Gymnasiereformen på 60-talet utgjorde på många sätt en knäck mot det som i vissa kretsar kallas ”klassisk bildning” i Sverige. Det var i och med den reformen som det gamla latingymnasiet rycktes upp med rötterna och det från ett år till ett annat inte längre blev självklart för en stor del av Sveriges (då förhållandevis lilla) gymnasie­utbildade befolkning att ha stavat sig igenom Caesar och Livius och i många fall även grekiska texter (Xeno­fons ”Anabasis” och bitar ur de homeriska eperna var ständigt återkommande exempel). Att något slags reform skulle genomföras var nog mer eller mindre nödvändigt, både med tanke på samhällsklimatet under det sena 60-talet och den kanske något ingrodda stämning som verkar ha odlats i en del av dessa gymnasieutbildningar, men man ryckte nog upp mer än vad som egentligen var nödvändigt. Med några hastiga politiska beslut högg man av stora delar av hela den bildningstradition som omfattat västerlandet sedan renässansen – och för latinets del långt tidigare.

I synnerhet den klassiska grekiskan blev allvarligt tillbakatryckt i Sverige: redan ­tidigare var det bara ”helklassiker” som ägnade sig åt den, och i och med att de klassiska ämnena över huvud taget tappade mark till förmån för mer upplevt ”nyttiga” saker blev grekiska verkligen en sport för entusiaster. Denna utveckling har inom vissa delar av samhället fortsatt oavbrutet, och hoten mot utbildningarna i latin och grekiska vid Lunds universitet de senaste åren är till stor del utslag av samma tänkesätt.

Ändå lever kärleken till dessa språk. Under de senaste åren har flera populärvetenskapliga böcker utkommit som tar upp och propagerar för studiet av dem och de kulturer de burit, böcker som blivit framgångsrika och uppmärksammade. I tv- och filmvärlden framställs berättelser om Troja, Thermopylae och Rom i hög takt – och oavsett deras kvalitet visar intresset för dem att de gamla kulturerna och deras språk inte alls förlorat sin dragningskraft.


I dagarna utkommer Grekiska: språket, kulturen, myterna (Wahlström & Widstrand, 337 s). Bokens författare är Eva-Carin Gerö, Sveriges första kvinnliga professor i grekiska någonsin, och hennes projekt med boken är lika tydligt som lovvärt: att visa att studiet av det grekiska språket både är lustfyllt och en ojämförlig väg in i den klassiska grekiska kulturella traditionen. Hon ger inblickar inte bara i hur det grekiska språket användes, dess stilistik och tankeideal, utan också i den mentalitetshistoria studiet av de grekiska texterna ger tillgång till.

Och minst lika viktigt: utan att darra på manschetten berättar Gerö om grekiskans invecklade verbböjningssystem – hon ger till och med böjningsmönster, vilket gläder en inbiten grammatikfanatiker som undertecknad – och hon visar varför dessa kanske i mångas ögon träiga uppräkningar av språkliga element verkligen är en omistlig del i processen att ta sig nära de grekiska texterna, och därmed också tankarna och tänkesättet hos dem som en gång skrev dem. För trots postmoderna kritiker av möjligheten att nå fram till en författares intentioner skulle jag vilja säga att det är just genom studiet av de texter antikens människor lämnat efter sig som vi verkligen kan bilda oss en uppfattning om deras tankar, idéer, filosofier och föreställningar. Naturligtvis kan dessa bilder vi får aldrig bli helt perfekta, men om vi inte sätter oss ned och arbetar med texterna, brottas, kämpar och stångas med dem, kommer vi aldrig att komma någonstans. Och det Eva-Carin Gerö vill visa är just den grundläggande sanningen att kontakten med texterna på deras originalspråk är den utan tvekan bästa vägen till dessa insikter – en väg som inte kan jämföras med något annat. Att äntligen kunna förstå texter ur de homeriska eperna, de klassiska grekiska dramerna eller för den delen Mahabharata eller Rigveda är en känsla som är svår att jämföra med något annat.

Studiet av grekiska, latin, klassisk hebreiska eller andra antika språk ger oss en möjlighet att sätta våra mest inbitna idéer i lite perspektiv. Genom att jämföra våra egna tänkesätt med dem som möter oss i antika texter kan vi börja inse vilka av vår kulturs mest spridda tankar som är mer allmänmänsk­liga och vilka som är mycket specifika för just vår kulturkrets och period. Om vi faktiskt läser texterna och arbetar med dem kan vi börja bilda oss en uppfattning om vad i våra idéer om ­antikens människor som faktiskt tycks ha gällt dem själva och vad som mest är utslaget av många års receptionshistoria.

Eva-Carin Gerö tar upp ett klassiskt exempel på detta, nämligen berättelsen om Antigones försök att skaffa en riktig begravning åt sin bror Polyneikes, odödliggjord i en tragedi av Sofokles. Många som läser eller ser pjäsen idag upplever Antigone som en hjältinna, som kämpar för sin brors rättigheter trots att han svikit sin stadsstat Thebe. Men i den klassiskt grekiska uppfattningen var frågan nog inte lika enkel – den enskilda individens rättigheter var inte alls av ett sådant stort värde under Sofokles 400-tal fKr som vi är vana vid idag, och Antigones ovilja att lyda vad stadens härskare bestämt behöver verkligen inte ha framstått som en så självklar dygdehandling för den publik som såg pjäsen under dess ”egen tid”.


Vi lever idag i ett samhälle som på många sätt blivit berusat av sina egna ideal. Jag tror att det ibland kan vara inte bara nyttigt utan också nödvändigt att ställa sina egna idéer och kulturella föreställningar i perspektiv genom att låta dem kontrasteras mot radikalt annorlunda epokers och miljöers idéer. Att bekanta sig med de antika högkulturerna, deras språk och tänkesätt blir inte bara ett sätt att lära sig mer om dem utan också att få perspektiv på sig själv. Jag tror att man lurar sig själv om man allt för mycket fastnar i tanken att de ”gamla stora” var så fantastiskt kulturellt högtstående människor att studier av deras texter automatiskt kommer att göra oss till bättre människor, men vad det kan göra är att låta oss konfronteras med idéer och tankemönster som sällan yttras i dagens värld. Det kan naturligtvis röra sig om allt från antikens slaveri- och klassföre­ställningar som för de flesta i dag framstår som frånstötande, till de grekiska författarnas invecklade funderingar kring det rätta och sanna sättet att leva ett gott liv eller om den spekulativa religiösa filosofin hos Parmenides eller Pythagoras.

Men när man läser dessa äldre texter, med deras berättelser, tankar och idéinnehåll, kommer man efterhand till ytterligare en nivå av förståelse – den där det handlar om vad i dem som faktiskt kan vara sant och givande för oss idag. Det historisk-kritiska synsättet förhindrar inte oss att på ett mer personligt plan ta ställning till de tankar som till exempel Platon, Josephos eller de Kaldeiska oraklen ställer oss inför. För var och en som ägnar sig åt att studera antika texter kommer någon gång till den punkt där man (medvetet eller omedvetet) tvingas ”tycka” saker om den text man läser – även om man naturligtvis inte bör låta detta färga ens historiska förståelse av texten. Det faktum att en tanke tänktes för över 2000 år sedan gör den inte med nödvändighet diskvalificerad ur sanningshänseende.

I sin bok låter Eva-Carin Gerö sina läsare konfronteras med flera sådana ”möjliga sanningar” och likaså med de antika grekernas syn på sådant som kärlek, homoerotik och relationen mellan kvinnor och män. Hon tar upp de evigt pågående diskussionerna kring det trojanska krigets historicitet och om möjligheten att faktiskt få veta något om vad Platon ”egentligen” tyckte genom att läsa hans dialoger. Men en stor del av bokens mål är att genom det grekiska språket, dess strukturer och stilistiska ideal komma närmare ett slags ”grekiskt tänkande” som står över de individuella exemplen.

För en del människor kan det kanske verka märkligt att använda just språket som väg till denna typ av mentalitetshistoriska skildringar. Till och med i bokens baksidestext kan vi läsa att detta är en ”annorlunda ingång” till den grekiska kulturen och föreställningsvärlden. Men tanken att det grekiska språket är ett ”annorlunda” sätt att närma sig den grekiska kulturen säger faktiskt väldigt mycket om den kultur vi själva hamnat i. Idén att språket bär på ett speciellt och ofrånkomligt innehåll har historiskt sett snarare varit regel än undantag. Att studera kabbala utan att kunna hebreiska vore att försöka flyga utan vingar, skrev Perle Epstein, och just den attityden har varit ganska allmän i många av världens kulturer. Just genom språket, genom kontakten med texterna, genom det (ibland tragglande) arbetet med att förstå deras böjningsformer, stilistiska grepp och hänsyftningar kan man nå fram till den nästan uppenbarelseliknande känslan när man plötsligt inser att man faktiskt förstår (eller i alla fall tycker sig förstå) vad en människa tänkt som levt för mycket, mycket länge sedan. Just det intensiva arbetet är vad som leder fram till dessa upplevelser – ett slags svårjämförbar erfarenhet av kontakt över sekel- och millenniumgränserna.


Eva-Carin Gerös bok om grekiska sällar sig till vad som nästan börjar likna en flora av publikationer om antikens språk och texter. Vad en del olyckskorpar än vill hävda märks det att det finns ett stort intresse för dessa språk, tankar och kulturer som på samma gång ligger så nära oss och så långt borta. Det är på ett sätt en märklig självmotsägelse att vi idag, i denna tid av informationens överflöd, ofta har svårare att få tillgång till det historiska arv av texter, mentaliteter och språk som finns där tillgängliga för vem som än vill ägna sig åt dem. Boken ”Grekiska” slår ett slag just för den kombination av närhet och avlägsenhet som blir så uppenbar när vi närmar oss antikens människor och deras tankar – och den visar att många av de saker som gärna idag associeras med ”tråkigt pluggande” (grammatik, språkstrukturer etcetera) bildar en nödvändig och ofta direkt njutbar del av den stora förståelseprocess som studiet av antika texter innebär.

Eva-Carin Gerö har i stort hållit sig ifrån resonemang kring grekiskans språkhistoria, dess fono­logi och liknande. Dessa ämnen är intressanta i sig själva, men att Gerö inte koncentrerat sig på dem beror helt uppenbart på att det hon vill skildra är något annat. Språket blir för henne inte en isolerad storhet utan en väg till förståelse av en hel kulturell epok och dess tänkande. Vad hon visar är just hur intimt sammankopplade de två tingen – kulturen och språket – är med varandra, hur de lättast förstås i sin egenartade, hopflätade kombination. Grekerna själva såg helt uppenbart sitt språk som en alldeles särskild klenod, speciell och utan jämförelse ”bäst i världen”, något som Gerö noterar: hon refererar hur det i Aischylos ”Agamemnon” talas om hur andra språk låter som ”fågelkvitter”.

Men kanske är det först nu, långt efter den klassiska grekiskans period, som vi har en möjlighet att faktiskt förstå dess egenart, dess egendomliga kombination av jättelika böjningssystem och ett mycket talspråkligt uttryckssätt, till och med i den mest högstämda litteratur. Kanske är det först i modern tid vi kan se interaktionerna mellan den antika grekiska kulturens mentaliteter och det språk de kom till uttryck genom. Kanske har vi i dag, nästan 40 år efter den gymnasiereform som slog så hårt mot ”grek-och-latin-tragglandet” i skolorna, en unik position att förstå och sätta oss in i det grekiska språket och dess kultur, utan att vara bundna av en ibland något kvävande ”klassicism” – och för att göra denna förståelse mer allmänt känd, diskuterad och uppmärksammad har Eva-Carin Gerö gjort en viktig insats.