De senaste 15 åren har mycket publicerats som kastar nytt ljus över 1970 års Nobelpristagare i litteratur. Tidigare västerländska biografier om Solzjenitsyn var i stort sett hänvisade till vad han själv valt att berätta om sitt liv. Genom hans ”En kalv med eken stångades” och passager i ”Gulag-Arkipelagen” har man trott sig känna till det mesta om hans författarbana, liksom om sovjetmyndigheternas kamp mot honom från mitten av 60-talet fram till landsförvisningen 1974. Men publicerade agentrapporter till KGB-cheferna från 60-talet, vilka utgivits både på ryska och engelska, har förändrat bilden av hur förföljelserna mot honom arrangerades. Motsägelser i hans berättelser och vissa fakta som undanhållits av Solzjenitsyn sporrade historikern Aleksandr Ostrovskij att ge ut sin källkritiskt resonerande ”Farväl till myten”.

Nya publikationer, arkivhandlingar och källvolymer om Solzjenitsyn har fått föga genomslag i Västeuropa. Sedan ett år tillbaka finns två auktoritativa biografier som ger ett nytt perspektiv på Solzjenitsyns privatliv och författarskap, hans kamp mot censur och förtryck, liksom hans politisk-ideologiska engagemang. Journalisten Ljudmila Saraskina har skrivit den mest ingående biografin Aleksandr Solzjenitsyn (Molodaja Gvardija, 935 s). Hon fick forska i hans väldiga privatarkiv och studera hans dagböcker. Hon har sedan slutet av 90-talet följt upp sin forskning med samtal med Solzjenitsyn och hans närmaste. Den franske slavisten Georges Nivat ger i Le Phénomène Soljénitsyne (Fayard, 451 s) en väl balanserad levnadsteckning. Nivats bok är fylld av litterära analyser av Solzjenitsyns romaner, noveller och teaterstycken, liksom av bakgrunden till hans ståndpunkter i de stora filosofiska och politiska frågorna.

Sovjetsystemet var mer komplext än vad schablonbeskrivningar om totalitarismen gett vid handen. Kapten Solzjenitsyn hade arresterats vid fronten i Ostpreussen i februari 1945. I det beryktade Lubjanka i Moskva konfronterade förhörsledarna honom med av fältpostcensuren öppnade brev till hans vänner. Inte sällan möter man än i dag påståenden om att något enstaka förlupet ord om Stalin i ett enda brev skulle ha lett till Solzjenitsyns arrestering och dom. Men brevväxlingen innehöll politiska resonemang. Med en studentkamrat som likaledes var officer i Röda armén skrev han ”Resolution nr 1” om hur de skulle förändra samhällskicket efter kriget. Deras brev återspeglade en mer allmänt frustrerad intelligentsias försök att förnya sovjetsamhället på 40-talet. Men i tyranniets ögon var deras brevväxling statsfientlig verksamhet, vilket renderade dem 8 respektive 10 års lägerstraff.

Solzjenitsyn fick i fängelset i Moskva 1945 tillfälle att läsa den officiella amerikanska rapporten om USA:s atombombsprogram som just hade översatts till ryska. Under de föredrag som fångarna fördrev tiden med berättade han om atombombens tillkomsthistoria. I en enkät från Gulagstyrelsen som förment ville rationellt fördela sina fångkontingenter uppgav han atomfysik som ett av sina kompetensområden. Den 11 juni 1946 – jämnt ett år efter att han dömts till åtta års lägerstraff – återfanns Solzjenitsyn på en förteckning över 25 specialister som rekryterats från Gulagläger runtom i Sovjet till inrikesministeriet MVD:s 9:e styrelse som ansvarade för en del av Sovjets kärnvapenprogram. Så kom det sig att Solzjenitsyn inträdde i vad han senare skulle kalla ”Gulags första krets”, med hänvisning till Dantes dikt om platsen i Inferno med drägligaste förhållanden. I Gulag utgjordes ”den första kretsen” av specialfängelser på vapenfabriker som drevs av inrikesministeriet MVD eller säkerhetstjänsten MGB. Där arbetade fria ingenjörer sida vid sida med fångna specialister. Dessa inrättningar benämndes i fångarnas jargong som ”sjarasjkor”, ett slanguttryck som brukar förklaras som en plats för dagdrivare. Sjarasjkorna hade inrättats i början av 1930-talet men blivit många fler efter den stora terrorn 1937–38. En sjarasjka skilde sig väsentligt från övriga Gulag. Fångarna utspisades rejält och bröts inte ned av hårt arbete, utan förväntades arbeta tolv eller fler timmar om dagen med nya vapenprogram. Men i övrigt var de lika hårt kontrollerade som i koncentrationslägren.

I mars 1947 förflyttades Solzjenitsyn till MGB:s radio- och telefonilaboratorium i Moskvas utkanter som var fokuserat på kryptering, och avlyssningsapparatur. Han träffade i Marfino-sjarasjkan flera fångar som fick betydelse för hans intellektuella utveckling. En var Lev Kopelev (1912–97) som dömts för sina protester mot Röda arméns illdåd under framryckningen 1944–45 genom Ostpreussen. Han var vid den här tiden liksom Solzjenitsyn övertygad socialist. De ansåg att Oktoberrevolutionens ursprungliga målsättningar var värda att försvara.

Redan som 20-åring hade Solzjenitsyn för sin blivande hustru Natalija Resjetovskaja berättat om sina författarplaner. Han drömde om att skriva ett stort verk om Oktoberrevolutionen och tänkte ge det titeln ”Älska revolutionen!”. Detta förstlingsverk av Solzjenitsyn blev först 2004 publicerat. Få anade att det ens hade bevarats för eftervärlden. Romanen skrevs nämligen klar i hemlighet i Marfino och smugglades ut av en kvinnlig laborant. På ålderns höst bestämde sig Solzjenitsyn för att ta med sina tidigare opublicerade verk i sina samlade skrifter. I boken är huvudpersonen alter ego till Solzjenitsyn och drömmer om hur det segerrika kriget skall leda till att socialismen sprids till nya länder. Detta litterära arbete fordrar att gängse föreställningar omvärderas om hur Solzjenitsyns livsåskådning förändrades och hur hans motstånd mot sovjetregimen egentligen växte fram.

Solzjenitsyns inställning påverkades av många debatter med fångarna i Marfino, men också genom otaliga kontakter i fängelser och Gulagläger. Han memorerade berättelser av människor som dömts enligt Stalintidens drakoniska förordningar. Efter att ha avtjänat sitt åttaåriga straff förvisades Solzjenitsyn 1953 till Kok-Terek, en gudsförgäten håla i Kazakstan, där han fick arbete som lärare vid byskolan. Då skrev han ner de poem, noveller, teaterpjäser och romaner som han koncipierat och memorerat i lägret, daribland en med titeln Sjarasjkan.

Efter Chrusjtjovs uppgörelse med ”Stalins personkult” upphävdes livstidsförvisningarna för före detta politiska fångar. Han återknöt kontakten med Natalija Resjetovskaja och flyttade till Rjazan i centrala Ryssland. Tack vare hennes dagböcker och deras bevarade korrespondens från Gulagtiden kunde han lägga till flera fulllödiga kvinnoporträtt. Omkring 1958 var hans nyckelroman om sjarasjkan färdig. Den hade titeln ”I den första kretsen” där såväl hans medfångar som vissa MGB-officerare figurerar under andra namn. Verklighetens Dimitrij Panin (1911–87) framträder i romanen som Sologdin. Panin var son till en välbärgad övre medelklassfamilj i Moskva. Utbildad till ingenjör gjorde han karriär men drabbades 1940 av repression och dömdes först att avtjäna ett lägerstraff i kolgruvorna i Vorkuta i nordliga Ryssland, men hämtades därifrån 1947 till Marfino. Panin och Kopelev fick 1959 läsa boken och gav synpunkter på hur väl dialogerna i Solzjenitsyns roman återspeglade deras otaliga filosofiska och politiska debatter i sjarasjkan. Panin gav 1973 i Väst ut sina memoarer ”The Notebooks of Sologdin” som korrigerar Solzjenitsyns fiktionaliserade beskrivning av deras tidiga idéstrider. Kopelev som i romanen kallas Lev Rubin kompletterade genom sin memoar ”Ease my Sorrows” som utgavs efter att han flyttat till Västtyskland på 70-talet, den romantiserade framställningen hos Solzjenitsyn med egna minnesbilder från Marfino.

I november 1962 blev Solzjenitsyn över en natt en hyllad personlighet sedan tidskriften Novyj Mir publicerat hans kortroman ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Tidskriftens chefredaktör Aleksandr Tvardovskij efterfrågade något större verk. I förtroende fick han läsa ”Den första kretsen”. Inte ens Tvardovskij, kandidatmedlem i partiets centralkommitté, kände till ”sjarasjkorna”. Han var begeistrad över manuskriptet och skrev kontrakt med Solzjenitsyn.

Solzjenitsyn hade för den skull tagit bort nio hela kapitel som han visste att censuren aldrig skulle släppa igenom. Han hade strukit stycken som ironiserade över kommunistpartiets läror. Framför allt ändrade han grundintrigen. Den version som fått spridning i Väst inleds med att diplomaten Innokentij Volodin anonymt från en telefonkiosk ringer en professor för att varna denne för kontakter med utländska vetenskapsmän. I den beskurna versionen får diplomatens agerande egentligen ingen förklaring.

På sommaren 1965 meddelade Tvardovskij att man inte kunde publicera ”Den första kretsen”. I dag förstår vi varför denna genomlysning av sovjetsystemet inte hade kunnat publiceras ens under Chrusjtjovs ”töväder”.

I versionen från 1955–59 hade Solzjenitsyn nämligen skrivit om hur diplomaten Volodin kommit fram till att han måste hindra Sovjet att få tillgång till amerikanska hemligheter om atombomben. Där ges läsarna aven den historiska bakgrunden. Volodins morbror hade övertygat Innokentij om sovjetregimens odemokratiska ursprung, tyranniska karaktär och aggressiva agerande. De var båda säkra på att kommunisterna skulle tillgripa atomvapnet i nästa krig. Därför ringde Volodin till amerikanska ambassaden i Moskva och berättade att inom kort skulle sovjetiska agenter ta emot dokument om atombomben från en av sina källor i New York. Samtalet avlyssnades av hemliga polisen. Säkerhetschefen Viktor Abakumov gav darfor Marfinos chefer i uppgift att låta fångarna vid institutet genom röstanalyser avgöra vem av fem misstänkta vid Utrikesministeriet som ringt till USA:s ambassad.

I romanen, liksom i verklighetens Marfino-sjarasjka, ställdes fångarna inför svåra moraliska överväganden. Kopelevs alter ego Lev Rubin tvekade inte om att den som de sökte verkligen var en landsförrädare. Men är det i princip alltid rätt att med sitt kunnande stödja fosterlandet även om regimen är tyrannisk? Fångarnas uppgift var ju att ta fram militär-teknisk utrustning som stärker landets försvar, men samtidigt gör repressionen effektivare. De lockas av förtida frigivning om de lyckas ta fram vad säkerhetsministeriet MGB begär. Några menar att de moraliskt är skyldiga att stödja sitt fosterland. Andra fångar avstår, till priset av deras familjs undergång, från att medverka till att stärka säkerhetspolisens repression.

Den beskurna version som Solzjenitsyn 1964 hoppades ge ut i Sovjet lät han under tiden sända till Väst. Den översattes och gavs ut i USA och Västeuropa 1968–1969. På ryska utkom originalversionen ”V kruge pervom” på 70-talet på ett emigrantförlag i Paris. Men först i år kommer In the First Circle: The First Authentical Version (Harper, 784 s) i en amerikansk nyöversättning. Därigenom kommer Solzjenitsyns magnifikt komponerade roman till sin rätt, med dess livligt skildrade scener från olika nivåer i sovjetsamhället under några dagar i december 1949. Solzjenitsyn lyckades beskriva såväl ledarskapet runt Stalin som brackiga personligheter i den privilegierade nomenklaturan. En gårdskarl i Marfino framstår som en folkets röst som avslöjar systemets absurditeter. Framför allt är romanen beundransvärd för att redan på 50-talet ha noterat många av de tendenser som så småningom skulle undergräva systemet