Redan innan John F Kennedy hunnit tillträda president­ämbetet skrev han en artikel i 1960 års decembernummer av Sports Illustrated. Artikeln, ”Den förslappade amerikanen”, tog sin utgångspunkt i de nyligen utförda undersökningar som hade visat att den amerikanska ungdomen vid internationella jämförelser betänkligt hade halkat efter i fråga om fysisk styrka och smidighet. Denna tilltagande förslappning riskerade hindra USA att ”uppnå sin fulla potential som nation” och var till och med ett hot mot den nationella säkerheten.

Det rådde ingen tvekan bland läsarna om vad Kennedy egentligen syftade på, speciellt som han inledde med ett hög­travande avsnitt om de antika grekernas olympiska traditioner och den västerländska civilisationens uråldriga kunskap om sambandet mellan medborgarnas fysiska hälsa och samhällets välmående. Bara ett knappt halvår tidigare hade USA:s nationella självförtroende fått sig en ordentlig knäck i de olympiska sommarspelen i Rom.

Inte för att det var någon förkrossande förlust, men för en nation som under decennier varit van att dominera idrottsscenen var en andraplacering (räknad både i antalet medaljer och i propagandavinster) en pinsam erfarenhet. Och förmodligen extra besvärande när förstaplatsen gick till antagonisten i det kalla kriget – Sovjet­unionen.

Så stor vikt lade Kennedy vid frågan att han redan under den första månaden av sin presidentperiod knöt till sig en särskild rådgivare i idrottsfrågor, Charles Wilkinson, och förklarade för sin regering att främjandet av sport och fysisk hälsa måste bli en av den nya administrationens grundläggande uppgifter.

Sommar-OS i Rom 1960, under en av det kalla krigets frostigaste perioder och hetaste somrar, har inte efterlämnat några ikonartade fotografier, inga handskbeklädda knutna nävar höjdes på prispallen, inga blodiga terroristdåd förmörkade stämningen, inga gigantiska politiska fanor smattrade runt idrottsanläggningarna. Ändå var det här många av de företeelser vi idag förknippar med OS fick sina genomslag – dopningen, kommersialiseringen, medialiseringen. Dessutom var de omgivande politiska omständigheterna sådana att tävlingarna inte kunde undgå att påverkas – ja, man skulle faktiskt kunna argumentera för att Rom­olympiaden, på ett mer lågmält sätt och med tanke på efterverkningarna, har varit en av efterkrigstidens mest politiserade.

Detta framgår med all tydlighet i Rome 1960: The Olympics That Changed the World (Simon & Shuster, 496 s) av Washington Post-medarbetaren och Pulitzervinnaren David Maraniss, känd för internationell publik genom en rad politiska biografier, men i USA även som skildrare av amerikansk idrottshistoria. Författaren kombinerar här sina tidigare ämnesområden och tecknar med hjälp av intervjuer och djupdykningar i arkiven en levande och bitvis avslöjande bild av spelet kring spelen – såväl på som utanför arenorna.

1960, på tröskeln till ett nytt decennium, stod man mitt i en obotlig framstegsoptimism och tidigare oöverträffad välståndsutveckling, men släpade tyvärr också med sig de föregående årens världspolitiska konflikter; Warzawapakten hade konstituerats fem år tidigare, det kalla krigets gränser hade flyttat ut i rymden, Fidel Castro hade tagit makten på Kuba. Spelen i Rom sågs som ett gyllene tillfälle att visa att det fanns allvar bakom den olympiska rörelsens vackra ord om fred, universella etiska principer och internationell gemenskap som står över religion och politik. Diplomatiska kontakter på högsta nivå, med benäget bistånd från Internationella olympiska kommittén, IOK, initierades för att garantera ett OS ”fritt från politiska aktiviteter och propaganda”.

Valet av värdstad kunde te sig symboliskt. Friska vindar från en ny tid skulle svepa över Rom och en gång för alla göra upp med andra världskrigets demoner. Detta var ungdomens, vespornas och ”La dolce vitas” stad – Fellinis film kunde fortfarande ses på biograferna sommaren 1960 – och internationella celebriteter ming­lade på cocktailpartyn: Gina Lollobrigida, Bing Crosby, Rock Hudson. Man försökte, så gott det gick, dölja alla i stadens arkitektur inbyggda fascistiska påminnelser (vilket inte var lätt eftersom Mussolini hade hoppats på olympiska spel 1944 och upprättat praktfulla byggnadsverk över hela staden för ändamålet).

Intresset visade sig vara större än vanligt hos allmänhet och medier. Antalet deltagare var större än någonsin och biljettförsäljningen två och en halv gånger större än vid det föregående OS i Melbourne 1956. Staden myllrade av besökare och pressfolk. Tävlingarna bevakades av mer än 100 tv-kanaler, och inspelat material – satellitöverföringstekniken var bara i sin linda – flögs till USA och Japan. Detta innebar ett lika stort genombrott för televisionen i OS-sammanhang som de direktsända presidentvalsdebatterna mellan Kennedy och Richard Nixon ett par månader senare inom politiken.

Invigningsceremonin den 25 augusti blev mycket riktigt också en stor händelse och en mäktig uppvisning i sann internationell gemenskap. De pyrande konflikterna om inte glömdes bort så åtminstone gömdes undan i yran. Det var till exempel en stor bedrift att mitt under det kalla kriget få de öst- och västtyska trupperna att paradera som ett land, i samma uniform, under samma flagga. Bara timmarna innan invigningen, efter segdragna förhandlingar, hade Formosa (numera Taiwan) fått ge efter i sitt krav att tävla under namnet Republiken Kina (kommunistiska Folkrepubliken Kina hade hotat med bojkott). Till och med Sydafrika, som bara skickade vita tävlande och hade lyckats övertyga IOK:s ordförande Avery Brundage om att ingen diskriminering förekom (!), kunde stolt marschera in på Stadio Olimpico. USA, som själv drogs med pinsamma rasoroligheter, skyltade däremot (uppenbarligen medvetet) med sina färgade atleter – löparen Wilma Rudolph, en 18-årig ännu relativt okänd boxare vid namn Cassius Clay (senare Muhammad Ali) och, som fanbärare, tiokamparen Rafer Johnson.

Nationsparaden gav också en försmak av den propagandakampanj som, trots utfästelser om motsatsen, hade förberetts av Sovjet. Den kvinnliga delen av den ryska delegationen slog åskådarna med häpnad med sina chica dräkter, röda pumps och läppstiftsleenden. Och det var bara början. De föregående månadernas ökade spänningar i de öst-västliga relationerna – ökad oro i det delade Berlin, Sovjets ställningstagande för Castro på Kuba, ömsesidiga spionanklagelser – gjorde att Sovjet hade allt att vinna på en väl utförd charmoffensiv.

En av de första stora nyheterna var det öppna hälsningsbrevet från självaste Sovjetledaren Nikita Chrustjov till de ryska idrottsmännen, med inbakade hyllningar till det socialistiska systemet. Brevet offentliggjordes redan innan tävlingarna hade gått av stapeln och fick därigenom, med hjälp av nyhetstörstiga journalister, stor spridning i världens medier. Amerikanerna togs på sängen av kuppen och lyckades först en bra bit i in i tävlingarna få president Dwight D Eisenhower, efter otaliga turer mellan sina rådgivare, att formulera en motsvarighet, vilken vid det laget drunk­nade i floden av nyheter om guldmedaljer och världsrekord.

Det viktigaste slagfältet i denna nya typ av surrogatkrig var förstås själva tävlingarna. Den första stora kraftmätningen, boxningsmatchen mellan amerikanen Nikos Spanakos och ryssen Boris Nikanorov, vanns av Sovjet. Ytterligare ett bakslag för USA kom i simhoppstävlingen, en gren som dominerats av amerikaner sedan 20-talet. Här var det dock inte en ryss, men väl en överlägsen okänd östtysk, Ingrid Krämer, som stod för förödmjukelsen. Östmedierna beskrev segern som ett resultat av ”ren, socialistisk livsföring” och räknade därmed bedriften som en rent ideologisk triumf. Basketmatchen mellan de bägge länderna ett par dagar senare, i en till bristningsgränsen fullsmockad Palazzetto dello Sport, gav till slut USA efterlängtad revansch (fattades bara annat när det gällde en amerikansk nationalsport). Som ett sista slag i trynet på östblocket vann Cassius Clay guldmedalj i lätta tungviktsklassen i finalmatchen mot polacken Zbigniew Pietrzykowski.

Det avslutade maratonloppet, spelens symboliska höjdpunkt, bjöd däremot på en överraskning som drog ner byxorna på såväl de båda ärkerivalerna som värdlandet. Som kommen från ingenstans (eller snarare från Afrikas savanner) sprang den okände etiopiern Abebe Bikila mot en säker seger, barfota genom huvudstadens folkkantade gator, i den nation som bara ett par decennier tidigare ockuperat hans hemland, i månskenet i den ljumna skymningen och in i OS-historien.

Detta till trots visade den sammanräknade medaljfördelningen att Sovjet till slut med råge hade avgått med segern med sina 43 guldmedaljer mot USA:s 34, och ännu större skillnad vad gällde silver och brons. Värdlandet Italien kom på en hed­rande tredjeplats. Vad värre var: i sporten där inga medaljer delades ut, propaganda­loppet, hade Sovjet plockat den ena poängen efter den andra.

USA kunde i efterhand se hur utstuderad den sovjetiska taktiken varit. Man hade gjort upp med den betongstalinistiska visuella framtoningen till förmån för en modernare, för att inte säga västligt anpassad. De KGB-agenter som följde med truppen och bodde tillsammans med idrottsmännen höll sig i bakgrunden och betedde sig inte, som i Melbourne fyra år tidigare, som brutala lägerkommendanter utposterade utanför sovsalarna. Man organiserade istället trevliga rundresor och festliga sammankomster tillsammans med det italienska kommunistpartiet bland arbetarna i Roms förstäder.

Naturligtvis anklagades Sovjet också – på goda grunder – för att fuska med de vid denna tiden rigorösa olympiska amatörreglerna. Anklagelserna hade kommit och gått under hela 50-talet, och de visade sig ständigt lika svåra att bevisa; fördelar, av vilka slag de vara må, kopplade till en idrottsprestation kunde förstås se helt annorlunda ut i det sovjetiska totalitära systemet än i ett fritt kapitalistiskt samhälle, och detta gjorde gränsdragningen problematisk. Naturligtvis förnekade den sovjetiska olympiska kommittén blankt anklagelserna. (Man slog dessutom dunster i ögonen på en idealistisk och kanske naiv Avery Brundage, som vid en rundresa i landet ett par år tidigare visserligen framfört IOK:s misstankar men ändå låtit sig imponeras av hur det sovjetiska samhället både i ord och handling hyllade de sanna olympiska idealen rörande fysisk fostran och god medborgarmoral.)

Inom världspolitiken bröts snart det tillkämpade lugnet, och de vackra orden om fred och internationell förståelse blev även här till meningslösa floskler. Kubakrisen förvärrades, och bara fyra månader in i sin presidentperiod, drygt ett halvår efter olympiaden, visade Kennedy att han minsann inte var någon förslappad amerikan när han initierade invasionsförsöket i Grisbukten för att störta Fidel Castro.

Och inom ett år skulle den ansträngda endräkten – både inom och utom idrotten – hos det splittrade tyska folket få sig en avgörande törn när Berlinmuren restes rakt genom staden, högre än någon atlet kunde ta sig över.