Slå upp en tidskrift, exempelvis senaste numret av The Modern Review, och läs någon artikel, exempelvis ledaren (“The case for negativity”), som pläderar för en skeptiskt vaksam hållning till samtiden i allmänhet och politiken i synnerhet. Man bör, menar skribenten bland annat, inte låta sig tjusas av Tony Blairs retoriska akrobatik. Man bör framhålla att begreppet full sysselsättning numera har fått en helt annan betydelse än jobb till alla, och att det helt förändrar förutsättningarna för diskussionen. Ord får inte en ny betydelse bara för att man vill det, heter det på ett ställe i texten: “Words can't mean just what you want them to mean.”
Där är han igen, Lewis Carroll, den engelskspråkige författare som vid sidan av Shakespeare är mest citerad. Frasen är ett eko från Humpty Dumpty, den äggformade ordvrängaren och språkfilosofen i “Through the Looking Glass”, ett eko som i just det här sammanhanget förhöjer det löje i vilket skribenten vill hölja den nya labourregeringen.
Han finns överallt, litet grann som en tunn men omisskännlig slöja av lustgas i en atmosfär hårt smutsad av verbala föroreningar. Fastän Charles Lutwidge Dodgson själv inte längre bebor sin lärarbostad i Oxford - det är i dag, den 14 januari, jämnt 100 år sedan han dog i något slags lunginflammationsliknande - dröjer han kvar, inte olikt den Cheshirekatt Alice träffar på i Underlandet, i form av ett i luften fritt svävande, lyckligt leende.
Det var som seriös författare han själv ville gå till historien, som upphovsman till lärda studier i upphöjda ämnen som logik och religion: en av hans biografer frågar sig om inte all denna allvarsamma verksamhet, vars frenesi försvagade hans hälsa på gamla dagar, är att betrakta som en självpåtagen bestraffning. Men världen älskar, nu likaväl som då, den virtuose språkmusiker som under pseudonym skapade en vidunderlig värld för små och stora barn, den Lewis Carroll som skrev de båda böckerna om Alice och den oemotståndliga nonsensdikten “The Hunting of the Snark”.
Charles Lutwidge Dodgson var, för att använda ett milt understatement, en motsägelsefull människa. Han var en humorist med världsrykte som av sin omedelbara omgivning uppfattades som tröstlöst träig och tråkig; hans elever vid universitetet slöt sig samman bakom kravet på att få byta lärare. Han var familjevurmaren som förblev ungkarl hela sitt liv, han var en boklärd expert på kvinnans fysionomi men tog oskulden med sig i graven. Han var moralisten som stormade ut ur teatersalongen när beskedliga svordomar yttrades på scenen, samtidigt som han inte sparade någon ansträngning för att få fotografera unga, mycket unga, damer iklädda ingenting alls. Han var å ena sidan blyg och tafatt, å andra sidan grälsjuk och mästrande.
För den som likt undertecknad har en fyraåring hemma är det inte svårt att acceptera den tämligen samstämmiga bild som tonar fram i den bunt av biografier som utkommit de senaste åren. Han var och förblev ett barn med barnets kärlekslängtan och lättstötthet, dess förmåga att göra hisnande, ofta briljanta associationer och dess förtjusning i språkets alla roliga läten.
Och precis som ett barn var han besatt av idén att saker och ting skall vara rättvisa. Ta exempelvis en tennisturnering. Man får visserligen medge att den som vinner alla matcher, inklusive finalen, förmodligen är den för dagen bäste spelaren, och således rättmätig segrare i tävlingen. Men att att den näst bäste spelaren kammar hem andrapriset är ju däremot långt ifrån säkert, han kan ju ha otur och stöta på slutsegraren redan i inledningsmatchen. Hela prislistan efter segraren är ett enda outhärdligt inferno av slump och osäkerhet, och Dodgson ägnade hela sitt skarpsinne åt att konstruera ett nytt spelschema som var garanterat rättvist. Det var dessvärre också outsägligt komplicerat och tidskrävande och helt oanvändbart. Ungefär detsamma kan sägas om hans listiga system för att på ett korrekt sätt omsätta röster i parlamentsplatser.
Charles Dickens, som Dodgson beundrade, hade en enastående olycklig barndom, fylld av förnedring och smärta, vilket färgade hela hans författarskap. Många viktorianer vittnar i dagböcker och memoarer om kärlekslöshet och vanvettshårda bestraffningar. För Dodgson däremot var och förblev barndomen ett paradis på jorden. I en av hans dikter, “Solitude”, heter det på ett ställe:
I'd give all wealth that years have piled, The slow result of Life's decay, To be once more a little child For one bright summer day.
Det intressanta med all denna tårknipande nostalgi är att det är en 21-åring som håller i pennan. Ingen av vuxenvärldens lockelser kan mäta sig med de förtrollade dagarna i det lantliga barndomshemmet, bland den stora skaran av syskon som alla dyrkade den finurlige och försigkomne storebror Charles, i närheten av älskligt välvilliga föräldrar. Följaktligen vägrar han att växa upp, något som liknar en pubertet i vanlig mening spanar biografiläsaren förgäves efter. Det lilla barnet blir ett stort barn och flyttar in i en stor barnkammare som heter Christ Church College i Oxford. Här stannar han sedan livet ut, undervisar i matematik, skriver böcker och deltar ivrigt i de akademiska striderna.
“C L Dodgson hade inget liv”, skrev Virginia Woolf. Och det ligger något i det. Åtminstone inget vuxenliv. Visserligen besökte han under perioder ofta London för att gå på teater, men återvände alltid till ordningen på universitetet precis som barnet återvänder hem efter att ha varit på tivoli. Den kamera han skaffade 1856 gjorde det möjligt för Dodgson att träffa trevliga små lekkamrater. Han såg till att bli inbjuden till familjen, tog några pliktskyldiga bilder av föräldrarna och deras bekanta, för att sedan helt ägna sig åt de små döttrarna. De lekte och gjorde utflykter tillsammans, Dodgson underhöll flickorna med en outsinlig ström av egenhändigt påkomna spel och pysselattiraljer, och han fotograferade dem, ofta “sans habilement”, som han själv uttryckte det.
Detta med Dodgson och de nakna småflickorna är naturligtvis ett känsligt kapitel, inte minst i dag då nitiska själar anar övergrepp i varje familjedopp i badkaret. På den tiden såg man litet annorlunda på saken. Visst uppfattades Dodgsons flitiga umgänge med småflickor som kufiskt men knappast som särskilt stötande, åtminstone inte av de flesta. Han spelade alltid med öppna kort, deklarerade klart sin avsikt att fotografera naket och drog sig avmätt tillbaka om han fick avslag. Ofta blev mödrarna på sin vakt först då flickorna började närma sig tonåren, men då var Dodgsons intresse hur som helst på väg att mattas.
Puberteten fördärvade den änglalika oskuldsfullhet som i hans ögon var det ljuvaste som fanns på jorden. Det finns ingenting som tyder på att han någonsin förgrep sig på någon av sina “barnvänner” eller på något annat sätt fick dem att känna sig illa till mods. Tvärtom. Hans berömmelse gjorde att många av dem - och de var verkligen många - trädde fram i vuxen ålder och berättade om hur det var att umgås med Lewis Carroll. En och annan tyckte att han var litet bisarr, men de allra flesta vittnar kärleksfullt om hur vänlig och påhittig han var och hur roligt de hade tillsammans. I sällskap med vuxna tycks han ha haft svårt att slappna av och känna sig någorlunda bekväm, men tillsammans med barnen gick allting som en barnlek. Han såg till att roa dem och de fick honom att känna sig som den finurlige storebrodern igen. När orena tankar ansatte honom nattetid, höll han dessa i schack genom att konstruera komplicerade spel, lekar, chiffer, korsordsflätor och annat.
Dodgsons allra käraste lekkamrat var Alice Liddell, näst äldsta dotter till rektorn på Christ Church. De träffades första gången när Alice var fyra år och blev goda vänner något år senare. Dodgson var mycket lycklig när han spelade krocket i familjen Liddells trädgård, och när Alice och hennes systrar kom på besök hemma hos honom och drack te och lät sig fotograferas. Varma sommareftermiddagar gjorde de båtutflykter på floden med packad picknickkorg. En av dessa båtturer, den som Dodgson gjorde med vännen Robinson Duckworth och de tre systrarna Liddell den 4 juli 1862, har gått till litteraturhistorien.
För alltid skulle Dodgson och de andra sedan minnas denna “gyllne eftermiddag”. Alice själv har berättat om hettan i solgasset och hur sällskapet gick i land för att söka skuggan och fann den bredvid en höstack på en äng. När maten var uppäten stämde barnen upp den gamla vanliga ramsan: “Berätta en saga.” Och Dodgson improviserade fram historien om hur Alice följde med en vit kanin under marken och vad som hände sedan. Och han fortsatte under båtresan hemåt. Varje gång han försökte sluta och säga att det var allt tills nästa gång, ropade barnen att det redan var nästa gång. När det så till slut blev dags att skiljas, avtvingades Dodgson ett löfte om att skriva ner Alices äventyr.
Vilket han också gjorde. På hösten samma år fanns det ett manuskript, som Dodgson till allmän förtjusning lät cirkulera bland bekanta. Entusiasmen var så stor att han så småningom började fundera på publicering, och ett år senare fanns boken till försäljning. Dodgson valde att kassera den ursprungliga titeln “Alice's Adventures Underground”, så att ingen skulle förledas att tro att det var fråga om någon avhandling om barnarbete i kolgruvor, och fastnade slutligen för “Alice's Adventures in Wonderland”. Pseudonymen Lewis Carroll, ett slags latinisering av hans båda förnamn, Charles Lutwidge, i omvänd ordning, hade han använt redan tidigare i samband med dikter och berättelser i tidskrifter. För de sedermera så berömda illustrationerna svarade John Tenniel, politisk karikatyrtecknare i Punch.
Boken blev en formidabel framgång på alla fronter. Pressen talade om en “förtjusande bok för barn” som samtidigt var “sprängfylld av lustiga påfund” för de vuxna. Nya upplagor trycktes, den översattes snabbt på många olika håll, och redan efter något år började Dodgson fundera på en uppföljare. Den här gången var Tenniel långt motvilligare att låta sig övertalas, och samarbetet var mer friktionsfyllt. Ett kapitel i “Through the Looking Glass”, som utkom 1872, fick helt enkelt utgå eftersom Tenniel blankt vägrade att teckna en geting iklädd peruk, vilket kan tyckas litet pjoskigt eftersom han med glans klarade av, till exempel, “toves”, som, enligt Humpty Dumpty, är en korsning mellan en grävling och en ödla med korkskruvsliknande nos. Denna uppföljare blev snabbt lika älskad som föregångaren.
Böckerna om Alice har, liksom “The Hunting of the Snark”, utsatts för oräkneliga läsningar, somliga rimligare än andra. Surrealisterna hittade surrealism, psykoanalytiskt inriktade uttolkare hittade oral sadism och allehanda sexuell metaforik, nykritikern William Empson hittade anspelningar på Darwins evolutionsteori, etcetera. Man kan också hitta spår av författarens klassiska beläsenhet och andra nedstigningar i underjorden, företagna av Odysseus och Aeneas. På så sätt är Alice “Ein Mädchen für Alles”, en spegel av läsaren som ger de svar som efterfrågas. Kanske skall man inte fråga så mycket.
I en bok från 1995, “The Red King's Dream” (Cape) av Jo Elwyn Jones & J Francis Gladstone, hävdar författarna att “Alice” är en nyckelroman och spårar de viktorianska förebilderna till gestalterna: lejonet och enhörningen är Gladstone och Disraeli, gripen är John Ruskin, och så vidare. Men gåtan Alice består också efter trehundra sidors detektivarbete av det här slaget.
Böckerna om Alice var nydanande i barnboksgenren helt enkelt därför att de var roliga och utan pedagogiskt ärende, och de ger barnet en form av upprättelse genom att Alice med sin älsklighet hanterar de onda anslagen från struntviktiga figurer som gör anspråk på att bestämma över henne. Underlandet är en vuxenvärld uppskruvad i fantastisk karikatyr, oförutsägbar och opålitlig som den ofta kan te sig för ett barn. Här finns grymhet och aggressivitet, men allt är så hårt stiliserat att det uppstår en betryggande distans. När skräcken blir rolig är den inte längre lika skräckinjagande. På så sätt är böckerna om Alice ständigt lika barnsligt trösterika.
Det liv den med åren alltmer eremitiske Dodgson nu faktiskt hade, skildras, som sagt, i ett antal mer eller mindre nyutkomna biografier. Mest detaljerad och frikostig med citat ur brev och dagböcker är Norton N Cohen i “Lewis Carroll, A Biography” (Knopf, 1995) som tecknar ett porträtt som, trots allt, inte är helt igenom vemodigt och som betonar hans vänlighet och förmåga att leva sig in i barnets värld. Michael Bakewells bok med samma titel (Heinemann, 1996) dröjer länge vid den unge Charles egen barndom och hans förhållanden till sina “barnvänner”. Min personliga favorit är dock Donald Thomas “Lewis Carrol, A Portrait with Background” (John Murray, 1996). Thomas är djärvare och effektivare och lyckas skickligt sätta in de många motsägelsfulla fasetterna i Dodgsons personlighet i deras viktorianska sammanhang. Hans bok är helt enkelt den mest stimulerande, den som är roligast att läsa, och det måste vara ett synnerligen vägande argument i just det här sammanhanget.
