En självmordsbok är en bok som någon skriver istället för att ta sitt liv. Arbetet med texten blir den skrivande människans sista försök att undvika döden. Den laddning som finns i sådana böcker är givetvis oerhörd, i synnerhet om författaren ändå valt att begå självmord. Bland författare som inte orkat fortsätta finns det några det är omöjligt att läsa utan att hela tiden tänka på att den som skrev texten också valde att ta sitt liv. Sylvia Plath är en sådan författare. Willy Granqvist är en annan.

Till sommaren är det 25 år sedan författaren och radiomannen Willy Granqvist tog sitt liv. Han hittades död i augusti 1985. Ett par dagar senare skulle han ha fyllt 37 år. Sedan några år tillbaka har bokförlaget Lejd gett ut Willy Granqvists samlade skrifter. Den tredje delen kom våren 2008, och den avslutande fjärde delen, med diktsamlingarna ”Mörkret”, ”Glömskan” och ”Natten”, ges nu ut. Men redan innan denna utgivning påbörjades stod det klart att Granqvists verk lever och spelar en viktig roll för dagens unga författare, vilket är det egentliga tecknet på att ett avslutat författarskap fortfarande är angeläget.

Om man med ett ord ska försöka karakterisera Granqvists författarskap, ligger skyddslöshet nära till hands. Ett återkommande tema i hans böcker är den djupa otrygghet han levde i. Det tycks som om han saknade en grundläggande känsla av närvaro i världen som en verklig, levande, hel och i tiden sammanhängande person. Skrivandet var förmodligen ett försök att hantera de ångestkänslor han kämpade med dag och natt. I sin andra bok, ”En mun”, skriver Granqvist: ”Poesin är, tror jag, ett ytterst naket sätt att avge en förtvivlan, att öppna munnen och fukta det svåra, det osägbara. /.../ Skrivandet är både en skön befrielse och ett nästan plågsamt tvång. Det är min enda utväg ...”.

I sina texter sökte Granqvist sig ofta bortom det individuellt mänskliga, in mot det vara som vårt existerande i filosofisk mening är inneslutet i. Många av hans dikter är egenartade djupdykningar i materien och biologin. För läsaren öppnar sig här en i svensk poesi unik bildvärld. Delvis var det säkert en flykt för honom att på så vis intellektualisera tillvaron, men bara delvis. Det tycks ha plågat honom rent fysiskt att vi i både vardagliga och filosofiska sammanhang lever våra liv utan att egentligen veta vad det innebär att existera och vilka konsekvenser det har. Det litterära arbetet var hans sätt att bearbeta den upplevelsen. Den språkliga reduktion detta resulterade i var ett försök att låta poesin träda in i en ursprungligare väsensstruktur och komma närmare sanningen om tillvaron. Och kanske hoppades han då även kunna komma till ro med sanningen om sig själv. I sina försök att nå dessa djupa insikter om livet hamnade han ofta i närheten av döden. Nu i efterhand är det omöjligt att inte se att döden redan från början fanns där för honom som en skrämmande möjlighet.

Om Sylvia Plaths författarskap skriver Granqvist i sin tredje bok ”En ängel i vår tid”: ”Jag minns med vilken nästan vällustig förtjusning jag läste hennes dödsdikt ’Lady Lazarus’ i Lyrikvännen för ett par år sen; den förtydligar hennes behov av döden som en begåvningsart att ständigt försöka utveckla.” Granqvists eget behov av att utforska detta mentala högspänningsfält, som få människor frivilligt söker sig till, slås tidigt fast. I dikten ”Besvärjelse”, som inleder hans första diktsamling ”Kropparna och rummen” från 1974, heter det programmatiskt att han söker ”ett språk att gå in i skräcken med”.

Ett annat utmärkande drag i författarskapet är att Granqvist mycket suggestivt flätar in vardagliga händelser i sina undersökningar av varat. Han lyckas på så sätt blåsa mänskligt liv i sina filosofiska spekulationer; och hans privata liv blir därmed en organisk del av det litterära verket. I en tidig självkarakteristik från 1975 säger han om förutsättningarna för sitt skrivande: ”Impulserna är svåra att överblicka och utröna. Men att en del impulser återkommer och starkt driver på mitt skrivande är tydligt. Jag tror att dessa impulser har en mycket elementär grund; att dom bottnar långt ner i mej. Upplevelser och händelser i barndomen tror jag har avgörande inverkan ...”

Riktigt vad det var för händelser i barndomen Granqvist här tänkte på är något han aldrig skrev om explicit. Men han återkommer genom hela författarskapet till barndomen. Möjligen är han inne på dessa upplevelser redan i sin litterära debut. Den ägde rum i tidningen Metallarbetaren 1965. Han publicerade då 17 år gammal en novell med titeln ”Julimorgon”. Under de därpå följande åren publicerades ytterligare två noveller i samma tidning. De tre texterna skildrar mötet mellan en liten pojke och en vagt hotfull äldre man, möjligen en far. Det finns en olustig ambivalens i dessa texter. Atmosfären präglas på samma gång av en barnslig tilltro till den vuxne mannen och något mycket skrämmande som hotar att förändra allt; berättelserna tycks handla om sekunderna strax före ett kvävande övergrepp. Men det stannar vid obehagliga antydningar, ingenting sägs rakt ut.

Barnet och barndomen får ofta symbolisera något förlorat: som om det endast är barnet som kan uppleva den oförställda förundran som krävs för att förstå tillvarons innersta. I hans litterära universum hotar denna förmåga att gå förlorad i och med inträdet i puberteten och vuxenvärlden. Det är dock inte fråga om någon entydig romantisering av barndomen – entydighet och naiv uppbygglighet låg inte för Granqvist. Dessa föreställningar får en intensiv och motsägelsefull analys i den prosalyriska boken ”Det blåser i min kropp” från 1978. Här låter han sin fantasi i tre berättelser mörda tolvåriga pojkar i något slags undersökning av urscener med obehagliga sexuella undertoner.

Om sitt sätt att litterärt närma sig barndomstemat sa Granqvist i en intervju 1981: ”Det finns de som uppfattat mitt sätt att vidröra barnet som en form av romantisk emblematik. Det är jag lite ledsen för. Här har jag nämligen en klar biografisk grund i upplevelser av tigande och kvävning jag verkligen haft i det förflutna.

Det har ingenting att göra med romantikens daltande med barnet som rosenkindad ängel. I själva verket finns alla sprickor, alla sår, allt det otäcka och mörka redan i barnet.”

Några år efter denna intervju ger Granqvist ut ”Tiden har inget namn”. Det blir den sista bok som publiceras innan Granqvist tar sitt liv. Det är en kort text som utgörs av en fortlöpande redogörelse, dag för dag, för vad den han, som är bokens huvudperson, tänker och känner. På det yttre planet händer däremot inte mycket. Han åker till arbetet på Kulturradion, låter bli att svara i telefon, tar ensamma promenader, gör en tjänsteresa. Atmosfären kring huvudpersonen är obehaglig och på något sätt livsfientlig. Han stannar hellre ensam på sitt rum och tycks medvetet undvika att leva. Stilen är rapsodisk, vilket framstår som naturligt då han inte känner någon kontinuitet i livets lopp. Bokens första meningar anger stämningsläget: ”Han är ingen. Hans minne är glömska. Tredje morgonen nu som han vaknar i en olustig förnimmelse av alltings upplösning.”

Det är inte fråga om några osovrade, privata dagboksanteckningar: stilen är prosalyrisk och greppet alltigenom litterärt. Berättelsens huvudperson är vad litteraturkritikern Colin Wilson, i den kultförklarade boken ”Outsidern”, kallat en litteraturens ensling: någon som i ensamhet kämpar med att hitta en mening med sitt liv. När han i sökandet efter svar på sina frågor vänder blicken inåt ”vidgar sig det mörka hålet”. Utan inre vägledning återstår bara för honom att famla sig fram i tillvaron. Det är först på bokens sista sida, efter en obesvarad förälskelse som försatt honom i akut kris, som en förändring äger rum. Han kan nu ana ”ett främmande ljus, avlägset men med unset av försoning, som laseraktigt stiger upp mot hjärnan och vidare”. Som läsare undrar man vad för slags ljus det kan ha handlat om.

När ”Tiden har inget namn” kom ut i november 1984 recenserades den i 14 dagstidningar. Mottagandet var genomgående positivt, och boken beskrevs som en kort introduktion till författarskapet. Samtidigt bekände samtliga kritiker att det var olustig läsning. En recensent skrev: ”’Tiden har inget namn’ är uppenbart en krisbok, nästan en självmordsbok ...”

Under hösten 1984 arbetade Granqvist vidare i ett rasande tempo. Förutom manuset till ”Glömskan” skrev han på den långa dikten ”Natten”, som utgavs postumt 1987, och även på ett libretto. Han gjorde också ett stort antal radioinslag och skrev små notiser för dagspressen. Under vintern 1984–1985 sjönk arbetstempot. I radions arkiv hittar man allt färre inslag av Granqvist från och med då.

Någon av de sista dagarna i april 1985 är han klar med diktsamlingen ”Glömskan”. Han lämnar själv in manuset till sitt förlag, men hinner ta sitt liv innan boken kommer ut.

”Glömskan” är en tät och ordrik diktsamling. Och även om dikterna äger en språklig klarhet, är det inte någon lättillgänglig bok. Läsaren möter här Granqvists inre mörker, gestaltat i ett högoktanigt bildspråk. Texterna är lyriskt avancerade undersökningar av tillvarons grundvalar, skrivna i en intensiv kamp med döden. Det gör att man helst läser ”Glömskan” i små doser. Inledningen lyder: ”Ensamhet med smak av död / Häftar i aprils lossnade / Lindor ...”. Denna ensamhet präglar samtliga texter i boken. Diktjaget lyckas inte heller befria sig från sin ensamhet med smak av död. I en av bokens sista dikter frågar han sig uppgivet: ”Ska döden vara hemlig länge till?”

Samlingens längsta dikt har titeln ”Resumé”. Den avviker från ”Glömskans” övriga texter, och är nog central för förståelsen av den grundupplevelse boken vuxit fram ur. Det är ett slags inre monolog, mycket meditativ, och kan ses som en lyriskt förfinad fortsättning av ”Tiden har inget namn”, både vad det gäller stil och innehåll. Berättarrösten pendlar här mellan lugn, kanske tillförsikt, och resignation. Dikten börjar: ”Ett ögonblick av klarhet / Invid tingens närvaro / Innan sömnen åter smälter / Bort konturerna av ’att vara’ ...”. Även denna text innehåller distinkta dödsaningar. Tydligast blir Granqvist i följande rader:

Jag vaknar av att

Ena handen tynger mot nattduksbordets träyta.

Eluret har ramlat i golvet redan. Dess hesa sekunder

Fortsätter sin vandring där nere. I detta

Överrumplande mörker minns jag

I stränga sekvenser Henry Wallis’ målning

’Chatterton’ med den döde ynglingen

Ansatt av ett obarmhärtigt gryningsljus. Hans

Högra arm har fallit tungt från bädden

Och dragit ansiktet och en del av bålen med sig

I en dyster vridning ...

Den målning berättarjaget här beskriver är Henry Wallis ”The Death of Chatterton” från 1856, som är en romantiserande framställning av det unga litterära 1700- talsgeniet Thomas Chattertons självmord. Identifikationen med Chatterton är i efterhand mycket obehaglig. Några sidor senare slutar dikten abrupt, tankeflödet bara avbryts; som om han plötsligt bestämt sig för att tystna.

Men ”Resumé” innehåller också rader som tycks peka framåt. Granqvist anger mitt i dikten en annan utgångspunkt: ”Det är en dag skriven av Camus”, och kanske tänkte han i det ögonblicket på vad Camus skrev i sina ”Carnets”: ”Det finns endast en sorts frihet: den att komma till en förståelse med döden. Varefter allting är möjligt.”

Jag vill gärna tro att det var så han då såg på sin situation. Sedan måste något ha gått fruktansvärt snett.