Varför gick Sovjetunionen under? Det är en fråga som har ställts av samtidshistoriker och som fått många och skiftande svar. Kanske var det USA:s stjärnornas krig som tvingade in Sovjetunionen i en upprustning som innebar ekonomisk kollaps, kanske var det över huvud taget planekonomin som genom sin ineffektivitet ledde till undergången, kanske var det Solidaritets framgångar i Polen som drog undan fundamentet för sovjetväldet. Jag vill här presentera tre försök till svar på frågan som formulerats under den senaste tiden, när de dramatiska händelserna redan kan betraktas i backspegeln. Det är tre helt olika ingångar till problemet: den amerikanske socialantropologen Alexei Yurchaks, i Everything Was Forever, Until It Was No More: The Last Soviet Generation (Princeton University Press, 352 s) och Jegor Gajdars, i Gibel’ imperii. Uroki dlja sovremennoj Rossii (Ett imperiums undergång. En läxa för det moderna Ryssland, Rosspen, 448 s). Gajdar var bland annat finansminister i början av 1990-talet och ansvarig för den ekonomiska chockterapi som då genomfördes. Det tredje exemplet är filmen Gibel’ imperii. Vizantijski urok (Ett imperiums undergång. Den bysantinska läxan, regissör Ol’ga Savost’janova, 2008) som visats flera gånger på rysk tv.

Alexi Yurchak undersöker den sovjetiska ideologins kollaps genom att intervjua den sista generationen av sovjetisk ungdom. Han utgångstes är att i och med slutet av 1950-talet och egentligen redan efter Stalins död 1953 upphörde det att finnas någon klar generator av ideologi. I stället citerades i det oändliga redan existerande politiska fraser, som sedan cirkulerade genom alla nivåer från politbyrån till den lokala komsomolorganisationen, alltså ungkommunisterna. Inte ens partiledarna frambragde till slut några egna politiska texter, de klippte och klistrade ur tidigare material. Yurchak påpekar att ingen partiledare efter Chrusjtjov vågade gå ifrån den skrivna texten i sina tal.

De politiska texterna fick en rituell funktion. De lästes upp av olika talare och antogs i olika församlingar, ingen lyssnade, men därmed menar Yurchak inte att detta ointresse i och för sig betydde en oppositionell hållning. Många ungdomar som deltog i mötena hade tvärtom en vag förställning om att de socialistiska idéerna var riktiga. Ritualen hade däremot inte med det konkreta innehållet i talen och resolutionerna att göra, att rösta för en resolution innebar ett bejakande och en legitimering av det bestående systemet i sig, inte av några som helst konkreta frågor.

Det gällde för de flesta att hitta ett modus vivendi i den dåvarande situationen. Det innebar ett allmänt stöd för systemet, ett icke lyssnande till själva retoriken och ett försök att handla och göra något förnuftigt när plötsligt någon form av mening ändå kunde skönjas i propagandan och i livet.

Yurchaks viktigaste tes är att Sovjetunionen inte var något bipolärt samhälle av förtryckare och förtryckta. De flesta ungdomar skydde de politiska aktivisterna som helhjärtat stödde partiet lika mycket som de skydde dissidenterna.

Ett annat alternativ för ungdomarna var att söka sig till olika grupperingar som var ”utanför” men därför inte politiskt oppositionella. Snarast var det så att politiken inte existerade för dem. Yurchak undersöker ungdomarnas kafékultur och vetenskapen som sådana frizoner. Ett annat vanligt sätt att kunna hålla sig utanför var att ta jobb som nattvakt som ofta innebar minimal lön men maximal fritid att ägna sig åt vad man ville. Unga människor fann här olika nischer för att bedriva studier, tänka, skriva skönlitteratur, eller kanske bara roa sig.

Ytterligare ett alternativ var att vurma för väst, för varor, för kläder och framför allt för västerländsk musik. Yurchak var själv på 80-talet medlem i ett band som spelade rockmusik. Inte heller här fanns det någon dissidentmentalitet. Ungdomarna byggde upp en föreställning om väst som en drömvärld som inte hade något med det verkliga väst att göra och som därför var politiskt ofarligt. Det gick utmärkt att vara ledare inom komsomol och i olika tal fördöma oönskat inflytande från väst samtidigt som samma person kunde ha en stor samling grammofonskivor med utländska popartister hemma och kanske också jeans och en uppsättning av tomma spritflaskor med utländska etiketter på hedersplats.

Inte ens de politiska anekdoterna som berättades hade, menar Yurchak, någon politisk sprängkraft. Det var fråga om en humor som inte hade någon som helst förmåga att förändra samhället och humorn drabbade i lika hög grad dissidenterna som kommunistledarna. Här har nog Yurchak fel. En mycket ringa del av anekdoterna gjorde narr av dissidenterna.

Havels uppmaning ”att leva i sanning” eller Solzjenitsyns ”att inte leva i lögn” klingade ohörda bland ungdomarna. Yurchak försöker till slut på ett alldeles absurt vis förringa dissidenternas betydelse för att störta det sovjetiska systemet. Vad han inte tycks förstå är att politiska förändringar blir möjliga genom ett samspel mellan hjältarna, de som vågar konfrontation, som en Sacharov och en Solzjenitsyn, och de ljumma som kommer med sitt stöd först när det är ofarligt. Man kan däremot ge honom rätt i att det är viktigt att nyansera den bipolära synen på livet i Sovjetunionen som ofta framträder idag, då också många som var ljumma eller följsamma då, idag vill framstå som tidigare dissidenter.

Yurchak vill se denna samtidshistoriska bakgrund som förklaring till att många av ungdomarna från den generationen blivit framgångsrika entreprenörer idag. Det var i den ambivalenta sovjetiska verkligheten som de fick sin skolning och sin erfarenhet. Jag skulle vilja tillägga att här kan man också finna en förklaring till den politiska apatin i dag: dessa personer är nu i 50- eller 60-årsåldern och förefaller ha samma ointresse för demokrati och mänskliga rättigheter som då. Det gäller för dem nu som då att hitta ett sätt att anpassa sig snarare än att försöka förändra.

Det fanns en politisk jämvikt mellan styrande och styrda ända fram tills Gorbatjov kom till makten. De politiska ritualerna gav en känsla av stabilitet i det sovjetiska samhället. Yurchak anser att till och med de talrika begravningarna av döda medlemmar i den alltmer åldrade politbyrån gav en känsla av beständighet i de upprepade ceremonierna. Man kan tillägga att det var denna känsla av beständighet som lurade så många att tro att systemet skulle vara för evigt. Till skillnad från i andra länder i sovjetblocket för att inte tala om i väst blev prishöjningar en omöjlighet i Sovjetunionen: tunnelbaneresan fortsatte att kosta 5 kopek år efter år decennium efter decennium, en limpa bröd fortsatte att kosta 18 kopek oberoende av om det var rekordskörd eller missväxt. Jämvikten rubbades oåterkalleligt när Gorbatjov nödd och tvungen av landets ekonomiska kris började ifrågasätta själva innehållet i den politiska diskursen. Det fanns inget sådant och hela systemet kollapsade när man började röra vid det. Därav känslan hos så många av att systemet skulle finnas kvar för evigt och att det ändå kunde falla med en sådan självklarhet.

Vad Yurchak visar är den sovjetiska ideologins sammanbrott. Vad Jegor Gajdar visar i sin bok är den sovjetiska ekonomins kollaps. Den statistik som han återger är närmast apokalyptisk: spannmålsimporten ökade och oljepriserna sjönk för varje år. Före första världskriget hade Ryssland varit den ledande spannmålsexportören i världen, i slutet av sovjettiden var landet den ledande spannmålsimportören. Ingen av partiledarna kunde fatta ett vettigt beslut. De satt vid makten som åldrade och handlingsförlamade kungar i ett Shakespearedrama.

Läxan för Ryssland i dag är att inte helt förlita sig på oljeexporten och en insikt om den katastrof det kan innebära för landet om oljepriserna sjunker utan att näringslivet diversifierats.

Gajdar håller med om att Brezjnevtidens samhälle var stabilt men förklarar det med säkerhetspolisens stora makt och med livsmedelsimporten som gjorde att den ekonomiska kris som landet genomlevde inte var helt uppenbar för befolkningen. Nästan hela statsbudgeten gick till subventioner av baslivsmedel, däremot fanns en enorm brist på alla andra varor och sedelpressarna gick för högtryck. Folket samlade pengar på hög, pengar som man sedan förlorade när de ekonomiska reformerna genomfördes och just av samme Gajdar, kan man tillägga.

Vad som behövts för att rädda Sovjetunionen, men som var politiskt omöjligt att genomföra, var bland annat att upplösa kolchoserna, och att minska militärutgifterna. Den kanske viktigaste slutsats som Gajdar drar i sin bok är dock: ”Att än en gång försöka göra Ryssland till ett imperium skulle innebära att ifrågasätta själva landets existens”.

Det tredje exemplet på ett svar på frågan om orsakerna till Sovjetunionens undergång är den kvasidokumentära filmen ”Ett imperiums undergång”. Den handlar egentligen om Bysans fall 1453 med språkbruket i filmen (det talas mycket om oligarker och likaså ”nödvändigheten av maktvertikaler” – Putins slagord för ökat centralstyre av landet) visar att det egentligen gäller Sovjetunionens och Ryssland öde. En av den ryska ortodoxa kyrkans mest kända präster i dag, abboten i Sretenskijklostret, en bastion för traditionalisterna, ärkemandriten Tichon fungerar som berättare och försöker förklara orsakerna till Bysans undergång. Scenerna växlar mellan Istanbul och Venedig. Filmen innehåller för övrigt stiliserade och delvis starkt idealiserade scener från ett tänkt Bysans: sköna vyer från Bosporen, hästkapplöpningar på hippodromen, studerande ynglingar i en antikiserad miljö, vackra illuminerade handskrifter. Bysans framstår som ett oskyldigt offer och ges en messiansk roll. Landets viktigaste ägodel var enligt filmen – Gud. Vad som var hoten är också klart. Det var utlänningar som förstörde Bysans, bankirer, oligarker, judar. De var bara intresserade av att plundra Bysans, och här utgår filmen från korsfararnas famösa plundring av Konstantinopel 1204. Denna händelse ger den generella bilden av väst i filmen, och det är likaså utlänningar idag som vill underminera den ryska ekonomin. Västeuropa personifieras i filmen av en man klädd i maskeraddräkt, som får illustrera de ryska slavofilernas traditionella uppfattning om västeuropén som förkonstlad och teatral.

Filmen börjar och slutar i ett Ryssland i snöstorm för att visa dess utsatthet. Vad som behövts för att rädda Bysans hade varit enhet i landet och budskapet är att det är det som också behövs i dagens Ryssland. Den upprättar den traditionella slavofila motsättningen mellan det goda Ryssland och Bysans å ena sidan och det onda Västeuropa å den andra. Filmen är ett hopkok av all alla ryska chauvinistiska argument som man kan tänka sig. Det är en överdriven och tidvis kanske till och med omedvetet komisk film men som visar på ett tankesätt bland dagens ryska extremister men också understundom i det politiska etablissemanget. Filmen har också haft en mycket stor genomslagskraft.

De tre verken ger helt olika svar på frågan om orsakerna till imperiets undergång. Samtidigt säger de alla tre något viktigt om Ryssland i dag. Det är också fråga om tre röster Yurchaks, Gajdars och Tichons som talar i egen sak. Yurchak vill ärerädda den sista generationen sovjetisk ungdom för att den aldrig likt 68:orna i väst gjorde uppror, Gajdar vill visa nödvändigheten av sina ekonomiska reformer och Tichon vill försvara en traditionell ortodox imperietro inom kyrkan. Till slut kanske berättelserna handlar lika mycket om dem som om det bysantinska eller sovjetiska imperiets undergång.