Livet för världens underrättelseorganisationer förmodades ha blivit meningslöst när östblocket kollapsade och kalla kriget inte längre hotade att hetta till. Spioneri är långt ifrån dött, men hur väl fungerar det? Denna veckas attentat i Washington och New York visar på hur terrorismen kan vara en farligare fiende än det av Ronald Reagan så döpta Onda Väldet: de är för svåra att spionera på.
Men spioneri, påminner den förre östtyske underrättelsechefen Markus Wolf i sin självbiografi, är näst efter prostitution världens äldsta yrke. Så varför skulle de tyna bort på samma ynkliga maner som östblocket? Elva år inpå ”den nya världsordningen” ser vi att det inte heller är någon bortskuffad skara herrar som drömmer sig tillbaka till det kalla krigets glansdagar som befolkar glesnande underrättelsekontor. Nej! Spioneriet blommar, om än i något annorlunda gestalt. De sovjetiska generalerna är borta men allehanda sällsamma fiender håller underrättelsetjänsterna sysselsatta.
Om man ägde tillträde skulle man i Crypto City i den amerikanska delstaten Maryland kunna beskåda några tusen av de högeligen sysselsatta spionerna. Crypto City är en konstgjord stad som befolkas av 38 000 själar. De är i stor utsträckning matematiker och lingvister och har sin egen sju hundra man starka polisstyrka. De ser filmer på originalspråk – och det kan exempelvis betyda stamspråk från Burkina Faso – och har klarat svåra och omfattande prov. I kryptologistaden är deras uppgift förstås kryptologi på allra högsta nivå. De 38 000 arbetar för NSA, National Security Agency, USA:s största och mest hemlighetsfulla underrättelsetjänst. Den har fler anställda än CIA och FBI tillsammans fast det skämtsamt sägs att bokstäverna i namnet står för ”No Such Agency”. NSA är så hemligt att makthavare helst skulle vilja bestrida dess existens, men världens största underrättelseorganisation uppenbaras i all sin makt i Body of Secrets: Anatomy of the Ultra-Secret National Security Agency (Doubleday, 721 s). Författaren James Bamford skrev redan 1982 en bästsäljande exposé över underrättelsevärldens motsvarighet till frimurarorden, men när han 20 år senare följer upp sitt standardverk visar han att allt står väl till med spioneriet.
Under det första decenniet efter det kalla krigets slut spionerade FBI-agenten Robert Hanssen vidare, med den enda skillnaden att hans arbetsgivare bytte namn från Sovjetunionen till Ryssland. En kinesiskfödd forskare på USA:s kärnvapenlaboratorium i Los Alamos upptäcktes ha lämnat uppgifter till Kina, som förstås redan har kärnvapen. Så sent som i maj arresterades en svensk överste när han försökte erbjuda sina spiontjänster. Det ”mänskliga spionaget”, där information bokstavligen går från hand till hand, dör inte med Warzsawapakten, för länder är nyfikna på varandra.
Vad 90-talet har visat är dock att regeringar inte bara är nyfikna på andra länder utan även på deras medborgare. Det är här NSA och dess likar i andra länder finner sitt existensberättigande. ”In God we trust, all others we monitor” lyder organisationens inofficiella slogan, och NSA finns överallt. Det var information om dess nyaste metoder Robert Hanssen gav till sina ryska vänner, och det var för National Security Agencys räkning som det otursamma amerikanska spionplanet flög omkring vid Kinas gränser tills det tvingades nödlanda.
NSA är ingen ny uppfinning. Den tillkom under president Truman, som visste att elektroniskt spionage – Sigint (eller Signals Intelligence) på fackspråk – kunde vara minst lika effektivt som den ”mänskliga” varianten, Humint eller Human Intelligence. Truman, vicepresident och president under andra världskriget, visste att det var tack vare Sigint USA hade kunnat avvärja fatala tyska och japanska anfall. Dessutom: kan man sålla agnarna, de falska meddelandena som skickas upp i rymden för att förvilla signalavlyssnarna, är signaler mer pålitliga än människor. Aldrich Ames, supermullvaden på CIA, medger att han höll fast vid föga lovande kontakter för att samla poäng hos sina amerikanska överordnade.
Underrättelseagenters taktik att registrera varje kontakt, hur lite den än kan avslöja, som en rekryteringsframgång gör också att varje Humint-organisation verkar mycket mer imponerande än den i verkligheten är. Signaler har däremot inget ego att stärka.
I begynnelsen var Ordet, och för NSA var det som det står i Bibeln: Ordet var Gud. Dess uppgift gick ut på att tolka de ord som i kodform korsade luftvågorna, och det var på 50-talet mest andra regeringars och militära styrkors radiokommunikation och telefonsamtal med varandra. USA var inte ensamt: Sovjetunionen var framstående inom Sigint, liksom Frankrike och Tyskland. Tyskland delade under kalla kriget generöst sin information med USA. I dag är Storbritannien USA:s närmsta allierade i signalfångandet. Även Sverige utövar förstås över Sigint-spionage; på Försvarets Radioanstalt befinner sig våra kryptologer. Under kalla kriget delade vi Östersjön med flitiga östtyska öron.
Att dechiffrera topphemlig information kräver matematiker av högsta kaliber och språkvetare som kan tyda de dechriffrerade meddelandena. Den personal som från begynnelsen befolkade Crypto City var alltså inga James Bond-kopior som ritade kritstreck på brevlådor där de lämnade meddelanden med hatten djupt nerdragen i ansiktet. Sigint, nu som förr, är mer vetenskap än spänning, och NSA-chefer och deras anställda har varken velat eller tillåtits söka rampljuset: Deras organisation var ju så hemlig att till och med president Nixon var ovetande om vad NSA stod för. Bamford, som tagit den amerikanska offentlighetsprincipen på orden och lyckats se tusentals dokument som tidigare betraktats som hemliga, citerar Nixon som säger till sin advokat: ”Vad är NSA?... Vilket slags aktiviteter håller de på med?”
Att presidenten inte vet vad dess största underrättelsetjänst – under Vietnamkriget hade NSA 95 000 anställda – sysslar med är naturligtvis skrämmande, och i dess hemliga natur ligger faran med NSA. Den amerikanska kongressen är för upptagen för att undersöka vidden av organisationens (självpåtagna?) uppgift och skriver i praktiken bara på de checkar på runt 40 miljarder kronor som årligen går dit. Därmed ligger både CIA och FBI i pengahänseende långt bakom NSA. Vad NSA gör med pengarna kan vi bara gissa oss till, även om James Bamford gör gissningen bra mycket lättare. Organisationen, som på grund av sin hemliga natur agerar utanför lagens område, kan avlyssna all trafik via epost, radio, fax och telefon inom USA, mellan USA och utlandet, och utomlands. Den gör det genom avlyssningsstationer världen över, skötta av 25 000 experter som inte räknas som NSA-anställda. Det uppfångade materialet leds i mån av behov sedan vidare till superhjärnorna hos NSA för dechriffering och tolkning.
NSA var den internationella satellitkoncernen Intelsats ständige följeslagare. Där Intelsat satte upp en kommunikationssatellit satte NSA upp en avlyssningssatellit, och länge kunde superhjärnorna på högkvarteret hålla takt med det uppfångade materialet. De hjälptes av så kallade superdatorer; NSA låg längst fram i den teknologiska utvecklingen. Så vem var det NSA avlyssnade? Under kalla krigets dagar Sovjetunionen; till och med de sovjetiska ledarnas biltelefonsamtal gick direkt till Crypto City. NSA tog under sina två första decennier också illegalt upp vanliga amerikaners telefonsamtal. Jane Fonda och sångerskan Joan Baez ansågs uppenbarligen som nationella risker och deras samtal fick en osynlig tredje deltagare. Fortfarande är utländska invånare i USA föremål för denna behandling; särskilt araber som i en sällsynt cynisk indelning av NSA kollektivt klassas som farligare än andra utlänningar.
Tio år senare går snart sagt all kommunikation som tidigare sköttes med post via rymden. Tio år senare är NSA också USA:s obestridligen viktigaste underrättelsetjänst, för trots Hanssen är Humint ute: CIA har nu bara mellan 10 och 15 hemliga operationer på gång. NSA, trots att den inte längre tillåter sig avlyssna amerikaners telefonsamtal, har blivit herre på täppan genom sin förmåga att fånga upp alla telefonsamtal, fax- och epostmeddelanden. Två miljoner sådana ”bitar” fångar en avlyssningsstation upp på en timme. Till och med Usama bin Ladins samtal med sin mor tar NSA del av. Men NSA har fallit offer för sin egen framgång. Så mycket kommunikation pågår tack vare just de datorer NSA bidrog till att utveckla att organisationen inte hinner med att utvärdera allt. När det finns 14 miljoner faxar, 468 miljoner mobiltelefoner och 304 miljoner människor som använder Internet är det för mycket för NSA, beklagar sig biträdande NSA-chefen Barbara McNamara i Bamfords bok. Kalla kriget var allt bra bekvämt.
Lösningen på problemet heter avlyssning à la heltäckingsmatta följd av inte alltid pålitlig sållning. Spionage under kalla kriget gav intrycket att underrättelsetjänst handlade om att bekämpa kommunismen, men nu som för tusen år sedan handlar det om att vara steget före andra länder och därmed kontrollera dem. Därför spionerar länder på vän och fiende. Israel, som har få vänner bland världens nationer, lyssnar därför ändå på USA, sin bäste vän, fann den amerikanska senatens underrättelseutskott i en rapport för några år sedan. Mest intresserade är israelerna av amerikanska affärshemligheter. Glöm inte Echelon! ljuder det från Europa. Detta avlyssningsnät, som NSA delar med Storbritanniens, Kanadas, Australiens och Nya Zeelands elektroniska underrättelsetjänster, är den mest kända och ökända av NSA:s aktiviteter.
Echelon är de förenade anglosaxiska ländernas försök att kontrollera resten av världen. ”Inom Europa fångas all epost-, telefon- och faxkommunikation rutinmässigt upp av NSA”, hette det 1998 i en rapport beställd av Europaparlamentet. Tysk industri hävdar att NSA använder Echelon för att ge affärshemligheter till amerikanska företag, något som organisationen bestrider. Obestritt är dock att NSA liksom CIA är självutnämnda världspoliser när det gäller att se till att utländska företag uppför sig. NSA ser som sin uppgift främst att se till att europeiska företag inte säljer förbjudna varor till länder som står under embargon, men ger ingen avlyssnad information vidare till den amerikanska industrin. Den mindre diplomatiske före detta CIA-chefen James Woolsey citeras av Bamford: ”Ja, mina vänner i Kontinentaleuropa, vi har spionerat på er... Vi har spionerat på er därför att ni ger mutor... Så insyltade är era regeringar att mutor ofta är avdragsgilla.”
– Det är inte det industriella spionaget från NSA:s sida som borde oroa er européer mest, utan det faktum att er privata kommunikation avlyssnas, säger James Bamford när jag träffar honom i Washington. Inget förbjuder NSA att spela in utländska medborgares kommunikation, som sedan finns lagrad för all framtid i NSA:s arkiv.
Bamford kallades nyligen att vittna inför Europaparlamentet om detta problem. ”Kommer man med i NSA:s arkiv – och alla icke-amerikanska medborgare anges där med sitt namn i stället för en generell beteckning – är man märkt för livet”, säger han. NSA är inte heller så precist utan kan misstolka information. En intervju som jag tidigare i år gjorde med den östtyske underrättelsechefen Markus Wolf, som förbereddes via epost, kan enligt Bamford alltså av NSA misstolkas som misstänkt samarbete och ge mig problem med amerikanska myndigheter. Det är en Kafkalik situation: man vet inte om man finns med i arkivet, och används materialet där som bevis emot en får man inte reda på vad det är och kan därmed inte heller försvara sig.
– EU-politiker borde försvara sina medborgare och kräva att NSA i alla fall inte använder de avlyssnade personernas riktiga namn i avlyssningsprotokollen, menar James Bamford. Men att NSA inte är intresserat av europeiska politikers försynta försök att blanda sig i visade sig nyligen när NSA-företrädare helt enkelt vägrade träffa den delegation från Europaparlamentet som infunnit sig i Washington för att träffa just NSA. Inom underrättelsetjänstens värld, där det Donald Rumsfeld-likt gäller att försvara sig mot verkliga och potentiella fiender, är allianser inte att lita på.
Spioneri i dag heter dammsugarteknik. Lite här och lite där, eller snarast överallt, plockas information upp av spioner, som oftare är superdatorer och lingvister än James Bond-kopior. Man vet aldrig varifrån faran kommer eller hur den ser ut, och i dagens globaliserade samhälle kan den komma från en by i Afghanistan likaväl som från Nordkorea och ilskna WTO-motståndare i Frankrike och tyska företag. Det blev hela världen vittne till denna ödesdigra tisdag.
