Provisoriskt sjukhus för behandling av patienter med spanska sjukan, i Camp Funston, Kansas, ca 1918.
Foto: National Museum of Health and Medicine
Dagligen kommer rapporter från olika delar av världen om svininfluensans spridning. Första sjukdomsfallen upptäcktes i Mexiko, och därefter har fall bekräftats i flera länder, däribland USA, Kanada, Danmark, Nya Zeeland, Israel och Tyskland. I Mexico City har skolor stängts och myndigheterna arbetar för att förhindra ytterligare spridning. Det talas om risker för en världsomspännande influensaepidemi; vad man brukar kalla för en pandemi. I sammanhanget dras ofta paralleller till spanska sjukan, en farsot som drog fram över världen för drygt 90 år sedan och som inte förskonade Sverige. Sett till antalet döda är spanska sjukan den största katastrof som drabbat Sverige i modern tid.
Spanska sjukan, eller influensan som den också kallades, var en virusepidemi med oklart ursprung. De första offentliga rapporterna om sjukdomen kom från Spanien och i många länder blev därför sjukdomen känd som spanska sjukan. Att spanska sjukan inte hade sitt ursprung i Spanien är idag de flesta forskare överens om. Enligt en teori nådde sjukdomen Europa via de stora trupptransportskepp som våren 1918 skeppade amerikanska soldater till striderna på västfronten. Enligt en annan teori fördes smittan till Frankrike av kinesiska arbetare som var talrika i landet under krigsåren. Från åren 1917–18 finns rapporter från Kina om en influensaliknande epidemi som kan ha varit identiskt med spanska sjukan. Uppgifterna är emellertid osäkra och till skillnad från senare asiatiska influensor kan inte spanska sjukan med säkerhet härledas till Asien.
Spanska sjukan är en farsot som, i skarp konkurrens med andra sjukdomar, brukar tillskrivas epitetet världens värsta epidemi. Det beräknas att ungefär hälften av världens befolkning insjuknade i den någon gång under epidemiåren. Uppgifterna om antalet döda varierar kraftigt. Så mycket som 100 miljoner dödsfall har uppgivits. Den oftast återgivna siffran ligger dock på 21 miljoner dödsfall.
Sjukdomen nådde Sverige midsommarhelgen 1918 och på några veckor spred den sig över större delen av landet. Särskilt hårt slog sjukdomen i landets nordliga län. De första insjuknandena inträffade i Skåne, närmare bestämt vid Hyllinge gruva. Smittan skall ha förts till Hyllinge av en person från Oslo, som var på midsommarbesök hos släktingar. Därefter spreds smittan från olika håll samtidigt: från Norge, Tyskland, Österrike, England och Danmark. Ett par veckor senare var farsoten utbredd över större delen av landet. I pressen berättades det snart om arbetsplatser som drabbats av spanska sjukan: det rörde sig om industrier, regementen, brandkårer, telefonstationer, Statens Järnvägar och andra transportföretag. Influensaepidemin bredde ut sig i oförminskad takt och alltfler drabbade orter och alltfler avlidna nämndes i tidningarnas dagliga bulletiner.
I slutet av juli 1918 visade sig de första fallen av spanska sjukan i Jämtland, där sjukdomen hastigt bredde ut sig. Dödsfallen var många och förste provinsialläkaren i Jämtlands län skriver i sin årsberättelse att spanska sjukan ”i länets samtliga distrikt förorsakat en mortalitet, vars like icke på långa tider förekommit”. Någon särskild beredskap för en sjukdom av spanska sjukans mycket smittsamma och dödliga karaktär fanns inte vid tiden. I Jämtlands län upprättades 15 provisoriska sjukhus med sängutrustning och personal från bland annat Röda korset.
Den hastiga smittspridningen fick också myndigheterna att besluta om andra extraordinära insatser. Den 19 augusti förbjöd hälsovårdsnämnden i Östersund teater- biografföreställningar, ett förbud som landshövdingen snart lät omfatta hela länet. Skolor stängdes och ett allmänt mötesförbud rådde i vissa delar av länet under epidemins värsta härjningar.
I Jämtlands län drabbades Hoverbergs provinsialläkaredistrikt, med socknarna Oviken, Myssjö, Hackås, Berg, Åsarne, Klövsjö och Rätan, mycket hårt av spanska sjukan. Provinsialläkaren, Gerard Åberg, skriver i sin årsberättelse för 1918 att distriktet drabbats av en ”sjuklighet som nuvarande generation ej förut genomgått”. De två första fallen av spanska sjukan upptäcktes enligt Åberg hos två hempermitterade värnpliktiga. Under sista dagarna av juli uppträdde ytterligare 13 fall. Därefter spred sig sjukdomen närmast explosivt och uppvisade också den tråkiga egenskapen att flamma upp på nytt i tidigare drabbade byar. Provinsialläkaren menade att det var sannolikt att 70 procent av befolkningen varit angripen av influensan, de flesta under perioden september–december 1918.
Epidemin skapade en mycket svårbemästrad situation för provinsialläkaren och kommunsjuksköterskorna som fanns inom Hoverbergs distrikt, och det stod tidigt klart att de inte skulle kunna täcka det vårdbehov som influensan krävde. Flera provisoriska sjukstugor öppnades och i september ankom också tre extra läkare som stationerades i de värst drabbade socknarna. Till de provisoriska sjukstugorna anlände de svåraste fallen och de som av olika anledningar inte kunde få vård i hemmen. Tillströmningen av patienter var stor och sjukstugornas utrymme fick i vissa fall utökas.
Snart uppenbarade sig dock nya svårigheter – sjuksköterskorna och läkarna som anlänt till distriktet insjuknade i ett oroväckande antal. Av det trettiotal sjuksköterskor som anlände under 1918 insjuknade omkring tjugo och av dessa avled två. Sjukligheten var tidvis så hög bland sjuksköterskorna att en extra vårdavdelning fick öppnas för dessa i Bergs socken. Läget var knappt bättre bland läkarna. Av sju extra läkare som tilldelats distriktet insjuknade fem, ingen av dem avled dessbättre.
I provinsialläkarens årsberättelse anas inte bara en förtvivlan hos dem som hade hand om vården utan också hos befolkningen i distriktet. Åberg påpekar att familjerna som drabbades av farsoten var i behov av hjälp av sina grannar, men att rädslan att befatta sig med sjuka ibland var så stor att de insjuknade familjernas situation ytterligare förvärrades. Några rader ur en dagbok nedskrivna 1 november 1918 av Emil Karlsson ger en ögonblicksbild av hur dagarna kunde upplevas för befolkningen i distriktet under epidemins härjningar. Emil skriver: ”Det är bedrövligt med sjukdomen. Kyrkklockorna ringer var och varannan dag. Man får höra om nya dödsfall dagligen, nu senast Knut Westermark och någon dag förut Maria Holmström.” Den enskilde människans sorg och desperation uttrycks både poetiskt och kärnfullt i dikten ”Spanska sjukan” publicerad 1918 i en hembygdskrift från Bergs socken under pseudonymen J Seret (Jag ser det).
.
Genom socken liemannen
Det gångna året drog,
Maken, fadern, sonen brodern,
Hustrun, dottern, mön och modern
han i lekens virvel tog.
.
Intet mänskligt motstånd hjälper.
Han åt allt blott hånfullt ler –
Nu förhoppningsfulle sonen
sluter öga, och ej mer
uppå fader, moder ser.
/…/
.
Så han härjat liemannen.
skakat månget fridfullt tjäll.
Såren, svida, ömma banden
brustit har förrn livets kväll.
Och till grav till Storsjövåg
gick alltjämt de dödas tåg.
.
Provinsialläkarens årsberättelse för 1918 blev dyster, och 132 personer uppgavs ha avlidit i spanska sjukan under året i distriktet. Ett antal som mycket väl kan vara högre. Summeras antalet dödsfall i spanska sjukan som uppges i dödböckerna för 1918 uppnås 142 avlidna. Flertalet av dödsfallen inträffade bland människor som befann sig i ”den bästa och kraftigaste åldern”. Av 142 avlidna var 88 mellan 20 och 40 år gamla.
Under slutet av 1918 började ändå situationen se något bättre ut inom Hoverbergs distrikt. Både sjukligheten och antalet dödsfall minskade, och i en del socknar kunde de provisoriska sjukstugorna stängas redan i november och december. Under 1919 fortgick influensaepidemins avtagande tendens, men den återkom återigen 1920 med många insjuknade.
Den svenska epidemin hade sin kulmen i oktober och november 1918. I oktober närmade sig antalet dödsfall 10000 och samma höga antal kunde registreras för november. Julen 1918 var därför en dyster högtid för Sveriges befolkning, trots glädjen att första världskriget äntligen var över. Vid årsskiftet kunde man räkna till ungefär 27000 döda i spanska sjukan, ett antal som skulle öka med ytterligare 10000 under de två följande årens epidemier.
Idag vet vi att spanska sjukan orsakades av ett influensavirus av A-typ. Ett sådant virus utmärks av att det mycket snabbt kan förändra sin arvsmassa; en egenskap som kan vara förödande i och med att vårt immunförsvar inte känner igen angriparen från en tidigare attack. Sjukdomsförloppet i spanska sjukan kunde vara mycket hastigt och elakartat. Normalt dräper en influensa 0,1 procent av de insjuknade, medan spanska sjukan dödade ungefär 3 procent av de drabbade. Dödsfallen orsakades ofta av att offrets lungor förstörts av virusets framfart eller också följde en bakterieinfektion i influensans fotspår och orsakade en svårartad lunginflammation som ledde till döden.
Det är emellertid inte bara den förhållandevis höga dödligheten som är utmärkande för spanska sjukan. Redan samtiden fäste uppmärksamhet vid att farsoten framför allt kostade unga människor livet. Särskilt hårt tycktes sjukdomen drabba dem som befann sig i åldern 20–40 år: människor som normalt brukar ha en mycket god motståndskraft mot influensa. Det finns uppgifter om att så mycket som hälften av alla dödsfall drabbade denna åldersgrupp.
Varför dog då så många som normalt har god motståndskraft mot influensa? Svaret är inte givet. En förklaring är att de äldre genom livet utsatts för fler smittämnen, och därmed utvecklad en viss grad av immunitet mot olika influensavirus. Enligt en annan teori har yngre människor ett mer reaktivt immunförsvar. Mötet med ett nytt aggressivt smittämne av spanska sjukans dignitet innebar att immunförsvaret hos en del reagerade så starkt att sjukdomens förlopp blev dödligt.
Spanska sjukan har blivit något av en referenspunkt när risker för omfattande epidemier diskuteras; på senare år bland annat i anslutning till utbrotten av sars, fågelinfluensan och nu också svininfluensan. Ofta upprepas påståendet att det inte är en fråga om utan när en influensa av spanska sjukans svåra karaktär återkommer. I jakt på det fruktade viruset från 1918 har kroppar efter avlidna grävts upp ur permafrosten på Svalbard och i Alaska.
1976 fick ett mindre utbrott av svininfluensa vid den amerikanska arméns förläggning i Fort Dix många att befara att en form av spanska sjukan återkommit. Viruset ansågs nära besläktat, men inte identiskt, med det virus som ansågs ha orsakat influensapandemin 1918. Myndigheterna beslutade om massvaccineringar – något som senare visade sig vara förhastat. Epidemin uteblev och allmänheten skrämdes av rapporter om eventuella biverkningar av vaccinet. I spåren av vaccineringskampanjen följde en våg av stämningsansökningar från amerikaner som krävde kompensation av staten för skador som de uppfattat att de åsamkats av vaccinet.
Idag väcker tidningarnas rubriker om den mexikanska svininfluensan uppmärksamhet och oro. Frågor om vaccinframställning och massvaccineringar diskuteras redan. Erfarenheterna från spanska sjukan lär oss att inte ta lätt på uppkomsten av nya influensavirus. Å andra sidan är det inte heller bra att ropa ”varg” för ofta. Det är inte osannolikt att den mexikanska svininfluensan i slutändan visar sig vara en ”blindgångare”.
