Det är nu jämnt 70 år sedan Finland fick sin första Nobelpristagare i och med att 1939 års litteraturpris tilldelades Frans Eemil Sillanpää – ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”, enligt Svenska Akademiens motivering.

Priset till Sillanpää ses ofta som det ur politisk synpunkt mest kontroversiella under utmärkelsens första halvsekel och har tolkats som en gärd av sympati från Akademiens sida vid tidpunkten för vinterkrigets utbrott. Anders Österling antydde i en skrift i samband med Nobelprisets 50-årsjubileum att ”tidsläget”, eller mer exakt ”den finska republikens pågående heroiska försvarskamp mot övermakten på andra sidan Bottenhavet”, mycket väl kan ha spelat in – ”medvetet eller omedvetet” – vid Akademiens beslut. Som Kjell Espmark påpekat i sin bok ”Litteraturpriset. Hundra år med Nobels uppdrag” (2001) är Österlings utsaga något anakronistisk. Akademien utsåg nämligen Sillanpää till mottagare av 1939 års pris den 10 november, alltså nära tre veckor innan den sovjetiska offensiven den 30 november. Det kunde med andra ord knappast röra sig om en medvetenhet inom Akademien om en ”pågående” försvarskamp, men väl om förebud om det stundande kriget, närda av höstens alltmer spända politiska läge. Espmark poängterar att invasionshotet ”inte ens skymtar i handlingar eller brev”, men vill samtidigt inte helt utesluta att somliga av Akademiens ledamöter, i röstningens stund, kan ha påverkats av den politiska situationen.

Notervärt är att prisbeslutet får en annan, uttalat politisk innebörd, när författaren den 14 december, under enklare ceremoniella former, mottar sitt pris i Stockholm. Ständige sekreteraren, tillika Nobelkommitténs ordförande Per Hallström erinrade sålunda i sin korta presentation om det prekära tillståndet i författarens hemland och lyfte fram honom i egenskap av representant för ett folk, som just då befann sig mitt ”i ödemakternas storm, heroiskt stort i sitt oböjliga mod, i sin pliktlystnad intill det yttersta”.


Vad som sällan brukar framkomma i skilda kommentarer till och diskussioner kring 1939 års litteraturpris är att valet av Sillanpää faktiskt grundligt bereddes under en längre tid; kandidaturen var aktuell varje år under hela 30-talet och ägnades en rad sakkunnigutlåtanden.

Vid det första nomineringstillfället 1930 fördes Sillanpää fram på förslag av bland andra konst- och litteraturhistorikern Yrjö Hirn, som också kom att upprepa nomineringen flera gånger tills Sillanpää slutligen fick priset. (1930 var Hirn, kuriöst nog, själv nominerad, av litteraturprofessorn vid Åbo Akademi Olaf Homén. Akademien var emellertid vid tillfället inte hågad att utsträcka granskningsramen till att omfatta universitetsdiscipliner som kultur- och litteraturhistoria, trots att man erkände Hirns stora bidrag till och dåvarande centrala ställning inom humanioran i Norden.) I sakkunnigutlåtandet, utverkat av författaren Sven Söderman, tillmäts erkännande framför allt åt hans noveller ”om tavastländska bönder, torpare och backstugusittare, löskekarlar o.d., vilka förf. skildrar med en personlig kunskap, som endast frändskap och överensstämmelse i levnadsvillkor kunna skänka”. Vidare framhåller den sakkunnige Sillanpääs höga anseende i Finland; att författaren ”alltifrån sitt första litterära framträdande varit särskilt omhuldad av sitt fäderneslands myndigheter”, att ”vart och ett av hans arbeten ha prisbelönats av staten” samt att kritiken ”i regel, även då det gällt hans obetydliga böcker, varit superlativt berömmande”.

Söderman avrundar sitt utlåtande med att tillstå att han såsom ”utomstående, som icke har att räkna med patriotiska hänsyn” förvånas över Sillanpääs nominering. Han ”erkänner villigt” att Sillanpää ”är en mycket begåvad” författare, ”en framstående skildrare av finsk bygd och natur”, men att författarskapet ännu inte är tillräckligt omfattande och rymmer för få verk ”av större betydelse”. Men även om Sillanpää i detta första sakkunnigutlåtande ännu befinns väga ”alltför lätt för att kunna komma i åtanke vid utdelandet av det litterära världspriset”, avslutar den sakkunnige med att slå fast att ”han har alltid framtiden för sig”.

Nobelkommittén instämde i denna dom och ställde sig följaktligen avvaktande till kandidaturen, i väntan på nya verk som förhoppningsvis skulle ge mer av estetiskt hull för att motivera en utmärkelse. Och slikt hull tillkom med besked när Sillanpää året efter utgav romanen ”Nuorena nukkunut”, som snabbt översattes till svenska (av Ragnar Ekelund) med titeln ”Silja”. Verket kom under beaktande inför 1932 års pris och utgjorde fokus för uppmärksamheten i den nye sakkunnige Per Hallströms utlåtande.

Hallström skulle under sina många år i Akademiens och Nobelprisets tjänst komma att framställa flera hundra sakkunnigutlåtanden – även i fall där han egentligen inte hade rimlig språkkompetens för att bedöma ett betydande antal av de kandidater som han åtog sig att sakkunnigutreda. Det gäller främst indiska, kinesiska och hebreiska författarskap, men också mer geografiskt om än ej språkligt närbelägna, som i fallet med Sillanpää (och några andra samtida finskspråkiga kandidater: Maria Jotuni, Maila Talvio, Veikko Koskenniemi, Mika Waltari).

Hallström tycks i regel mycket medveten om det kinkiga i att bedöma ett författarskaps kvaliteter utifrån översättningar, vilket dock inte hindrar honom från att lämna besked om sådant som författarens stil. Så här lät det till exempel i 1932 års sakkunnigutlåtande om den svenska översättningen av Sillanpääs nyutkomna roman: ”Man har blott att konstatera en utomordentlig mjukhet i detaljforskningen, som naturligtvis här, liksom väl alltid i dikt, snarare bygger på intuition än på iakttagelse av fakta. Intuitionen är hos Sillanpää märklig nog, och om den icke jämt verkar övertygande på en svensk läsare, kan detta i viss mån bero på översättningen. Det är naturligtvis svårt att finna de rätta språknyanserna, när det gäller idel glidande och subtila själsprocesser. /.../ I ett fall, i återgivandet av landskap och ljusstämningar, är förträffligheten förresten icke ny; Sillanpää har alltid visat ett förnämt och enkelt konstnärskap i dylikt. Likaså har hans prosastil, även genom översättningen, tett sig mycket god.”


Slutomdömet blir även detta år
reserverat, trots att ”Silja”, enligt den sakkunnige kommittéordföranden, renderat författaren ”starkare krav på att ihågkommas som Nobelpriskandidat”. Det som framför allt stått i vägen denna gång är vad man uppfattat som en experimentell och enligt Hallström ännu alltför lös och inte fullt övertygande legering mellan ”lyrisk inspiration” och ”fantasiskygg naturalism” i romanen.

Från 1932 och framåt nomineras Sillanpää vid upprepade tillfällen till ett delat pris med en eller två framstående finlandssvenska författare. Detta blir tydligt 1934, när Sillanpää utöver en enskild nominering också blir föreslagen till delning; förslagsställaren Verner von Heidenstam avsåg att med ena hälften av priset belöna två av den finlandssvenska litteraturens vid tiden mest framträdande namn, Bertel Gripenberg och Jarl Hemmer, medan den andra hälften skulle gå till den främste finskspråkige författaren, Sillanpää.

Denna ”jämkande” föresats var inte ny, utan hade i princip föresvävat varje gång som en kandidat från Finland nominerats. Saken faller i särskilt skarpt ljus vid överläggningarna kring 1917 års pris, då en nominering av den huvudsakligen finskspråkige Juhani Aho (före 1907: Johannes Brofeldt) får ett direkt motförslag i den finlandssvenske Bertel Gripenberg. Det senare väcks av dåvarande kommittéordföranden Harald Hjärne, som i årets utlåtande såsom grund för motförslaget anger ståndpunkten ”att en författare, som begagnat det finska språket, icke utan särdeles starka skäl bör af Akademien sättas framför en finländsk skald på svenska språket”. Hjärne betonar samtidigt att bägge kandidater ”icke inom sitt lands litteratur sakna medtäflare, hvilkas förtjänster böra tagas i noggrant öfvervägande, innan Akademien fattar ett afgörande beslut, som helt visst kommer att betyda mycket för den litterära utvecklingen i Finland”. Detta revolutionsår gick priset emellertid till två författare från ett annat grannland, närmare bestämt Danmark, då det delades mellan Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan.

I takt med att Sillanpää ger ut nya verk, och dessa översätts till svenska, kan man i handlingarna notera ett stegrat intresse för hans kandidatur. Men tveksamheten inför ett odelat pris till Sillanpää dröjer sig alltjämt kvar; omdömena om författarskapet fortsätter att vara ganska reserverade och den enda utsikten till majoritet inom Akademien för ett pris till den finska litteraturen förefaller vara om det delas med en finlandssvensk författare. I det sista sakkunnigutlåtandet som ägnas Sillanpääs författarskap (1937) ger Hallström följande slutomdöme i relief mot den senast översatta novellsamlingen ”Färden till Kvarnbäcken och andra historier”: ”[Författarens] personlighet i denna bok inger varmare känslor och större respekt än förut. Rent estetiskt bedömd förändrar samlingen ej så avgörande uppfattningen om diktaren. Han har sina mycket starka sidor och uppnår på begränsade områden mästerskap, men storhet och rikedom finner man ej i hans alstring.”

Inte desto mindre skymtar i 1939 års kommittéutlåtande en liten ljusning, när Hallström uppger att vissa av kollegerna inom kommittén ”ha värderat honom mycket högre”, och att ”anslutning till förslaget ej saknats” bland andra akademiledamöter. Mot bakgrund av det relativt ljumma förhållningssätt som låter sig utläsas ur både sakkunnig- och kommittéutlåtandena, kommer 1939 års beslut som en smärre överraskning. I själva verket finner man att Sillanpää inte förordas av någon inom den femhövdade kommittén, inte ens vid ett sammanträde så sent som den 21 september. Istället är det tre andra kandidater, varav en blivande pristagare 1946, som backas upp: två ledamöter (Anders Österling, Torsten Fogelqvist) talar för Hermann Hesse (schweizisk medborgare sedan 1923), två (Per Hallström, Hjalmar Hammarskjöld) för holländaren Johan Huizinga, och en (Fredrik Böök) för belgaren Stijn Streuvels; iögonfallande är att samtliga, liksom Sillanpää, var medborgare i stater som deklarerat sin neutralitet vid andra världskrigets utbrott.


Bland Akademiens övriga ledamöter fanns det emellertid ett visst stöd för Sillanpää, och när det snart visade sig att Hesse och Huizinga stod i patt, valde en del av Huizingas förespråkare och Hesseopponenter att helt enkelt styra om sina röster; bland de sistnämnda märks bland andra Selma Lagerlöf. Därmed var Finlands första, och hittills enda, litterära Nobelpris ett faktum.