Spanien som stat knakar just nu i fogarna. Tunga politiska kretsar i Katalonien kräver att socialistregeringen infriar sitt vallöfte från 2004 om näst intill nationell självständighet för den vitala landsdelen. Det var en utfästelse som man nu i eftertankens kranka blekhet försöker komma ifrån. Från andra regioner med eget språk och kultur hörs liknande tongångar. En av dem är Galicien, den Iberiska halvöns nordvästra hörn. Här ligger staden Ferrol som från 1939 och ett halvsekel framåt kallades El Ferrol del Caudillo, alltså ”Ledarens Ferrol”. Det var här som Francisco Franco föddes 1892. Till Galicien hade han hela livet starka anknytningar och var provinsens favoritson. Hans staty i brons stod i sextio år på stora torget. Nyligen förvisades den till ett hörn av örlogshamnen.

I dag infaller 30-årsminnet av Francos död. Den stat han etablerade har avvecklats, den moral, de regler den byggde på är hos de yngre spanjorerna kasserade, ja bortglömda. Till dem hör kyrkans och religionens sakrala ställning, familjelivets strikta normer, anständighetens diktat och rikets enhet med centrum i Madrid och Kastilien. Det sistnämnda var en huvudpunkt i den ideologi som han gick till strid på. När han och hans anhängare den 18 juli 1936 höjde upprorsfanan mot den bräckliga Republiken rämnade landet över en natt i två delar. När han efter 1 100 dygns strider, fältslag, flygbombningar och ömsesidiga massmord stod som segrare den 1 april 1939 tog han igen skadan med ockerränta: ingen regional självständighet tilläts. Överallt stramades riksenheten åt. Också på denna punkt har hans insats blivit överspelad: aldrig tidigare i modern tid har centralmakten varit så ifrågasatt som just nu.

Det betyder inte att spåren efter hans insats utplånats. I Spanien fanns de starkaste anarkistiska krafterna i Europa, men också en feodal struktur som var en av de orubbligaste. Efter Republikens ovillkorliga kapitulation klövs Spanien åter i två hälfter, men nu inte längre av geografin utan av muren mellan segrare och besegrade.

Franco såg till att hålla den intakt. Sedan han manövrerat ut konkurrerande rörelser stod han ensam som både generalissimo och statschef. Hellre än att släppa ett uns av den absoluta makten och öppna vägarna för en normalisering tvang han folket att länge leva i brist och påver isolering, med ringa kulturella och tekniska framsteg. Tills äntligen turismen, motorismen och televisionen gav utsikt inifrån och insikt utifrån. På hans äldre dagar öppnades landet på glänt, mycket mot hans vilja.

Han hade genom hela livet en fenomenal tur. Han trodde att Försynen, Gud, Fosterlandet och Historien stod på hans sida. Framgången följde honom som en skugga. Sedan han fixerat ändamålet lät han det helga alla medel, också de grymmaste. Tusentals dödsdomar, ibland mot barndomsvänner och officerskamrater, underställdes hans avgörande. Nästan alltid skrev han sitt Enterado, ”Införstådd”, under dem. Det betydde att de gick i verkställighet. Han kunde sova om nätterna.

Han hade denna egendomliga försyns medhåll inte bara på den spanska men också på den europeiska skådeplatsen. Europas diktatorer hjälpte honom alla tre, Hitler och Mussolini gjorde upproret till ett inbördeskrig och bidrog med folk och vapen, Stalin som skickat flyg, stridsvagnar och manskap mot honom kom paradoxalt nog att rädda hans fortsatta maktinnehav. När Nazityskland och det fascistiska Italien störtats syntes hans egen timma slagen. Men snart framträdde som Europas nya gissel Sovjetunionen. Då blev Francos kamp mot kommunismen en tillgång. Härtill kom att han kunde erbjuda militärbaser som ytterst var riktade mot den superstat som han hatade. En önskedröm gick i uppfyllelse för honom. Andra världskrigets segergeneral President Eisenhower kom till Spanien och omfamnade honom.

Francisco Franco y Bahamonde kom från en snarast lågborgerlig miljö. Fadern var marinofficer i intendenturen, ett trappsteg lägre än de seglande officerarna i den lilla och rätt isolerade örlogsstaden. Nicolás Franco lär ha varit kolerisk och hållit hustru och fem barn under hård uppsikt. Men han var samtidigt vidlyftig i sina kvinnoaffärer. 1907 flyttade han till Madrid och ingick en ny förbindelse. Franciscos förhållande till fadern var kyligt och tidvis fientligt. Han slöt sig till modern, hennes kvinnliga och religiösa dygder blev hörnstenar i den fosterländska och katolska bild han höll upp till efterföljelse.

Samma år som fadern lämnade familjen tog han med sig Francisco till Toledo. Femtonåringen sökte och vann inträde i infanteriskolan där. Ett par år senare var pojken fänrik och fick på egen begäran förflyttning till Marocko. Här rasade ett kolonialkrig i det protektorat som Spanien och Frankrike utövade i landet. Spanjorerna kämpade i norra delen, från sina stödjepunkter Melilla, Tetuan och Ceuta, de slogs mot de lokala stammarna och klanerna men hade samtidigt infödda som legosoldater, ”Los Moros”. Småningom värvades också enligt franskt mönster främlingslegionärer från andra håll. Det var ett extremt grymt krig där ingen nåd gavs eller togs och där det paraderades med avhuggna huvuden trädda på bajonetterna. Franco kom att tillbringa mer än tio år i detta inferno. Hans odds att överleva kan väl beräknas till två mot tio. En gång blev han skjuten i magen och låg en vecka döende. Efter någon månad var han åter i strid. 1923 var han hemma och gifte sig med Carmen Polo, en överklassflicka från Oviedo. Äktenskapet var lyckligt. Bara ett barn föddes, men denna flicka sörjde väl för släktens fortbestånd.

Han ledde personligen landstigningen vid Alhucemasbukten i september 1925, en föregångare till D-dagen i Normandie. Den höll på att misslyckas, vattnet var djupare än man beräknat och order gavs uppifrån om att avbryta men Franco gav kontraorder. Brohuvudet säkrades och Spanien fick revansch efter många nederlag. 26 maj 1926 kapitulerade Abd el Krim. I en dagbok från Marockokriget gav Franco ögonblicksskildringar av dessa händelser.

Han återvände hem och blev landets yngste general. Snabbt steg hans berömmelse, kung Alfonso XIII och diktatorn Miguel Primo de Rivera hyllade folkhjälten. Han fick tunga poster inom krigsmakten men följde med påfallande försiktighet den växande splittringen i landet. 1929 föll Primo de Rivera och 1931 vann vänstern kommunalvalen i de stora städerna. Kungen tog utgången som ett misstroende och lämnade landet. ”Den andra republiken” utropades och under dess vanskliga fem år låg hotet om konfrontationer från båda sidor hela tiden i luften. Sedan makten på nytt tillfallit högern gjorde gruvarbetarna i Asturien revolution 1934. Franco tllkallades och slog ner den, med hårda repressalier och många dödsdomar som följd.

På våren 1936 vann vänstern mycket knappt valen och situationen blev kritisk. Flera kuppförsök mot regeringen hade gjorts, men Franco hade ställt sig avvaktande, detta därför att han inte var säker på framgång. Men den 12 juli, sedan den briljante högerledaren Calvo Sotelo mördats i sitt hem i Madrid - en hämndaktion som träffade fel person - tvangs han att besluta sig, annars skulle han riskera att bli överspelad.

Han var då av regeringen ”förvisad” till Teneriffa och förbjuden att utan tillåtelse lämna ön. Med ett litet från London hyrt flygplan smet han undan bevakningen och tog sig via Gran Canaria till Marocko där han hade solitt stöd från militären. Hur han sedan lyckades få Hitler att ge blixtsnabbt flygstöd för transporten av trupperna över till Spanien, och hur han genom en lika djärv marin aktion slussade fram moriska legotrupper och tunga vapen till de spanska sydhamnarna, det liknar mest en James Bond-roman.

Samtidigt hade andra generaler tagit hand om andra delar av landet. Upproret slog fel i alla de stora städerna, men regeringen dröjde i det längsta med att ge vapen åt arbetarna, och detta blev ödesdigert. Så blev statskuppen ett inbördeskrig mellan länge jämnstarka motståndare. Spanien blev ett slagfält där stormakterna kunde testa vapen och strategier. Franco tonade snart fram som den främste ledaren, och sedan hans medsammansvurna och rivaler, generalerna Sanjurjo och Mola, båda omkommit i
flygolyckor sörjde ”försynen” för hans obestridda ledarskap. Som överbefälhavare var han kall, uthållig, segerviss och helt hänsynslös, det gick så långt att hans italienska allierade gjorde föreställningar om att minska grymheterna, men förgäves. Det har sagts att han med avsikt förlängde kriget, och något ligger det nog i det, Franco var mer angelägen att utrota ”de röda”, kommunister, anarkister och frimurare, än att besegra dem. Kriget gav honom friare händer än en snabb segerrik fred skulle ha gjort. Madrid höll stånd fast staden redan utropats som intagen. Och kriget förlängdes med två år.

Som statschef sörjde Franco med stor skicklighet för att konsolidera sin makt, under försäkringar att han själv inte hade några personliga maktanspråk. Han uppträdde under pseudonymer som författare, skrev till och med 1940 en roman, ”Raza” där han själv mycket lätt förklädd talar för sina ideal och sin historiska mission. Den filmades och blev en succé.

Han var betänkt på att sluta upp kring axelmakterna i världskriget, men Spaniens fattigdom förhindrade det under några år. Sedan kom vändningen i kriget och åter igen räddades han: Hitlerriket stod på fall.

De rörelser som främst stött honom men som snart blev obekväma konkurrenter var främst Falangen och Monarkisterna. Han spelade ut dem mot varandra, svalde dem och lät dem ingå som tjänare åt regimen. Från 1947 och fem år framåt krossade han motståndsrörelsrna, maquin, och satt därefter i så gott som orubbat bo.

När 1970-talet kom förberedde sig landet på ett liv efter Franco. Men han själv förblev densamme: under sina sista månader utfärdade han elva dödsdomar varav fem gick i verkställighet, följda av protester från hela världen. Den 1 oktober 1975, på 39-årsdagen av sin upphöjelse till statschef, tog han från Palacio de Orientes balkong emot folkmassans hyllning. Nästa dag sjuknade han in och gled så småningom in i koma. Med elektroder och blod hölls han vid liv i hemmet i Pardopalatset utanför Madrid ända till den 20 november - flera i hans släkt var intresserade av att han levde så länge som möjligt. Redan den 19 hade hans hustru Carmen börjat föra bort husets ägodelar, värdesaker och handlingar. Sannolikt kördes det mesta de femtio milen till ”Pazo de Meirás”, familjens jaktslott i Galicien. En eldsvåda härjade där 1978, möjligen var den anlagd av hans motståndare, möjligen av hans närstående, i det senare fallet för att röja undan besvärande dokument. Ännu i dag är arkivet, om det finns kvar, oåtkomligt.

Franco hade i det längsta tvekat att tillåta monarkins återkomst. Slutligen godkändes Alfonso XIII:s sonson Juan Carlos som tronföljare. Han var nio år, tillräckligt ung för att ge El Caudillo många år kvar. Han kom nu till Spanien och uppfostrades i dygder som Franco hyllade. 37-årig tillträdde han tronen dagen efter diktatorns död, höll genast ett tal där han förordade ett öppnare samhälle. Det var en handling som var djärvare än man kanske nu förstår.

Uppgörelsen med detta svåra arv var länge diskret och tvekande. Först under det nya årtusendet har det historiska minnet börjat återerövras. Gravarna öppnas, byarnas tragedier blottas, de dödade får namn. Och den 20 november 2002, på årsdagen av hans död, fördömde Spaniens riksdag Francisco Franco och hans gärningar.