Under 1948, för nu 60 år sedan, inträffade tre händelser som kom att förändra den internationella politiken i grunden. I februari tog kommunisterna med sovjetiskt bistånd genom en statskupp makten i Prag. När sedan Sovjet på försommaren samma år började blockera tillfartsvägarna till Västberlin, hade gränslinjerna för det kalla krig som skulle komma att vara i 40 år dragits. Kuppen i Prag kunde man inte göra mycket åt. Men Västberlin skulle komma att försörjas så effektivt luftvägen, som ryssarna inte vågade söka stänga, att blockaden i det tysta hävdes våren därpå.

Den tredje händelsen inträffade för precis 60 år sedan idag, nämligen utropandet av Israel som självständig stat. Denna proklamation skulle komma att helt förändra Mellanöstern.

Staten Israels tillkomst 1948 kom knappast som en överraskning för omvärlden. Men det tog över 30 år från det den dåvarande brittiske utrikesministern Arthur Balfour i november 1917 i brev till sionistledaren Chaim Weizmann utlovade ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket. Området var då ännu del av Ottomanska imperiet som under första världskriget allierat sig med tyskarna.

Det har diskuterats om Balfour avsåg att ett ”nationellt hem” skulle läsas som en stat eller inte. Men så tolkade givetvis den sionistiska rörelsen saken. Balfours motiv var säkerligen flera. Förutom sympati för judarnas sak fanns också en önskan att kunna skaffa judiskt kapital för ententens krigsansträngningar och genom den ryska judenheten åter söka få med Ryssland i kriget.

Problemet var att arvet efter turkarna samtidigt utlovats till två parter. För att söka åstadkomma ett arabiskt uppror mot ottomanerna hade britterna samtidigt ställt i utsikt ett storarabiskt rike med huvudstad i Damaskus. Det var inte minst den berömde T E Lawrence (Lawrence of Arabia) som verkade för detta. Men britterna hade också träffat en överenskommelse med Frankrike om en intressesfärsuppdelning i regionen. Det så kallade Sykes-Picot-avtalet innebar ungefär att Syrien/Libanon skulle falla under fransk överhöghet och Palestina/Transjordanien/Irak under brittisk.

Det blev alltså efter första världskriget varken något nationalhem för det judiska folket eller något storarabiskt rike, utan franska respektive brittiska mandatområden under Nationernas Förbund, NF. Om fredsslutet efter Ottomanska rikets sönderfall 1918 har den amerikanske historikern David Fromkin skrivit en klassiker med den uttrycksfulla titeln ”A Peace to End all Peace” (1989).

Britternas mandat i Palestina, som fram till 1922, då Churchill skapade Transjordanien, omfattade både Palestina och Jordanien, kom att vara i 30 år. Deras försök att medla mellan den genom invandring – inte minst sedan Hitler tagit makten i Tyskland – växande judiska befolkningen och araberna innebar ständiga svåra avvägningar. Dessa slutade 1937, under ett stort arabiskt uppror, med ett delningsförslag, som emellertid förkastades av båda parter. Britternas styre i Palestina har bland annat skildrats av den israeliske historikern Tom Segev i den mycket läsvärda ”One Palestine, Complete” (2000).

Efter andra världskrigets slut var Storbritannien försvagat och ansåg dessutom att situationen i mandatområdet var ganska tröstlös. I februari 1947 meddelade utrikesministern Bevin att man skulle lämna området. Det var då FN ingrep och tillsatte en kommitté (Unscop) under svensken Emil Sandström som föreslog en delning. Den 29 november beslöt generalförsamlingen med resolution 181 att mandatet skulle delas mellan en judisk och en arabisk stat.

Vad som sedan hände skildras i en i denna vecka publicerad bok, helt enkelt betitlad 1948 (Yale University Press, 544 s) av den kände israeliske historikern Benny Morris. I sin nya bok skildrar Mor­ris, som redan för 20 år sedan gav ut den mycket uppmärksammade ”The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949”, både spelet kring delningsresolutionen 1947, det inbördeskrig mellan judar och araber som sedan följde fram till våren 1948, och därefter kriget mellan den nyutropade staten Israel och dess grannar.

Det knappt halvårslånga inbördeskrig som blev en följd av att den palestinska politiska ledningen under stormuftin av Jerusalem, Haj Amin Husseini, vägrade godta delningsförslaget, fördes länge ganska defensivt av de judiska förbanden. Man ville inte provocera fram attacker från grannländerna eller ingripanden från britterna som ju fortfarande var kvar. De palestinska beväpnade grupper man mötte kunde inte, trots inledande framgångar, matcha den judiska gemenskapens växande och mera vältränade förband. Våldsnivån föranledde för övrigt både britter och amerikaner att fundera på att suspendera delningsförslaget. I april 1948 grep de judiska styrkorna till offensiv och hade den 14 maj, när staten Israel utropades, lagt beslag på en hel del mark som enligt delningsplanen inte skulle tillfalla den judiska staten.

Men då började den nya fas när Israel kom i krig med alla sina grannstater. Man hade till att börja med, vilket kanske inte var särskilt förvånande, överdrivna farhågor när det gällde grannländernas militära förmåga. De var dock inledningsvis överlägsna ifråga om tung materiel och flyg. ­Israel hade knappast heller någon uppfattning om arabstaternas krigsmål, som var ganska diffusa. Flera av dem hade ingen större trängtan att gripa till vapen och ville knappast se en separat palestinsk stat under stormuftins ledning. Men i Kairo, Damaskus, Bagdad och Amman kände ledningarna sig tvingade av inte minst en upphetsad allmän opinion att gå till attack.

Det rådde också misstro mellan de olika arabländerna, särskilt mellan Jordanien och de andra. Den jordanske monarken, som hade hemliga kontakter med den israeliska ledningen, ville införliva delar av mandatområdet med sitt land. Många israeler ansåg det också bäst att Jordanien tog över kontrollen över de områden som hade stor arabisk befolkning, det vill säga i stora drag vad som nu är Västbanken. Detta förblev för övrigt långt in i våra dagar det israeliska arbetarpartiets linje.

Sedan kriget utbrutit ingrep FN och utsåg en medlare, svensken Folke Bernadotte, som ju var brorson till dåvarande kungen, Gustaf V. Bernadotte hade förvärvat visst rykte sedan han under krigets slutskede lett räddnings­expeditioner till koncentrationsläger i norra Tyskland. Benny Morris tycks inte dela den inte minst i israeliska publikationer förekommande kritiken mot svensken. Han beskrivs visserligen som okunnig om regionen, men grep sig energiskt an verket och tillskrivs inte heller några illvilliga avsikter med de två nya delningsförslag han lade fram. Hjärnan i FN-missionen, menar Morris med många andra, var Bernadottes närmaste man, amerikanen Ralph Bunche.

Folke Bernadotte lyckades få till stånd en vapenvila redan efter några veckors strider, då båda parter var ganska uttröttade. Den följdes av ett delningsförslag med innebörd att Negevöknen nu skulle i stora drag hamna i arabiska händer, medan Israel skulle kompenseras i Galileen. Detta kunde den israeliske premiärministern, som drömde om att uppodla detta stora ökenområde som ju, enligt den ursprungliga planen skulle tillfalla den judiska staten, inte godta. Efter någon månads vapenvila satte striderna igång igen, med nya ­israelska framgångar som följd. Härefter kom ett nytt av Bernadotte i slutet av juli framförhandlat vapenstillestånd som kom att vara fram till medio oktober 1948 då krigets slutskede inleddes.

I september 1948 mördades Folke Bernadotte av den så kallade Sternligan som bland annat leddes av ­sedermera premiärministern Yit­zhak Shamir. Morris påpekar att Ben-Gurion sannolikt varken kunde eller ville grundligt utreda mordet. Relationerna mellan Ben-Gurion, hans parti, den nyblivna staten och de två extrema grupperna Irgun och Lehi (Stern), som var föga kompromissvilliga och ville ha ett Israel bestående av hela det gamla mandatområdet, var alltför känsliga.

Kriget slutade i början av 1949. Benny Morris tillskriver den israeliska överlägsenheten flera faktorer. Till att börja med fanns i den judiska gemenskapen redan i det brittiska mandatområdet en välorganiserad skuggregering med egna väpnade styrkor, den så kallade Ha’Ganah. Dessa var visserligen främst ett slags hemvärn till skydd för kibbutzerna. Men efter krigsutbrottet kunde de med hjälp av både omfattande vapeninköp, ökad invandring och tillskott av inte minst stridsvana amerikanska och kanadensiska frivilliga snart skaffa sig luftherravälde och ett militärt överläge. Faktiskt var, vilket strider mot en länge närd uppfattning, efter hand de israeliska styrkorna, som mot slutet av 1948 omfattade cirka 100000 man mot kanske dryga 65000 på den arabiska sidan, även numerärt överlägsna.

Under första halvåret 1949 kunde med FN:s och särskilt Ralph Bunches förmedling vapenstilleståndsförhandlingar inledas med först Egypten, sedan Libanon, som mera perifert deltog i kriget, och Jordanien och till sist Syrien. Irak vägrade att förhandla med Israel. Genom dessa förhandlingar kunde man fastställa de gränser som de facto fram till sexdagarskriget 1967 kom att fungera inte bara som stilleståndslinjer utan som statsgränser

På framför allt två punkter lämnar Benny Morris i sin mycket välskrivna och läsvärda bok delvis nya perspektiv på 1948 års händelser. Den första rör det palestinska flyktingproblemet som han redan i sin ovan nämnda bok tog upp. Han hävdar att det inte fanns någon centralt fastställd israelisk politik som gick ut på att driva ut palestinier ur Israel. Detta beslöts från fall till fall inte sällan av lokala befälhavare, vilket inte hindrar att man också i regeringen gärna såg att palestinier gav sig iväg från olika byar och städer.

Morris menar att framför allt två händelser bidrog till omfattande spontana flyktingströmmar. Dels den massaker som sedermera premiärministern Menachem Begins Irgunstyrkor med stöd av Lehi i april 1948 genomförde i byn Deir Yassin utanför Jerusalem där minst hundra palestinier dödades, dels utrymningen av Haifas stora arabiska befolkning. I detta senare fall betonar Morris att denna skedde mot de lokala judarnas vilja och att man i själva verket vädjade till araberna att stanna, men att den lokala palestinska ledningen absolut ville evakuera. Särskilt på två platser (Gush Etzion och Mount Scopus) följde palestinska hämndaktioner efter Deir Yassin.

Fall av etnisk rensning och enstaka massakrer förekom således, men ingalunda systematiskt. Effekten blev att kanske 700000 palestinier lämnade Israel. Förlusterna i kriget var på israelisk sida 6000 döda och på arabisk mer än det dubbla.

Den andra av Morris synpunkter som mera sällan tas fram är således att Israel, framför allt efter det första vapenstilleståndet juni–juli 1948, ingalunda var så illa ute militärt som många trott. Visst hade Israels grannar en sjufalt större befolkning, men efter de inledande striderna i maj 1948 var de ingen militär match för Israel. Så är det nog ännu 60 år senare.

Benny Morris slutar sin bok med ett dystert konstaterande. Kriget 1948 innebar förvisso en klar israelisk militär seger. Men dennas dimensioner bidrog också, trots att fredsfördrag med både Egypten och Jordanien numera ingåtts, att araben i allmänhet ännu inte accepterat vad som skedde.