Åke Greens bibeltolkningar är godtyckliga, menar teologen Inger Ljung.
Vad säger Bibeln om homosexualitet? I rättegången mot pastor Åke Green är den frågan central. Hetsar personen Åke Green mot homosexuella som grupp om han fullgör det han anser vara sin rättighet men också skyldighet som pastor, nämligen att redogöra för Bibelns syn på homosexualitet? Göta hovrätt frikände Green med motiveringen att han inte har angripit homosexuella människor ”i vidare mån än vad som följer av den religiösa urkund som hans kristna tro omfattar”. Problemets kärna ligger i bedömningen av förhållandet mellan pastorns predikan och ”Bibelns budskap” eller ”urkundens inriktning”. Rätten har att diskutera och bedöma huruvida Green i sin predikan överskrider gränsen för ”saklighet” och ”vederhäftighet”, ändå tillkallas ingen med bibelvetenskaplig kompetens för att avgöra huruvida Greens bibelanvändning är saklig och vederhäftig. I SVT 24:s direktsändningar från rättegången i Högsta domstolen framstår pingstpastor Åke Green som den mest bibelkunniga i rättssalen. Åklagaren ställer en fråga som börjar: ”Står det verkligen i Moseboken att”. Hur ska en åklagare kunna göra sitt jobb om han inte ens vet så mycket om Bibeln som att Moseböckerna är fem till antalet?
För en bibelvetare, liksom för de flesta litteraturvetare, är det förvånande att Åke Green, Göta hovrätt och försvarsadvokaten Bratt har en så positiv inställning till möjligheten att ringa in något som de kallar ”Bibelns budskap”. När Åke Green i sin predikan redogör för Bibelns syn på homosexualitet gör han en tolkning, det skulle nog de flesta icke-fundamentalister hålla med om. Han tolkar ett antal texter från olika tidsperioder och sammanhang, texter som har haft och uppenbarligen fortfarande har ett stort inflytande över människors liv. Han tolkar dessa texter offentligt, vilket gör att hans tolkningar inte bara kan, utan måste prövas i enlighet med allmänna tolkningsvärden som koherens, rimlighet och saklighet.
Åke Greens predikan är ungefär sju sidor lång. Han hänvisar till 15 olika bibelställen av varierande längd (1 Mos 1:27, 1 Mos 2:24, Heb 13:4, 1 Mos 18:20, 1 Mos 19:4, 3 Mos 18:22 och 27, Jes 3:9, Matt 5:18, Rom 1:21-28, 1 Kor 6:9, Ef 5:3 och 5, 1 Tim 1:10 och Fil 3:19). Högst tre av dessa innehåller direkta anspelningar på vad vi med modernt språkbruk kallar homosexualitet, nämligen 3 Mos 18:22, Rom 1:26-28 och 1 Kor 6:9. Kring dessa bibelcitat, som beskriver förhållningssätt hos folk som inte står i kontakt med Israels gud respektive den kristna guden, bygger Green hela predikan. Men det är bara 3 Mos 18:22 som genom direkt tilltal ger ett förbud mot samkönade förbindelser. Därför ska vi se närmare på den versen.
Först är det viktigt att säga något om Greens retoriska grepp. Innan han kommer in på sina huvudtexter bygger han upp en bild av ”normalitet” med hjälp av den ena av åtminstone två skapelseberättelser i första Mosebok. Han använder sig inte oväntat av den som mest fokuserar människan och hennes relationer, nämligen den andra, som finns i 1 Mos 2. I slutet av detta kapitel står det, med orden från den nya
översättningen:
Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.
Den nya bibelöversättningen visar tydligare än 1917 års översättning att det här är en strof som snarare förklarar en företeelse än föreskriver ett beteende. Första Mosebokens andra skapelseberättelse mynnar ut i ett par rader som vill förklara varför män och kvinnor lämnar sina ursprungsfamiljer för att bilda nya familjer. Det beror på, berättar den mytologiska texten, att mannen och kvinnan en gång var en människa och strävar tillbaka till det tillståndet. I en annan tid var samkönade förbindelser normala. Då berättade Platon legenden om att människorna en gång var runda, antingen helt hankönade, helt honkönade eller tvåkönade. De runda människorna delades och strävar alltsedan dess tillbaka till sin tidigare helhet. Denna gamla grekiska text försöker förklara förekomsten av olika sexuella läggningar.
Green använder dock inte den nya bibelöversättningen, utan den gamla, där den kritiska versen inleds med ”Därför skall”. Åke Greens retoriska val syftar till att skapa en norm, Guds norm. Särskilt bibeltrogen är den inte.
Därefter berättar han om straffet som ska drabba de personer och de samhällen som bryter mot denna Guds norm, nämligen Guds dom. Här bygger han på Hebreerbrevet som inte nämner ett ord om homosexualitet, bara att ”otuktiga och äktenskapsbrytare” ska dömas av Gud. För att hitta en specifikation av Guds dom hoppar han tillbaka till första Mosebok och berättelsen om Sodom och Gomorra. Detta är ganska problematiskt i en redogörelse för Bibelns syn på homosexualitet, eftersom Bibelns egen uppfattning om Sodom och dess ”synd” på inget sätt är kristallklar, vilket inte är så konstigt då Bibeln inte är en bok, utan 66 böcker, Apokryferna oräknade. Hos profeten Hesekiel tolkas berättelsen om Sodom som att dess synd var ett liv i storslaget överflöd och övermod utan tanke på de fattiga och svaga.
Åke Greens inledning av predikan vill stadfästa en heterosexualitetens norm med hjälp av Bibeln och förutskicka ett straff för dem som inte håller normen. Utläggningsstilen i hela predikan kännetecknas av att Green blandar bibeltexter som handlar om ett rätt förhållande till Gud och som bland många andra saker nämner något om sexualitet i allmänhet, med bibeltexter som inte alls berör predikans ämne, men som har en ordalydelse som kan skarvas in för att ge sken av stöd.
Överlag verkar det som om Green har använt sig av den bibelöversättning som bäst överensstämmer med hans egen uppfattning om homosexualitet, vilket får till följd att han lutar sig än mot 1917 års översättning, än mot NT 81 och än mot Bibel 2000. Detta trots att Bibel 2000 är den avgjort bästa översättningen enligt alla som har möjlighet att jämföra med de hebreiska respektive grekiska texterna. Ett märkligt val av någon som utger sig för att vara ”bibeltrogen”. Anledningen tycks vara att han vill göra kopplingen mellan homosexualitet, pedofili och perversion, något som inte låter sig göras så lätt i den officiella svenska översättningen.
Av de femton bibelreferenserna i Åke Greens predikan har versen som uttryckligen förbjuder homosexualitet en central placering. den är hämtad ur 3 Mos 18:22. Citatet ur Bibel 2000:
”Du får inte närma dig en kvinna för att lägra henne när hon har menstruation och är oren. Du får inte ha samlag med hustrun till en landsman; du blir oren genom henne. Du får inte överlämna något av dina barn till Molok. Du får inte vanhelga din Guds namn; jag är Herren. Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt. Du får inte ha könsumgänge med djur av något slag och bli oren genom det. En kvinna får inte ställa sig framför ett djur för att para sig med det; det är något vämjeligt. Ni skall inte göra er orena genom något av detta, ty med allt detta har de folk orenat sig som jag driver undan för er. Landet blev orent, och jag straffade det för dess synder, så att det utspydde sina invånare.”
Den här bibeltexten står i ett sammanhang av föreskrifter och förbud som kallas ”Helighetslagen”. Texterna inskärper betydelsen av kultisk och rituell renhet i syfte att ”bli helig”. Åke Green lägger större vikt vid ”synd” och ”abnormiteter” än vid renhets- och helighetsaspekterna. En sådan tolkning ligger inte i urkundens inriktning, utan måste betraktas som kontextlös ideologikonstruktion.
De flesta av förbuden i kapitel 18 handlar om sexuella relationer. Några formuleras med två meningar, de flesta bara med en. Men vem som helst kan se att den citerade texten ur tredje Mosebok är en uppräkning av olika förbud. De följer på varandra, men är åtskilda. Ändå läser Åke Green samman vers 22 och 23 som om det ena ledde till det andra. ”Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren”.
Hans tolkning blir att samkönade sexuella relationer kommer att leda till tidelag. Liknande tolkningar skulle kunna vara att den som vanhelgar Guds namn slutar som homofil, eller att den som ligger med en menstruerande kvinna kommer att ge sina barn åt Molok. Sådana sammanläsningar är inte exegetiskt eller hermeneutiskt rimliga.
Homosexuellt beteende klassificeras i tredje Mosebok som något ”avskyvärt” hebr to”ebah. I Gamla testamentet omtalas en rad sexuella, rituella och sociala beteenden som generellt avskyvärda. Bland dem kan nämnas att lägra varandras hustrur, att äta kött med blod i, att äta hare, att ge offergåvor med slug beräkning, att låna ut pengar mot ränta, att kränka den svage och fattige och att förlita sig till svärdet. Sedan finns några företeelser som omtalas som avskyvärda ”för Israels Gud”, som alltså är extra vidriga. Det är bland annat falskhet, att döda en oskyldig, tvist mellan bröder, fusk med vågen, syndigt leverne, högmod och lögn.
Samkönade sexuella förbindelser är alltså inget som står ut som speciellt ”avskyvärt” vare sig för Israels Gud eller för människor i Gamla testamentet. Åke Green menar att Sverige kommer att kräkas upp sina invånare på grund av landets liberala syn på homosexualitet: ”Jag tror att det kan ske i vårt land därför att man har
antagit sådana lagar.” Men detsamma kan ske, enligt bibeltexten, om en man och en kvinna har samlag medan kvinnan har mens.
En fortsättning på regelverket kring sexuella beteenden finns i 3 Mos 20, där den mänskliga lagen kring det så kallade ”avskyvärda” preciseras. I vers 13 står det om homosexualitet: ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.” Åke Green tar inte upp den här passagen i sin predikan, trots att den är den andra formuleringen av två i Bibeln som direkt förbjuder homosexualitet. Inom bibelvetenskapen betraktas kapitel 20 som en senare tids vidareutveckling av förbuden som formuleras i kapitel 18.
Exakt när de olika versionerna kommit till respektive skrivits ned kan man bara spekulera i, liksom i om och i så fall hur de olika lagparagraferna tillämpades. Ingenstans i Gamla testamentets omfångsrika berättande hör man talas om någon som stöts ut ur sitt folk eller dödas för att ha haft sexuella förbindelser med en menstruerande kvinna, med sin fars syster, eller för att ha lånat ut pengar mot ränta. Ingenstans berättas om någon som blivit utstött eller dödats för att han har haft sexuella förbindelser med en annan man. Ändå vittnar behovet av att lagstadga kring dessa saker om att de skildrade beteendena verkligen förekom i det gamla Israel.
De här uråldriga lagarna kanske inte ens avspeglar skick och bruk i det dåtida samhället. Snarare är det många som anser att lagarna skisserar ett idealt beteende. En annan uråldrig lagsamling - Hammurabis lag - föreskriver att en läkare som misslyckas med en operation skall få handen avhuggen. Assyriologerna menar att denna lag måste ha varit svår att tillämpa om man ville bibehålla ett sjukvårdssystem där läkarna hade två händer var.
Vad Åke Green gör är ett urval, vilket inte i sig är kontroversiellt. Värre är att han rycker enskilda meningar ur sina kontexter och fogar samman dem på ett närmast samvetslöst sätt. Om man använder den
svenska översättning som bäst passar ens syfte, kan man förmodligen föra ett närmast oändligt antal förment teologiska resonemang på ”biblisk grund”. Bibeln innehåller cirka 31 000 enskilda verser som vittnar om tankemönster från en tidsperiod som spänner över tusen år. Det säger sig självt att man genom vidlyftig kombination av olika verser kan få fram nästan vilket budskap som helst och samtidigt skapa sig ett alldeles eget rättesnöre för att ge auktoritet åt det budskap man önskar föra fram. Begrepp som ”urkundens inriktning” eller ”Bibelns budskap” är därför i det närmaste meningslösa i samband med denna typ av tolkning. Detsamma gäller ”saklighet” och ”vederhäftighet” Om man menar att god texttolkning bör vara förankrad i den text som tolkas är Åke Greens predikan exempel på usel tolkning av bibeltexterna.
