Sommaren 1816 var kall och regnig. Väldiga moln med åskbyar och hagelskurar drog över Europa. Astronomer hade iakttagit ovanliga ljusfenomen på himlen och rykten spreds om att jordens undergång var nära. De mörka skyarna, blixtarna och störtskurarna denna sommar som aldrig blev av finns dokumenterade av tidens mest uppmärksammade poet, lord Byron, som i dem fann en motsvarighet till de stormar som rasade i hans inre.

Med ens förändras himlen – stormens brus
hörs genom nattens mörker; underbart
och starkt är det som sker, så likt det ljus
som i en kvinnas mörka öga klart
kan blänka till. Från berg till berg hörs snart
bland klippors höga branter dova ljud
när åskans mullrande orkan tar fart
och Jura svarar höljd i dimmors skrud
på Alpens jubelrop, som bär till henne bud.

Det är svårt att föreställa sig Byrons skandalomsusade berömmelse. Den kan närmast jämföras med en nutida rockstjärnas. Och som en sådan var han ytterst intresserad av sin image och sin publika framtoning. Det finns många hänförda skildringar av Byrons vackra anletsdrag, alabastervita hy, höga panna, mörka lockar och den närmast hypnotiska blicken i de gråbruna ögonen. Själv var han stolt över sitt utseende och vårdade det omsorgsfullt. Han klädde sig elegant i svart frack och bar handskar också inomhus för att skydda sina små vita händer. Sina tänder skötte han minutiöst. Var han än befann sig såg han till att ett speciellt tandpulver sändes till honom. Sitt hår fick han att glänsa med Macassarolja. En god vän som kom in i hans sovrum en morgon upptäckte att Byron sov med papiljotter i håret. Byron blev rasande över att ha ertappats på detta sätt. Han förbjöd vännen att yppa ett ord om att hans hår inte var lockigt av naturen.

Byron befann sig sommaren 1816 vid Genèvesjön där han hyrde ett magnifikt hus – Villa Diodati. Med sig hade han sin livläkare John William Polidori. Byron förde en enveten kamp mot en begynnande fetma. För att motverka denna intog han oroväckande stora doser laxermedel. De biverkningar dessa medförde gjorde att han hade behov av ständig läkarkontroll. Polidori hade doktorerat vid 19 års ålder på en uppsats om sömngångare, men hade också litterära ambitioner. Byron hade anställt honom kort före avresan från England. De två hade aldrig lärt känna varandra närmare, vilket skulle få ödesdigra konsekvenser. Polidori försökte vinna erkännande från Byron för sina dikter, men lorden bara fnös åt dem. Hånfullt brukade han kalla den olycklige unge medicinaren för Polly Dolly.

Ständiga gäster i Villa Diodati var poeten Percy Bysshe Shelley och den 18-åriga Mary Godwin, som han enleverat. Där fanns också hennes styvsyster Claire Clairmont. Med henne hade Byron haft en kärleksaffår i London, vilken till lordens djupa förstämning resulterat i att hon blivit gravid.

Om kvällarna samlades de fem unga människorna framför eldstaden medan åskan mullrade över bergen och regnet öste ner. I skenet från fladdrande ljuslågor läste Byron högt ur en bok med spökhistorier. En kväll fick han idén att de alla skulle skriva varsin sådan. Detta infall skulle få som följd, om inte födelsen, så åtminstone bebådelsen av två av världslitteraturens mest berömda skräckgestalter – Frankenstein och, om än indirekt, greve Dracula. Men det var inte ur de två poeternas fantasi som dessa gestalter skulla födas. Såväl Byron som Shelley uttryckte helst sina tankar och känslor på klingande vers. Bägge gav de efter några valhänta försök upp idén att skriva en spökhistoria.

Med utgångspunkt från denna spöklika kväll i Villa Diodati har Dorothy och Thomas Hoobler skrivit boken The Monsters, Mary Shelley and the Curse of Frankenstein (Little, Brown and Company, 377 s). De monster som åsyftas i titeln är inte bara de fiktiva som blev resultatet av denna ovädersnatt, utan åtminstone några av de numera nästan lika mytiska personer som då samlades kring eldstaden i Villa Diodati.

”Lysande föräldrars spegelbild”, skrev Shelley om Mary Godwin, som efter deras giftermål skulle bli känd som Mary Shelley. Fadern var Shelleys mentor, den radikale filosofen William Godwin, modern den feministiska pionjären Mary Wollstonecraft, som avled i samband med Marys födelse. Dottern skulle leva vidare med känslan att hon orsakat sin mors död och att det var hennes plikt att ersätta henne. Mary avgudade sin far, men denne tycks ha varit lika oförmögen att ta emot kärlek som att visa den.

När Mary var fyra år gifte Godwin om sig. Mary hatade sin styvmor och till sin styvsyster Claire hade hon ett livslångt komplicerat förhållande. Några jämnåriga kamrater hade hon inte. Men tidens främsta tänkare och poeter kom på besök och Mary lyssnade fascinerat när Coleridge en kväll deklamerade sin dikt om den gamla sjömannen. Särskilt en strof skulle hon bära med sig genom livet och citera i sin dagbok.

Alone, alone, all all alone,
Alone on a wide wide sea!
And Christ would take no pity on
My soul in agony.

Coleridge beskrev stämningen i det godwinska hemmet som en ”kadaverlik tystnad... helt katakombisk”.

Till detta dystra hus tycks Shelley ha kommit som en befriare. Han var gift och hans hustru väntade deras andra barn. Ändå samtyckte Mary till att fly hemmet tillsammans med honom. William Godwin, vilkens idéer om fri kärlek inspirerat de unga rymlingarna, var rasande. Han vägrade att tala med Mary i över tre år. 1815 födde hon en dotter, som dog kort därefter. Födelse och död var i Marys liv intimt sammanlänkade.

Frankenstein kom till Mary i drömmen. En natt då Polidori, Shelley och Byron talat om galvanism och möjligheten att ge döda kroppar liv med hjälp av elektricitet såg hon i en syn hur en man knäföll invid en död kropp, som med hjälp av en maskin började visa livstecken. Hon hade funnit sin spökhistoria om doktor Frankenstein, den nye Prometheus, som lyckats sammanfoga en varelse och ge den liv. Men skräckslagen flyr han från sin egen skapelse. Denna får ensam gå ut i livet för att förgäves söka kärlek hos människorna.

Det är uppenbart att doktor Frankenstein fått låna flera drag från Shelley, som hyste ett passionerat intresse för elektricitetsmaskiner, kemi och alkemi, och i sin hybris identifierade sig med Prometheus, som stal elden från gudarna och gav den till människorna. Mer intressant är makarna Hooblers understrykande av Marys identifikation med sitt monster – något som gör denna varelse gripande i all sin gräslighet. Liksom Monstret var hon moderlös och hennes far hade vänt henne ryggen. ”Ingen far har vakat över min barndom, ingen mor har välsignat mig med leenden och smekningar”, utropar Monstret. Orden måste ha kommit djupt ur Mary Shelleys hjärta. Via sitt monster kunde hon uttrycka sin besvikelse över faderns likgiltighet: ”Förbannade skapare! Varför formade du ett monster så fasansfullt att till och med du vände dig bort från mig med avsky?”

Romanen om Frankenstein bar en tryckt dedikation: ”Till William Godwin”. Den kan naturligtvis läsas som en bitsk replik från en sårad dotter. Men innebörden är inte entydig. Boken kan också vara ett försök att nå fram till fadern och vinna hans respekt – att vinna hans kärlek hade hon länge sedan gett upp. Hennes styvsyster Claire skriver: ”Om man i vår familj inte kan skriva en episk dikt eller roman, som i sin originalitet slår alla andra romaner i huvudet, så är man en föraktlig varelse, inte värd något erkännande.” Nu hade Mary skrivit sin roman.

År 1819 trycktes ”The Vampyre”, den andra berättelsen som var resultatet av den stormiga sommaren tre år tidigare. Lord Byron angavs som upphovsman. Men denne förnekade författarskapet. ”Jag tar inte ansvar för någon annans tråkighet än min egen”, skrev han. ”Dessutom tycker jag personligen illa om vampyrer, och den blygsamma bekantskap jag haft med dem frestar mig på intet sätt att avslöja deras hemligheter”. Doktor Polidori skrev ett brev till den tidskrift som publicerat ”Vampyren” där han förklarade att han själv skrivit berättelsen på grundval av Byrons misslyckade försök. Han hade lämnat den hos en dam i Genève och troligen var det hon som låtit publicera den utan hans vetskap. Nu krävde han att verket utgavs under hans eget namn. Så skedde också i en upplaga. Men Byron var tidens ledande författare och upplaga efter upplaga av ”Vampyren” fortsatte att utkomma i hans namn. Boken översattes också till många språk som ett verk av Byron.

Nej, det var inte Byron som skrev ”Vampyren”. Däremot var han förebild för huvudpersonen, den demoniske lord Ruthven. I Polidoris berättelse är denne en beundrad gestalt i Londons salonger. En ung oskuldsfull beundrare, Aubrey – ett självporträtt av Polidori – följer honom på en resa till kontinenten. Aubrey svär en ed att inte avslöja Ruthvens hemlighet, vilket får till följd att han inte kan hindra sin egen syster från att gifta sig med denne – ”och släcka en VAMPYRS törst!”

Polidori hade dragits till Byron, som han avgudade. Han hade hånats och stötts bort. ”Vampyren” var hans uppgörelse med sin fallne hjälte. Hans hatfyllda fascination ger texten en sådan laddning att han i förbifarten kom att omvandla hela vampyrlitteraturen. Det hade skrivits vampyrberättelser tidigare, men då var vampyrerna groteska monster som krälade upp ur gravarna. Polidoris vampyr var en man som belevat rörde sig i salongerna och drog till sig kvinnorna med hypnotisk kraft. Den mest kände efterföljaren till Polidori är Bram Stoker, vars Dracula har större likhet med lord Byron, eller rättare lord Ruthven, än med den barbariske transsylvanske furste som sägs utgöra förebilden.

Alla de tre männen i Villa Diodati skulle dö unga. Polidori var den förste. Byron hade avskedat honom redan innan de nådde fram till Italien, målet för deras resa. Inför sin hemresa till England sökte Polidori upp honom i Venedig för att säga adjö. ”Polidori har nu inte längre några patienter”, skrev Byron raljerande, ”ty hans patienter finns ej mer. Nyligen hade han tre, som nu alla är döda – en balsamerad”. Efter hemkomsten drabbades Polidori av en svår hjärnskakning då hans vagn kolliderade med ett träd och därefter led han av yrsel och talrubbningar. I Brighton ruinerade han sig vid spelborden. 1821 tog han sitt liv 25 år gammal.

Ändå fick katoliken Polidori vila i vigd jord tack vare att en välvillig läkarkollega friserade dödsattesten.
Att Goethe menade att ”Vampyren” var lord Byrons främsta verk fick den arme Polidori aldrig veta.

I detta spöklika sammanhang kan det vara värt att förmedla de sista meddelanden vi fått från doktor Polidori. Mer än 40 år efter hans död deltog hans systerson William Rossetti i en spiritistisk seans där de besökande andarna besvarade de frågor som ställdes. En knackning betydde ”ja”, två knackningar ”nej”. Denna kväll dök en ande upp, som kallade sig ”Uncle John”. Frågan om hans efternamn var Polidori besvarades med ”ja”.

- Vill du tala om för mig hur du dog, frågade Rossetti. Ja, svarade anden. Resten av Rossettis referat lyder:

Hur? – Dödad. – Vem dödade dig? – Jag. – Det var en berömd poet som du stod i nära förbindelse med: vad hette han? – Bro. Detta upprepades två gånger, eller något liknande andra gången. Vid tredje försöket: ”Byron”. – Den där boken du skrev som tillskrevs Byron, kan du ge mig titeln? – Ja. – Jag försökte få fram titeln flera gånger, men misslyckades fullständigt. – Är du lycklig? – Två knackningar, vilket betydde inte särskilt.

Inte särskilt lycklig. Vare sig man tror på meddelanden från andevärlden eller inte så kan orden stå som en adekvat gravskrift över doktor Polidori.