I år fyller vår grannstad S:t Petersburg 300 år. Den grundades 1703 av Peter den store som ett led i hans europeiseringsprojekt. Resultatet av den ryske tsarens strävanden, kulturellt såväl som politiskt, blev emellertid långt ifrån entydigt. Det framgår med stor tydlighet av den nya stadens utseende och karaktär.

De ryska semiotikerna med namn som Jurij Lotman och Boris Uspenskij har i en rad arbeten studerat staden och läst den som en text, på samma sätt som deras västeuropeiska kolleger bland kulturfilosoferna tolkat städer som Wien och Paris. Petersburg läses av de ryska forskarna med fyra olika koder, av vilka tre är helt uppenbara: Petersburg som en europeisk stad, Petersburg som en del av ett pågående ryskt imperiebygge och Petersburg som en rysk stad, som fortsättare av ett ryskt arv.

Namnet på staden, som på ryska skrivs Sankt Peterburg, är utgångspunkt i denna läsning. Namnet är till ingen del ryskt utan dels latinskt (sankt används aldrig i ryskt sammanhang som epitet för helgon) och dels tyskt. Detta tyskklingande namn gjorde att man under första världskriget tvingades döpa om staden och ge den en rysk namnform: Petrograd. Den ryska ortodoxa kyrkan hade alltid kallat staden så. Bland Petersburgsborna används ibland smeknamnet Piter om staden.

Dess namn är ändå inte helt europeiskt. Det saknar genitiv-s, som borde finnas och som finns i Västeuropas benämning på staden. Namnet blir ändå en hybrid, vilket visar att den måste läsas inte bara med en europeisk kod utan också med andra.

Staden är uppkallad efter aposteln Petrus, Roms skyddshelgon, och namnet appellerar här till Peters imperiebyggande. Den skulle bli en like till den eviga staden och huvudstad i ett världsrike. Namnet förknippades naturligtvis också med Peters egen person, och denna dubbelhet av sakralt och imperialt är mycket betecknande för det tidiga 1700-talets ryska härskarideologi och retorik.
Stadens vapen – två korslagda ankare med en spira i mitten – imiterar Vatikanstatens vapen (med nycklar i stället för ankare), vilket igen uppfordrar till en imperial läsning av staden. Under Peter den store utvecklades en emblematik där gult representerade imperiets färg, och många av de officiella byggnaderna i staden målades av denna orsak i denna färg, och detta imperiala gula är ett av de bestående intrycken av staden också i dag.

Staden anlades där den svenska skansen Nyen tidigare hade legat. Den placerades vid havet för att ersätta Archangelsk som den viktigaste ryska hamnstaden. Den öppnade ett fönster mot Europa och blev en av Europas många storstäder vid vattnet. Den fick också binamnet Det nya Amsterdam, vilket tydliggör denna läsning av staden. Staden är ju inte bara europeisk, den är nordisk och kallas ibland på ryska den nordliga huvudstaden. När Casanova 1764–65 besökte Petersburg föreföll den honom vara var en nordlig stad som försökte imitera en europeisk metropol. Norden förknippades i hans föreställningsvärld med barbari.

I dag inbjuder kulten av Petersburgs vita nätter med fester och kulturprogram en nordisk läsning av Petersburg. Den liknar i mångt och mycket Stockholm med sitt läge på vattnet.

Staden skapades nästan helt ur intet. Vad som tidigare fanns på platsen var, förutom träskmarker, Nyenskans. Svenskarna hade grundat sin stad längre upp, vid Ladoga, den stad som fick namnet Nöteborg. Pusjkin inleder sitt poem ”Bronsryttaren” med att Peter likt Gud står inför tomheten och skapar sin stad ex nihilo, ur intet. Den ryska huvudstaden flyttades sedan hit 1712 från rikets centrum i Moskva till dess periferi för att man skulle kunna förverkliga något helt nytt, en utopi, på samma sätt som Konstantin den store hade flyttat det romerska rikets huvudstad till Konstantinopel 1 400 år tidigare. Peter såg denna parallell och använde den i sin propaganda.

Staden ligger vid floden Neva vilket manar till en rysk läsart. Petersburgs skyddshelgon, Alexander Nevskij, var furste av Novgorod på 1200-talet och besegrade en svensk korstågsarmé på Nevaflodens is och därav hans tillnamn. Alexander var utomordentligt lämpad som stadens skyddspatron, och parallellerna mellan hans kamp mot svenskarna och Peter den stores krig var tydliga. Den nya staden kom alltså också att förknippas med Novgorod och ett ryskt arv, och staden låg ju också de facto i det område som tidigare ingick i stiftet Novgorods domäner.

Kyrkorna som Peter lät uppföra i staden visar också på dessa tre olika läsningar av staden som text. Den första offentliga byggnad som uppfördes i den nya staden var Petrus-Pauluskatedralen med en hänvisning till Peterskyrkan i Rom, vilket igen visar Peters stormaktsambitioner. Den grundlades på Petrus-Paulusdagen 29 juni 1703, alltså på Peters egen namnsdag. Ett annat centrum i staden är Alexander Nevskij-klostret med Alexanders reliker, som forslades hit från Novgorod på Peters befallning. Alexander relikskrin stod tomt under många år eftersom bolsjevikerna konfiskerade hans kvarlevor. Kyrkan fick tillbaka dem i slutet på 1980-talet. Från detta kloster utgår också Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt.

I stadens södra del grundlades Treenighetskyrkan. Den hänvisar också till Petersburg som en fortsättare av det ryska arvet. Treenigheten hade under 1300-talet blivit det viktigaste temat i den ryska fromheten, ett tema som hade introducerats av Rysslands nationalhelgon Sergij i hans kloster någon dagsresa från Moskva. Andrej Rubljov hade 100 år senare målat den mest berömda av alla ryska ikoner – Den gammaltestamentliga Treenigheten. Staden grundades just på Treenighetsdagen, alltså pingstdagen 16 maj 1703 (27 maj enligt vår kalender).

I den ena änden av Nevskij prospekt ligger klostret, i den andra finns palatstorget med Vinterpalatset, Eremitaget och ett antal offentliga parad- byggnader som snarast ger ett sydeuropeiskt, kanske italienskt intryck. Isaakskatedralen, en bit från Nevskij prospekt anknyter däremot direkt till Peter den stores person. Det okända helgonet Isaak firas på samma dag som var Peter den stores födelsedag den 30 maj. Sakralt firande och firandet av monarken kunde på så sätt förenas.

Staden har alltså flera centra, som var och en tydliggör en av Petersburgs läsarter. Vad som däremot försvårar läsningen är att nästan alla de gamla kyrkorna som uppfördes under Peters tid är rivna och ersatta med nya, men med samma namn, byggda i västerländsk stil av arkitekter som nästan alla kom från Sydeuropa med namn som Rastrelli och Trezzini.

Staden saknar egentligen en arkitektonisk nutid. Det fanns under sovjettiden en plan att riva den gamla staden och bygga ett nytt centrum men det blev inget av detta. Däremot gjordes det ett försök att flytta stadens centrum längre söderut till Moskovskij prospekt och i dag finns där några stalinistiska monumentalbyggnader som vittnar om detta misslyckade försök att etablera en sovjetisk läsning av staden.

Den fjärde tolkningen då? Peters fiender, gammalryssarna och särskilt den mest konservativa delen av den ryska kyrkan, de så kallade gammaltroende, erkände inte denna nygrundade stad och särskilt inte dess roll som ny huvudstad. Munken Filofej hade profeterat att Moskva var det tredje Rom (efter den eviga staden och Konstantinopel) och att något fjärde skulle det aldrig bli. Moskva skulle bli den sista av huvudstäderna i världsriket innan jorden skulle gå under, men Peter den store hade alltså tagit sig före att bygga ett fjärde Rom. Peter uppfattades av dessa gammalryssar som Antikrist och Petersburg existerade egentligen inte för dem eller skulle snart gå under i en apokalyps.

Petersburg var för dem ett nytt Babylon och huvudstaden var fortsatt Moskva. Moskva var byggt i trä (förutom Kreml och kyrkorna)men skulle ändå bestå. Det hade man kunnat se när staden likt fågel Fenix hade rest sig ur askan efter branden i samband med Napoleonkriget år 1812. Petersburg var en stenstad och Peter hade till och med förbjudit uppförandet av stenhus i någon annan stad. Det var ändå, menade gammalryssarna, en stad som inte skulle bestå, som skulle sjunka ner i träskmarken.

Staden var onaturlig med sina raka gator och geometriska rutmönster. Hjälten i Dostojevskijs kortroman ”Anteckningar från källarhålet” kallar staden ”den mest konstgjorda i hela världen”. Den stad som växt fram naturligt var istället Moskva med dess krokiga eller cirkulära stadsplan. Man talade också om Petersburgs teatralitet i det att imperiets alla officiella manifestationer, militära som civila, ägde rum här: militärparader, baler. För de europeiserade ryssarna var det naturligtvis en av stadens fascinationer.

Kring denna apokalyptiska föreställning knyts sedan andra undergångsvisioner och man påpekade att staden grundlagts i ett träsk och att tusentals människor fått sätta livet till vid byggandet av Petersburg. Dimmorna som innesluter staden gör den spöklik, det är också en stad full av vålnader. Det är ju en stad som ständigt hotas av översvämningar där den ligger alltför lågt vid Nevans mynning.

Det finns en hel samling folkliga berättelser som beskriver detta spökliga Petersburg. Pusjkin tar upp detta tema i ”Bronsryttaren” då ryttarstatyn av Falconet föreställande Peter plötsligt får liv och börjar jaga den stackars lille tjänstemannen Jevgenij som uttryckt sig mindre vördsamt om kejsaren efter att han förlorat sin fästmö i en av Petersburgs översvämningar.

Statistik från 1800-talet bekräftar också denna hela andra Petersburgstolkning. Ingenstans i landet var dödligheten större, ingen annanstans begicks så många självmord, ingen annanstans var prostitutionen så utbredd.

I denna läsning av Petersburg inneslutes också självhärskardömets oberäkneliga våld med allt från tsarmord till förföljelser av oliktänkande. När den nya sovjetregimen 1918 övergav Petersburg för att flytta tillbaka till den gamla huvudstaden kändes detta för många som en bekräftelse av tvåhundra års undergångsvisioner.

Staden döptes om till Leningrad, något som också kunde ses i detta apokalyptiska perspektiv. Den fanns verkligen inte längre något Petersburg. Nästa stora hot för staden blev andra världskriget och tyskarnas blockad som varade i 900 dagar och som innebar ett oerhört lidande för stadens innevånare.
Nu har staden sedan mer än tio år tillbaka fått tillbaka sitt gamla namn. I dag omvandlas dess centrum utan att något rivs. Utländska modefirmor flyttar in, restauranger och kaféer öppnar överallt, gatureklamen är kanske mer aggressiv än i någon annan modern stad, brottsligheten är skyhög.

Staden börjar igen bli en internationell metropol som den var i början av 1900-talet, samtidigt som den politiskt fortsatt är något av en provinsstad. Vad som gör staden så fascinerande är att den fortfarande går att läsa med alla dessa koder, med alla dessa språk, precis som något av den ryska prosans storverk. Det är denna stad som vi har så nära oss, och som trots undergångsvisionerna nu firar ett ståtligt 300-årsjubileum.