt fler platser (läs: regionala högskolor), konsolidering av en litterär kanon samt en någorlunda unison uppfattning om vad som gäller som vetenskap – och i detta avseende tror jag inte att den svenska institutionen skiljer sig från några
utländska.
Kanon har förstås varit under attack och vetenskapens gränser har testats men institutionen har visat en eminent förmåga att suga upp och integrera exempelvis feministiskt motiverad kritik av kanon och dekonstruktivt motiverad kritik av det som skulle vara vetenskapens objekt: den litterära texten. Inte heller denna flexibilitet saknar omkostnader: jag har redan antytt en växande klyfta mellan den litteratur som litteraturvetaren ägnar sig åt och den som praktiseras i samtiden. Projektet är i sig självt ett exempel på litteraturvetenskapens tendens till självtillräcklighet, vilket betyder att litteraturens egenutveckling, kritiken och det offentliga samtalet inte anses höra vetenskapen till. Sagt på annat vis: det är viktigare för dagens doktorand liksom för projektets bidragsgivare att bli identifierade som forskare i ”forskarsamhället” än som till exempel kritiker, författare eller kulturarbetare. Det hänger förstås ihop med ändrade villkor för dagskritik och litterär diskussion men är också ett uttryck för litteraturvetenskapens institutionalisering.
Projektet diskuterar inte detta men problematiserar i gengäld den import av ”teori” som sköt fart runt 1980. Michael Gustavsson hävdar i sitt bidrag att ”poststrukturalistisk och hermeneutisk (och i viss mån strukturalistisk) teori inte bara skiljer sig från tidigare inom ämnet dominerande teorier utan också innebär en avgörande skillnad i synen på ämnets innehåll, undersökningsområde och ändamål.” Gustavsson vill visa att den nya synen på text som process inte kan förenas med den traditionella synen på text som objekt. Att institutionen ändå inte sprängts inifrån hänger samman med att teori mest är munväder: den deklareras i teoretiserande inledningar men får dåligt genomslag i den textanalytiska praktiken.
Den senare observationen håller jag med om: mina egna försök att hävda teori skulle säkert bekräfta Gustavssons observation. Det första ledet är jag mer tveksam till: jag misstänker att Gustavsson alltför envetet renodlar en av flera motsättningar inom litteraturvetenskapen. Det är nog sant att ett poststrukturalistiskt textbegrepp lägger torpedo under arken men ändå tyder ingenting på att textteoretiker skulle ha svårare än andra att finna sig tillrätta i institutionen litteraturvetenskap. Andra motsättningar (som Gustavsson inte behandlar) är potentiellt lika förödande: jag tänker på klassikern historieskrivning i förhållande till textanalys, på kontext vs text och, som redan antytts, på diskrepansen mellan litteraturvetenskaplig kanon och litterär praxis.
Jag tror nog att institutionen kan leva vidare också med dessa konflikter: den vetenskapliga profilen har aldrig varit så skarp att den förhindrat ämnets expansiva förändringar. Det finns dock andra frågetecken till den fortsatta verksamheten. Dels kan man ju tycka att det måste finnas gränser för hur många som kan och bör läsa litteraturvetenskap och hur många uppsatser och avhandlingar det kan produceras, i synnerhet när ämnesvalet begränsar sig till svensk 1900-talslitteratur. Dels kan man frukta ett slags värmedöd: att institutionaliseringen drivs så långt att vetenskapen blir obegriplig för alla utom för aktörerna själva och att litteraturintresserade ungdomar börjar välja andra utbildningar. Slutligen kan man med goda skäl befara att statsmakten inte ser vitsen med att så många människor ska ägna sig åt svenska romaner och dikter och därför börjar dra ner på anslagen.
Projektet sätter punkt vid 1995 och ägnar sig inte åt framtidsspekulationer. Den långa historia som beskrivs motiverar ändå funderingar om historiens fortsättning. Från min egen horisont vill jag nämna två indikationer: i Köpenhamn, där man driver Nordens mest framgångsrika och vitala institution för litteraturvetenskap, har man gått i bolag med ”modern kultur”, ”visuell kultur” och ”kulturförmedling”. Det har visat sig som ett snilledrag eftersom det har fångat upp en mängd aktuella intressen och betytt en kraftig institutionell expansion. I Norge har den allmänna litteraturvetenskapen expanderat de senaste 15 åren vad gäller antal studerande och antal tjänster (medan det nationella litteraturstudiet har stagnerat). På mitt universitet i Oslo har man nu upptäckt estetiken: den utvecklas i samarbete mellan litteratur-, konst-, musik, medievetenskap och tycks likaså fånga upp aktuella intressen. Och det betyder ny expansion, inte bara av studenter och lärare utan också av undervisningens och den vetenskapliga produktionens innehåll och karaktär. Jag är ganska säker på att litteraturvetenskapen måste söka sådana öppningar och samarbetsformer om den vill fortsätta att utvecklas. Kanske skulle det bidra till att överbrygga den där besvärande klyftan mellan institutionen litteraturvetenskap och den samtida kultur, där litteraturen trevar efter nya former och ny betydelse.
