I dag hålls ett flertal minneshögtider för att uppmärksamma att tio år gått sedan Srebrenica – den värsta massakern under 90-talets Balkankrig. Mantrat ”aldrig mer” frambesvärjs som så många gånger förr.
Sedan den bosnien-serbiske generalen Ratko Mladic föst undan FN:s fredsbevarande trupper som skulle skydda tusentals människor som sökt tillflykt i Srebrenica och FN:s ”säkra” zoner, mördades minst 7 000 muslimska män och pojkar av den bosnien-serbiska armén med hjälp av serbiska enheter, muslimska män separerades från sina familjer och avrättades, medan tusentals andra sköts när de försökte fly genom skogarna.
De ytterst ansvariga för massakern i Srebrenica, Ratko Mladic och Radovan Karadzic, åtalades först några veckor efter massakern av ICTY (the International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia), den så kallade ”Haagtribunalen”, men arresterades inte av de NATO-ledda styrkorna, främst av fruktan för repressalier mot soldaterna.
Inför Daytonförhandlingarna 1995 behandlades de båda krigsförbrytarna av västmakterna som parter i ett maktspel – fred ansågs viktigare än att skipa rättvisa. Mladic och Karadzic är sedan dess på fri fot, trots åratals jakt av NATO-ledda styrkor. Srebrenica blev ett katastrofalt misslyckande för FN och världssamfundet, men även för ICTY.
Redan när tribunalen inrättades 1993 uppfattades den mest som ett moraliskt alibi för det internationella samfundets ovilja att ingripa under pågående folkmordsliknande konflikter. Och Haag-tribunalen skulle varken avskräcka från Srebrenica eller krigsförbrytelserna som begicks av Slobodan Milosevics styrkor i Kosovo 1999.
Åtalet för folkmord mot Mladics högra hand under massakern i Srebrenica – general Radislav Krstic – var dock enligt ICTY en ”varning för framtiden”. Men frågan är om krigsförbrytarrättegångar ens långsiktigt kan avskräcka från folkrättsvidriga övergrepp.
Trots att Nürnbergrättegångarna uttryckte segrarnas, de allierades, rättvisa betraktas de som landvinningar i strävan att utkräva ansvar för brott mot mänskligheten och stadfästa principer om individuellt ansvar. Men inte heller de kunde avskräcka från otaliga förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna under 1900-talets senare hälft. Kalla kriget bidrog till flera fall av straffrihet och amnestier, till exempel i Latinamerika och Kambodja.
Först på 90-talet kunde de första internationella temporära krigsförbrytartribunalerna – ICTY och ICTR för Rwanda – inrättas och det senaste decenniet har Internationell straffrätt blivit en tydlig dimension i det internationella politiska normsystemet. Individens rätt har allt mer satts i centrum på bekostnad av suveräna staters rättigheter; inte ens Milosevic går fri. Den permanenta internationella brottmålsdomstolen ICC, som nu tio år efter Srebrenica bland annat undersöker om folkmord begåtts i Darfur, upprättades 2002.
Men även för ICC kvarstår dilemmat mellan ”realpolitikens” förespråkare, som ser rättsskipning som ett hinder för politiska fredsuppgörelser, och rättvisans anhängare, som hävdar att det är nödvändigt att skipa rättvisa efter krigsförbrytelser eller auktoritära regimer för att freden skall bli varaktig och rättsstaten få fäste.
Samhällens sätt att ta itu med grova kränkningar av mänskliga rättigheter i det förflutna skapar en rad andra dilemman, till exempel mellan hämnd eller försoning, sanning och glömska. Sökandet efter rättvisa och sanning kan spänna över kvartssekel eller decennier av amnesti eller amnesi i Latinamerika eller på Balkan, där nya massgravar fortfarande påträffas.
En ökad efterfrågan på lösningar för att återuppbygga samhällen som söndrats av krig eller totalitärt styre har gjort så kallad transitional justice till en global ”tillväxtbransch”. Det är ett brett, interdisciplinärt område mellan folkrätt och nationell rätt, konfliktforskning och politisk psykologi. Ibland har specifika, unika erfarenheter okritiskt upphöjts till allmängiltiga modeller – till exempel Sydafrikas sannings- och försoningskommission – men varje land måste göra sina egna vägval. Om endast en bok på området skall nämnas är ”Post-Conflict Justice” (2002), ett oumbärligt standardverk med bidrag av ledande experter sammanställd av Cherif Bassiouni, som bland annat ledde den undersökningskommission som föregick ICTY.
De senaste åren har en mängd böcker inriktade på krigsförbrytartribunaler, i synnerhet den så kallade Haag-tribunalen, getts ut: Strikta folkrättsliga översikter eller entusiastiska skrifter om rättvisans segertåg. I en klass för sig är Slavenka Drakulics ”Inte en fluga förnär – krigsförbrytare inför rätta” (They would never hurt a fly, 2004) som dissekerar hatets och hämndens anatomi i före detta Jugoslavien inifrån på ett sätt som ingen traditionell juridisk eller politisk analys förmår genomlysa.
Att krigsförbrytartribunalers uppkomst och effekter inte är resultatet av rättsnormernas betvingande kraft utan av politisk makt och intressen visar den franske journalisten Pierre Hazan i Justice in a time of war – The true story behind the International Criminal Court for the former Yugoslavia (Texas University Press, 248 s). Han skildrar engagerat och initierat hur ICTY uppstod ur världssamfundets vanmakt, hur det undergrävts av dess vankelmod men ändå blivit ett viktigt instrument för internationell rättvisa, trots att domstolens militära, politiska och finansiella beroende av FN:s medlemsstater består.
Han kritiserar skarpt FN:s, USA:s och västmakternas realpolitiska kalkylerande när de istället för rättvisan prioriterade ”freden” genom Dayton-avtalet och förhandlandet med ”fredsarkitekten” Milosevic, till dess att han slutligen åtalades i och med Kosovokriget. Men Hazans upprördhet förbiser principiella resonemang om hur pragmatiska förhandlingar på kort sikt kan vara nödvändiga för fredsuppgörelser, även om de står i konflikt med långsiktiga behov att hävda rättsnormer, som krävs för att freden skall bestå.
En sådan analys finns däremot i den historiskt bredare ”Stay the hand of vengeance – The politics of war crimes tribunals” (2000), en mycket läsvärd bok av statsvetaren Gary J Bass. Han beskriver utan att moralisera ”idealismen” hos en del demokratiska staters regeringar som stödjer internationella krigsförbrytardomstolar som uttryck för en universell tro på mänskliga rättigheter och realpolitikens ”egoistiska” ovilja att offra de egna soldaternas liv. Detta mönster som går igen från Napoleonkrigen till Bosnien och Rwanda, har enligt Bass djupa rötter.
Han skildrar kraftmätningen mellan liberala krafter som vill ställa krigsförbrytare inför rätta i laga ordning och grupper som kräver vedergällning och avrättning. Om till exempel Henry Morgenthau jr, USA:s finansminister under andra världskriget, lyckats övertyga de allierades ledare så hade tyska nazistledare avrättats direkt i stället för att ställas inför rätta i Nürnberg.
Bass kommer till slutsatsen att en avgörande förutsättning för att krigsförbrytarrättegångar skall nå viss framgång är att några nyckelstater är villiga att riskera sina soldaters liv. Han konstaterar att rättegångar ofta knyts till fredsuppgörelser för att minska denna risk.
Bass gräver fram de ofta glömda krigsförbrytarrättegångarna kring massakerna på armenier som hölls i Konstantinopel efter första världskriget. Sedan rättegångarna misslyckats hämnades armenier genom att mörda ett antal ungturkiska ledare.
Bass ger med lätt hand och livfulla detaljer en analytisk överblick från Napoleons förvisning via de misslyckade Leipzig-rättegångarna efter första världskriget till ICTY. Han överbetonar kanske betydelsen av utomstående staters militära insatser för krigsförbrytartribunalers resultat, ty även politiskt och ekonomiskt tryck är betydelsefullt.
Milosevic och närmare 60 grova krigsförbrytare är numera häktade i Haag. Ett tjugotal ICTY-åtalade främst från Serbien har bara det senaste halvåret ”frivilligt” inställt sig, trots att de styrande är ovilliga att utlämna krigsförbrytare som även skyddas av mäktiga kriminella nätverk med politiska förgreningar. Detta är resultatet inte bara av NATO:s insatser i Bosnien utan också av USA:s och EU:s villkor för staterna i före detta Jugoslavien: politiska och ekonomiska hot om indraget bistånd samt löften om en framtida integration i NATO:s och EU:s strukturer.
EU-medlemskap har hittills varit det starkaste incitamentet för reformer i före detta Jugoslavien och för att staterna ska samarbeta med ICTY. Deras framtid finns i ett EU som inte tolererar straffrihet för krigsförbrytelser. När ICTY successivt avvecklas till år 2010 är det viktigt att staterna får stöd att genomföra nationella krigsförbrytarrättegångar i enlighet med internationell rättsstandard – för att inte krigen på Balkan återigen skall följas av straffrihet.
Krigsförbrytarrättegångar tyngs ofta av höga förväntningar präglade av arvet från Nürnberg. De förväntas straffa de skyldiga, skapa varaktig fred, försoning, avskräcka, skingra kollektiv skuld, inskärpa individuellt ansvar, få fram ”sanningen”, med mera. Därför är det intressant att Bass liksom ett växande antal akademiker och praktiker kritiskt granskar de empiriskt ganska svagt underbyggda antagandena om krigsförbrytartribunalers roll. I likhet med exempelvis juristprofessorn Martha Minow i ”Between Vengeance and Forgiveness” (1998) menar Bass att det är ovisst om hotet om krigsförbrytarrättegångar verkligen kan avskräcka en regim som planerar storskaliga massakrer.
Vidare antas rättegångar ha en viktig roll för att skingra idéer om kollektiv och nationell skuld och i stället befästa principen om individuellt ansvar. Bass och Minow betonar att detta i praktiken kan vara problematiskt, därför att omfattningen av ett planerat kollektivt massvåld trotsar vanliga begrepp om individuellt ansvar. När antalet förövare är långt större än vad både inhemska och internationella rättssystem kan hantera i Bosnien eller Rwanda kan rättvisan bli symbolisk, ställföreträdande där bara några få kan ställas inför rätta.
Ett av de viktigaste resultaten av tribunaler anses vara att få fram fakta så att inte krigsförbrytelser kan förnekas. Det är särskilt viktigt när dokumentation ofta saknas, när etnisk rensning har utplånat spåren av förbrytelserna eller då man som under den argentinska militärdiktaturen dumpat offrens kroppar i havet eller flyttat massgravar som man gjorde i Bosnien.
Men inte ens de ohyggliga fakta om massakern i Srebrenica som ICTY fick fram i rättegångarna mot Radislav Krstic och Drazen Erdemovic för några år sedan har hindrat förnekelser på serbisk sida. Den video från Srebrenica som nyligen hittades och visades i serbisk tv gjorde dock förbrytelserna uppenbara även för den serbiska opinionen.
Det finns även seglivade föreställningar om att krigsförbrytarrättegångar leder till försoning, vilket även återspeglas iICTY:s uppdrag och diskurs, men Minow betvivlar liksom Michael Ignatieff i klassikern ”The Warrior's Honor” (1998) att rättegångar i sig kan leda till försoning. De kan däremot vara en nödvändig förutsättning för framtida försoningsprocesser som försvåras av hämndbegär. Minow beskriver krigsförbrytarrättegångars roll som att i offentliga former kanalisera individers hämndbegär för att kunna bryta onda cirklar av vedergällning. Bass slutsats är att resultaten av krigsförbrytartribunaler visserligen är otillfredsställande, men att de har en potential, och alternativen är värre: straffrihet eller otyglad hämnd. Kanske insikten om rättegångarnas betydelse skulle fördjupas om de inte tillskrevs så många syften och effekter.
Om ansvar kan utkrävas för krigsförbrytelser i rättvisa rättegångar har detta ett egenvärde i den mödosamma kampen mot straffrihet.
