Nazismen intar en central plats i alla betydande tolkningar av den europeiska 1900-talshistorien. Trots att nationalsocialismen som statsbärande ideologi geografiskt begränsades till ett land och kronologiskt till tolv år har den präglat mycket av förståelsen av kontinentens moderna historia. Det kan förklaras av det nära sambandet mellan Tredje riket och andra världskriget, den förödande konflikt som blev seklets viktigaste vattendelare, men också av att nationalsocialismen efter 1945 gripit in i alla avgörande diskussioner – om demokrati och diktatur, makt och moral, krig och kultur, civilisation och barbari, välfärd och modernitet.
I motsats till andra politiska system och ideologiska riktningar har det samtidigt varit så mycket svårare att på allvar betrakta nazismen historiskt, som ett utflöde av sin tids idéer och intressen. I kraft av sin ytterlighetskaraktär har den blivit en extrem jämförelsepunkt och en historisk varnagel. Nazismens betydelse för eftervärlden motsvarar alltså inte eftervärldens förståelse av nazismen. Det dröjer sig kvar en gåtfullhet.
Gåtfullhetens skimmer vilar över alla de dussinböcker om nazismen som översätts till vårt språk, men det frambesvärjs även när nu två stora och substantiella biografier lanseras på svenska. ”I kretsen kring Hitler framstår Albert Speer som en av de mest gåtfulla personligheterna”, kan man sålunda läsa i baksidestexten till en av levnadsteckningarna, vars författare sägs försöka ”lösa gåtan Albert Speer”. I den andra boken, om Heinrich Himmler, gör förlaget gällande att han trots sin centrala roll för den nazistiska regimen fortfarande framstår ”som en blek och i stor utsträckning gåtfull gestalt”.
Näst Hitler har ingen gäckat eftervärldens sinnen såsom Albert Speer. Bland Tredje rikets alla bödlar och råskinn var han ”den belevade nazisten”, en elegant och väluppfostrad estet sprungen ur tyskt Bildungsbürgertum. På samma gång var han bemannad med arrogans, maktinstinkt och överlevnadsvilja. Han gjorde blixtkarriär, blev Hitlers gunstling och den ende som kom Führern riktigt nära. I historikern och publicisten Joachim Fests briljanta, inträngande levnadsteckning, Albert Speer. En biografi (övers: Per Lennart Månsson, Fischer & Co, 486 s), träder arkitekten, rustningsministern och memoarförfattaren fram med alla sina motstridiga passioner och karaktärsdrag.
Många har vittnat om Speers intagande sätt och karismatiska attraktionskraft. Under 70-talet, när han hade avtjänat sitt långa straff i Spandau, inbjöd han mer än gärna journalister och forskare till sin stora villa i Heidelberg. En av dem var Jan Mosander som vid denna tid var Tysklandskorrespondent för Expressen. I ett personligt förord till Fests biografi skildrar han hur han sökte upp den ende överlevande ur nazisternas ledargarnityr. Efter intervjun frågade sig Mosander vad det var för en människa han egentligen hade mött. På inget sätt motsvarande Speer schablonbilden av nazisten. Utan att fjäska hade han uppträtt hövligt och kultiverat. Trots att Mosander väl kände till vad Speer hade gjort sig skyldig till under kriget kunde han inte annat än att tycka att han varit sympatisk. ”Hur kunde jag det? Var han i själva verket en slug opportunist som skickligt manipulerade mig?”
Jan Mosander var inte ensam om sina frågor. Journalisten Gitta Sereny träffade vid upprepade tillfällen Albert Speer. Under arbetet med sin fascinerande, omständliga bok om historisk realitet och personlig skuld, ”Albert Speer och sanningen” (1997), kunde hon inte dölja att hon charmerades och i många avseenden tyckte om honom.
Också Joachim Fest hade en personlig relation till Speer. När Speer skulle ge ut sina memoarer städslade hans förlag Fest som rådgivare. Fest blev genast intresserad, inte minst eftersom han just hade påbörjat arbetet med det som skulle bli hans stora porträtt av Hitler, ett litterärt och psykologiskt mästerstycke som ingen av diktatorns sentida uttolkare har kommit i närheten av. Under deras många möten utvecklade Fest en förtrogenhet med personen Speer som emellertid inte slog över i urskuldande identifikation. Snarare dröjde sig en ambivalens kvar, en fundamental undran. Och undran är förmodligen det bästa grundtillståndet för en biograf – oändligt mycket bättre än avsky eller dyrkan.
Albert Speer föddes i Mannheim 1905 och växte upp i en högborgerlig atmosfär som varken var mer eller mindre känslokall, auktoritär eller bildningsbefrämjande än i andra familjer som ingick i umgänget. Tidigt visade Speer prov på konstnärlig begåvning och fullföljde familjetraditionen genom att bli arkitekt. I motsats till fadern, som sympatiserade med Friedrich Naumanns socialreformatoriska liberalism, anslöt han sig i unga år inte till någon ideologisk åsiktsriktning. Tvärtom höll han klar distans till politiken och sökte ett refugium bortom det moderna industrisamhället. Han hängav sig åt romantisk dikt och pastorala utflykter. Med sin hustru Margret – de valde att knyta hymens band den 28 augusti, Goethes födelsedag – blev han en del av den svärmiska ungdomsrörelsen och tillbringade all ledig tid i naturen. ”Vi drömde på den tiden bara om ensamhet, om färder genom stilla floddalar, om vandringar på alpängar”, mindes han långt senare.
När Fest skildrar Speers inträde i den politiska världen drar han sig inte för att tala om en väckelse. Mötet med Hitler framkallade en omvändelse hos den unge mannen med den romantiska livssynen. Han såg nazismen som den kraft som skulle bevara Tyskland i dess gamla skepnad och samtidigt föra landet mot en bättre framtid. Hans opolitiska bakgrund förhindrade honom att förutse den radikala omvälvning som Hitler skulle medföra.
Hitler och Speer drogs tidigt till varandra, och mycket snart steg han i graderna. Han anförtroddes svåra uppdrag med ansenligt propagandavärde och gjorde ingen besviken. Partidagarna i Nürnberg blev en mäktig nazistisk manifestation, likaså de olympiska spelen 1936. Småningom engagerades han alltmer i Hitlers megalomana planer för världshuvudstaden Germania, en grotesk demonstration av ledarens faraoniska ärelystnad. Under ett par hektiska år var han som Hitlers hovarkitekt involverad i omgestaltningen av det tyska stadslandskapet, innan han 1942–43 blev minister med ansvar för rustning och krigsproduktion.
I Nürnbergprocessen klarade sig Speer undan dödsdom som en av få verkliga koryféer. Synnerligen förslaget tillstod han viss skuld men lyckades få det att framstå som att rena tillfälligheter hade fört in honom, konstnären, i politiken. Han slapp undan med 20 år. I början av sin långa fängelsevistelse led den annars så aktive Speer av apati och sömnlöshet, men så småningom mobiliserade han sin självdisciplin för att organisera ett nytt liv bakom galler. Dagarna fylldes av trädgårdsarbete, läsning, promenader.
På en av de stora frågorna i fallet Speer – hur mycket visste han om judeutrotningen – ger Fest knappast något nytt svar. I likhet med Sereny hävdar han att Speer efter andra världskriget lade sin livshistoria till rätta och förhöll sig kyligt oberörd till frågan om eget ansvar. Troligen var han oförmögen att känna genuin skuld. I ett ögonblick av klarsyn citerade han Oscar Wilde: ”människor som blir orsak till stora tragedier” måste inte äga ”känslor som motsvarar tragiken”.
”Varje biografisk framställning om Speer måste börja med gravitationspunkten Hitler, utan vilken detta liv inte skulle ha blivit vad det blev”, skriver Joachim Fest i sin slutbetraktelse. Hitler öppnade svindlande möjligheter för hans äregirighet, men Fest spekulerar om den underkastelse han visade inför diktatorn inte ytterst emanerade ur Speers stora livsproblem: han var en mångsidigt begåvad person som ständigt var beredd att växla roll – men han behövde en impuls från en förlösare.
Det är lite otacksamt att ställa denna bok sida vid sida med historikern Peter Longerichs voluminösa Himmler. En biografi (övers: Johan Flemberg, Norstedts, 861 s). Longerich, en ledande auktoritet på förintelsen, har skrivit en ytterst grundlig och väldokumenterad studie, men som biografi lyfter den inte på alls samma sätt som Fests. I fråga om gestaltande förmåga, stilistisk brio och psykologisk sensibilitet kommer han helt enkelt till korta. I takt med att framställningen framskrider trängs personen Himmler också alltmer i bakgrunden. Longerich är varse detta och erkänner att ”den rent biografiska metoden i fallet Himmler åtminstone vid mitten av 1930-talet [når] sina gränser”. Följden blir att Himmler under de år då han nådde sin makt och utövade sitt skräckregemente mest blir en exemplifiering av strukturerna. Detta motsvarar fyra femtedelar av boken.
Bokens första del är dock utpräglat biografisk och vi får följa Himmlers levnadsbana från uppväxten i ett katolskt, tysknationellt hem i München till att han utsågs till chef för SS åren omkring 1930. I första världskrigets kölvatten hörde Himmler till de många unga män som odlade en frikårsmytologi där kriget och soldatandan heroiserades. Med sitt komplicerade förhållande till manlighet, sexualitet och sedlig anständighet blir Himmler närmast ett typfall i den rörelse av stukade ynglingar som Klaus Theweleit beskrivit i ”Männerphantasien”. Under mellankrigstiden drogs många av dem till NSDAP.
Bokens verkliga förtjänster ligger emellertid inte i det biografiska. Longerichs begåvning är att visa hur den komplexa nazistiska repressions- och terrororganisationen utvecklades före och under andra världskriget. Han kan här dra nytta av en omfattande forskning som bedrivits de senaste två decennierna; i många fall är det första gången som dessa studier refereras i ett verk på svenska. Skildringen av hur Himmlers SS successivt bemäktigade sig det tyska samhället är således mycket solid. Framställningen av den hänsynslösa etniska omgestaltningen av Östeuropa under krigsåren vilar även på utomordentlig sakkunskap. Mer än något annat åskådliggör Longerich hur förintelsen ingick i Himmlers vision om en ännu större och ännu mer fruktansvärd nyordning av Europa.
Alla levnadsteckningar innehåller en spänning mellan den unika individen och de präglande omständigheterna, men i de bästa historiska biografierna kan man upplösa motsättningarna och nå en försoning på ett högre plan. För att nå dithän fordras att människorna får ta plats. Annars kommer vi inte bara att berövas historiens minsta beståndsdelar utan även det drama som endast låter sig följas i det enskilda fallet. Det blir, som Golo Mann uttryckte det, som ett fåfängt försök att uppföra ”Hamlet” utan prinsen av Danmark.
Ändå är det fåfängt att tro att en biograf kan ”lösa en gåta”. Däremot kan den lära oss att leva med gåtfullheten, de skenbara eller verkliga motsägelserna. Knappast någon har uttryckt denna övertygelse bättre än Joachim Fest. I sin bok formulerar han ett slags biografins credo: ”Vetenskapen försöker överallt spåra de lagbundenheter som göms i ett kaotiskt flöde av bilder. Men just de motsägelser som den finner outhärdliga hör hos aktörerna till själva deras väsen. Detta är kanske orsaken till att knappast några vita fläckar kan upptäckas vid utforskningen av frågan hur Hitler nådde makten, säkrade, byggde ut och slutligen spelade bort den. Men gåtorna kvarstår. För mer än vad vetenskapen vill erkänna vistas människorna i det absurda, och för detta ger just Albert Speers levnadshistoria otaliga belägg, som emellanåt sträcker sig ut i det knappt fattbara.”
