Sovjetunionen var inte en normal stat. Den var en säkerhetstjänst som ägde ett samhälle. Sovjetunionen försvann 1991 men den sovjetiska säkerhetstjänsten bestod och tog efter några år åter kontroll över det ryska samhället. FSB är det nuvarande namnet på den organisation som grundades i december 1917 under namnet tjekan och som under Sovjetunionens sista årtionden var känd som KGB. Tjekans grundare Feliks Dzerzjinskij hyllas i dag som en hjälte. Våren 2008 arrangerades en hyllningsutställning över mannen och hans verk i museet över Det stora fosterländska kriget i Moskva.
Som världsrevolutionens vagga och centrum befann sig Sovjetunionen alltid i krig. Säkerhetstjänsten var dess svärd och sköld. Dess första bud var uppmaning till vaksamhet. Det var varje medborgares plikt att avslöja fiender. Vem som helst kunde anklagas för spioneri för främmande makt.
Det svenska förlaget Efron & Dotter med förrevolutionära ryska rötter har nyligen givit ut tre böcker som ur skilda infallsvinklar kastar ljus dels över den sovjetiska säkerhetstjänstens eget agerande, dels över dess motståndare under andra världskriget.
I den förre KGB-medarbetaren Boris Grigorjevs bok Mötesplats Stockholm. Underrättelsekriget i Sverige 1939–45 (övers: Bengt Eriksson, 288 s) bjuds vi in till en värld som befolkas av stater med kollektivt medvetande. Den analytiska nivån anges i förordet. Om förspelet till andra världskriget heter det: ”För att inte dras in i det stora slagsmålet valde svenskarna att samarbeta med tyskarna, och det var deras val.” Resten av boken fortsätter i kiosklitteraturens stil, sockrat med vänliga men en smula nedlåtande ord om Sverige och svenskarna. Anekdoterna lämnar läsaren utan ny kunskap om ”underrättelsekriget”. Det mest intressanta är att författaren betonar att den sovjetiska säkerhetstjänsten var överens med britternas SOE om att det var britternas sak att genomföra sabotage och politiska mord i Sverige. Vårt land låg i britternas intressesfär och inte i den sovjetiska.
Den största behållningen i Grigorjevs berättelse är den inblick i den sovjetiska föreställningsvärlden som författaren ger. Han förklarar att Raoul Wallenberg greps av den sovjetiska säkerhetstjänsten därför att han var amerikansk spion. Wallenberg värvades av den amerikanska säkerhetstjänsten OSS därför att USA ”oroades av Sovjetarméns framgångar i norra Skandinavien och de försökte skynda på med att fylla det vakuum som uppstod”. Han lägger till att ”OSS förde hemliga förhandlingar med tyskarna under täckmantel av sionistiska organisationer, sannolikt desamma som stod bakom värvningen av Raoul Wallenberg”. Innebörden i frasen ”under täckmantel av sionistiska organisationer” är att de försök som under krigets sista år gjordes av judiska organisationer att friköpa judiska människor i det tyskockuperade Europa bara var kamouflage för en amerikansk politik som syftade till att åstadkomma fred mellan Tyskland och de västallierade på Sovjetunionens bekostnad: Tyskland skulle få ryggen fri i kriget mot bolsjevismen.
Innan USA tog över kommandot var Sverige enligt Grigorjev en tysk lydstat: ”Den tyska underrättelsetjänstens största framgång i Sverige” var den ”näst intill hundraprocentiga infiltrationen av infrastrukturen i landet (inom regering, ekonomi och försvar).”
Grigorjev visar upp en världsbild där Sovjetunionen med Stockholm som skådeplats i ett begynnande kallt krig kämpade för det rätta, det sanna och det sköna med både Nazityskland och de lömska västmakterna som motståndare. Att Raoul Wallenberg var en amerikansk agent som skulle verka för en separatfred med Tyskland, som sedan skulle kunna ägna sig åt att göra slut på Sovjetunionen, var den gängse synen under sovjettiden. Den historien, men utan Wallenberg som ”hjälte” och med Schweiz, inte Sverige, som centrum, finns berättad med större litterär finess än vad Grigorjev är mäktig i Julian Semenovs romantiska berättelse om den sovjetiske agenten Stirlitz (Sovjets James Bond), ”Sjutton ögonblick om våren”, som kom på svenska 1980. Den var också en populär tv-serie och ingick i Andropovs kampanj att framställa KGB som ljusets riddarvakt.
Engelsmannen Kim Philby (1912–88) är den mest kände av de fem studenter från Cambridge som var agenter för Sovjetunionen under kriget och varav fyra slutade sina dagar som pensionärer i Sovjetunionen. Den ryske journalisten Genrich Borovik gav 1994 ut en biografi över Philby. Den svenska utgåvan från i år heter Kim Philby. Mästerspionen (övers: Carl Hildebrand, 384 s). På skyddsomslaget reklameras den som ”1900-talets största spionskandal”. Philby var arketypen för spionromanernas agent. Inifrån en stats säkerhetstjänst försåg han en annan stat med information. ”Skandalen” var att han kunde verka ända till 1963 trots att hans brittiska arbetsgivare hade haft anledning att misstänka honom redan 1951.
Boroviks berättelse är byggd på ett samtal med Philby i Moskva 1985, drygt 20 år efter det att mästerspionen tagit sin tillflykt dit, på Philbys egna memoarer och på litteratur i ämnet. Boken är en roman om en troende intellektuell kommunists liv i mellankrigstidens, krigets och de första efterkrigsdecenniernas Europa. Philby framstår som ett typiskt barn av sin tid och miljö. Hans levnadsbana var en parallell till det ännu mera framgångsrika livet för hans fem år yngre landsman, den uppburne historikern Eric Hobsbawm, också kommunist. Den senare är den kammarlärde varianten. Philby var handlingens man.
Philby värvades inte att bli ombud för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Han blev det frivilligt. Han ansåg inte att det låg något förrädiskt i detta. Engelsmannen Philby betraktade Sovjetunionen som sitt fosterland. Han fick också leva den sista tredjedelen av sitt liv där, och där blev han begravd i maj 1988. Boroviks bok slutar med Philbys begravning och konstaterandet: ”Tre och ett halvt år senare hade det land han tillägnade sitt liv upphört att existera”.
Många av de sovjetiska hemliga agenterna under 30-talet var inte födda i Ryssland eller ursprungliga sovjetmedborgare. De tillhörde i likhet med Philby en generation av unga europeiska kommunister som trodde på ideologin och såg upp till Sovjetunionen som dess bålverk. Philbys första år som hemlig agent kan karaktäriseras som att han arbetade för världsrevolutionen och Sovjetunionen snarare än mot det land han råkade vara född och medborgare i. Hans formativa år var dels som frivillig socialistisk ”agent” i Dollfuss klerikofascistiska Österrike i början av 30-talet, dels som korrespondent i inbördeskrigets Spanien. Philby rapporterade i The Times från Franco-sidan. Samtidigt kunde han rapportera till sina sovjetiska kontakter om vad som försiggick i Francos läger. Knappast en skamlig agentverksamhet.
Borovik hävdar att Philby förutom kärleken till kommunismen och till Sovjetunionen präglades av sin auktoritära uppfostran. Han bröt förvisso med fadern, men präglades av ”undergivenhetsfaktorn”. Han behövde alltid en ledare som han kunde underkasta sig och tro på utan förbehåll. Philby var en sekulariserad men ändå religiös människa med kommunismen som tro, Sovjetunionen som paradiset och behov av en fadersgestalt att se upp till.
I likhet med andra sovjetiska underrättelseagenter hade Philby svårt att övertyga Stalin om att hans rapporter gav en korrekt bild av motståndarna. Även när Sovjetunionen var i krig med Tyskland och allierad med Storbritannien, ville Stalin inte tro på Philbys försäkringar att Storbritannien inte hade något nät av agenter och sabotörer i Sovjetunionen. Det förefaller dock som att Stalin inte drog slutsatsen att Philby, som faktiskt var anställd i den brittiska säkerhetstjänsten, verkligen var agent för engelska intressen. Philby förblev i sovjetisk tjänst utan att råka illa ut. Detta är anmärkningsvärt. Flera av hans sovjetiska kontaktmän under 30-talets sista år blev skjutna på Stalins order, anklagade för att vara spioner åt Tyskland och Polen.
Sovjetunionen är den självklara fonden när Johanna Parikka Altenstedt i Operation Stella Polaris. Signalspanare på flykt ger en gripande skildring av några finska öden i fortsättningskrigets slutskede 1944. Förlaget reklamerar på skyddsomslaget att boken handlar om ”Nordens största spionkupp”. ”Kuppen” innebar att Sverige fick tillgång till resultatet av den finska underrättelsetjänstens arbete.
Evakueringen av finska signalspanare och deras familjer och dokument till Sverige under kodnamnet Stella Polaris är en mytomspunnen händelse. Parikka Altenstedt bygger på 60 år gamla minnesbilder av några av de inblandade och på bevarade foton från fronten och signalspaningen i Finland och från den dramatiska färden över ett höststormigt Bottenhav. Skeendet framstår ur kvinnornas och barnens perspektiv som kaotiskt. De visste inte vad det var fråga om. De upplevde sig som ödets lekbollar. Parikka Altenstedts berättelse är uppbyggd på minnesfragment och interfolierad med många och långa citat ur litteraturen om Stella Polaris.
Operationen har alltid framstått som tvetydig på samma sätt som baltutlämningen, men här med omvända förtecken. Sverige blev en fristad för motståndare till Sovjetunionen och kunde dessutom ta hand om dokument som kunde ha verkat komprometterande för både Finland och Sverige. Parikka Altenberg gör en mosaik av den välkända historien om förtiganden, hemlighetsmakeri och bränning av arkivalier. Det nya är den känslosamma skildringen av enskilda människoöden
Parikka Altenstedt konstaterar att Finland krigade för en rättvis sak, nationens överlevnad, men på fel sida, Nazitysklands. Hon skriver om de finska underrättelsemännen som först hade hyllats som hjältar i hemlandet men sedan flytt till Sverige där måste byta både identitet och språk: ”De fick inte sina medaljer för att hylla ett folkmord. De fick sina medaljer för att de var beredda att använda sin intelligens, sin uthållighet och sin lojalitet för att försvara sin nation. /…/ Men deras fruar och barn, som också fick ge upp modersmålet och fädernas land har inte fått några medaljer, eller inbjudningar till ambassader”.
Parikka Altenstedt ger bilden att Finlands underrättelsetjänst lyckades med sitt uppdrag. De finska beslutsfattarna var mycket väl underrättade om de ryska planerna och rörelserna. Väl förberedda kunde de möta de ryska attackerna, även flyganfallen över Helsingfors 1944. Det som författaren kallar ”vinterkrigsundret” blev verklighet tack vare den väl fungerande underrättelsetjänsten.
Grigorjev och Borovik får den sovjetiska underrättelseverksamheten att framstå som nyckfull och med slumpvisa resultat. De operativa besluten togs av Stalin, och han hade för vana att inte tro på underrättelsetjänstens rapporter. Det ledde till katastrofala missbedömningar, inte minst inför Tysklands anfall 1941. Dagens ryska beslutsfattare har lärt av den historia som Grigorjev och Borovik skriver om. FSB är en underrättelsetjänst som ledarna vet att de kan lita på. Invasionen av Georgien i augusti 2008 var ett strålande resultat av den moderna tjekans vaksamhet.
