Våldet kom oväntat och antog oanade proportioner, men inte utan förvarning. De första upploppen i en fransk förort ägde rum 1981, i Les Minguettes i Lyons utkanter. Brända bilar och maningar till nationell samling, redan då. Sedan dess har en rad städer hamnat på löpsedlarna för att snart falla i glömska: Velin, Sartrouville, Mantes-la-Jolie, Toulouse le Mirail, Montauban ... Bilbränning har blivit en tradition, cirka 28 000 franska bilar bränns ett ”vanligt” år; varje nyårsafton inväntas nya rekord i städer som Strasbourg och Paris. Diagnosen har alltid och överallt varit densamma: massarbetslöshet, segregation, rasism, degradering av stadsmiljön, brottslighet. Det råder i dag en rörande enighet om att Frankrike betalar för 30 år av en politik som aldrig fanns. Till och med Jacques Chirac har yttrat sin oro över att landet saknar integrationspolitik.

Frankrike har en gammal tradition av invandring. Hit flyttade hundratusentals människor när fattiga och etniskt homogena länder som Sverige skickade sina fattiga till Amerika. Denna historia kan avläsas i fransmännens efternamn som klingar spanskt, portugisiskt, italienskt, polskt, tjeckiskt, armeniskt, judiskt, arabiskt. Förnamnen är alltid helfranska, ett tecken på att assimileringen är frukten av flera generationers strävan. Men på 1970-talet förvandlades intergrationen till en urban containment-politik som ringar in och avgränsar enklaver av misär från resten av samhället. President Valéry Giscard d”Estaing försökte tvångsutvisa arbetskraft som strömmat in i landet under högkonjunkturen. Försöket misslyckades, men inga åtgärder sattes in för att hjälpa de miljoner som redan bodde i landet. Invandrarverket avskaffades eftersom invandringen officiellt upphört.

Men politiker runtom i Europa håller inne med sina pekpinnar, ty de vet att de kan ställas inför samma problem. Den ”republikanska” integrationsmodellen dödförklaras gärna, men också Storbritanniens ”mångkulturella” modell genomgår en djup kris. Och varken Tyskland eller Nederländerna tar till brösttoner. Icke desto mindre är frågan hur signalerna kunnat ignoreras så till den milda grad. Ett cyniskt svar är att upploppen är socialt acceptabla så länge de stannar inom problemförorterna.

Ett annat pekar på bristande politisk vilja att bekämpa diskrimineringen och främlingsfientligheten. Nationella Fronten får sedan ett kvartsekel 10 procent av rösterna eller mer, utan att få in en enda folkvald i parlamentent. Ett samhällspolitiskt problem har fått en valteknisk lösning. När främlingsfientligheten till slut ändå vällde in i salongerna återstod ingenting annat är att surfa på vågen. I dag manar Chirac till kamp mot diskriminering, men varje fransman minns hans tal i Orléans 1991: ”Vad förväntar ni er från en fransk arbetare som tillsammans med sin hustru tjänar 15 000 francs och som i grannlägenheten i sitt kommunala hyreshus ser en familjefar, tre eller fyra hustrur, ett tjugotal ungar som får ut 50 000 francs i socialbidrag utan att arbeta ... Lägg till oväsendet och lukten, och den franske
arbetaren blir galen ”

I 25 år har såväl invandringsfrågan, främligsfientligheten och brottsligheten använts i valtaktiska syften. Och medan ingenting ändras i grunden, löper den politiska retoriken i cirkel: först betonas socialpolitikens vikt. Sedan kraven på hårda tag. Några år senare inser man att hårda tag inte har gett resultat och lyfter fram den sociala dimensionen igen. Vi bevittnar just nu inledningen på en ny runda. I åratal har ministrar talat om att det måste bli slut på ”daltandet”, men i dag ser de alla rätt handfallna ut och betonar vikten av kampen mot diskriminering. Nicolas Sarkozy har blivit märkligt lågmäld och anklagas av sina egna partikamrater för att ha hetsat upp stämningen med respektlösa uttalanden om att ”rensa upp” förorterna. Offentliga jobb till arbetslösa ungdomar utlovas efter att de har tagits bort, anslag till föreningar anslås efter att ha skurits ner. Det är bara en fråga om tid innan närpolisen tas till nåder igen, efter att ha avskaffats med förklaringen att det är fint att sparka boll med ungarna, men att polisens främsta uppgift är att jaga bovar.

Upploppen verkar ebba ut för tillfället. Nygammal socialpolitik utlovas av premiärministern. Dessvärre är det troligt att ingen verklig satsning följer på dessa deklarationer denna gång heller. Politiskt stöd saknas i dag för äkta solidaritet, den som kostar. För detta skulle samhället i sin helhet behöva återfå förtroende och tillförsikt inför framtiden, för att inte tala om tillväxten. Men sedan många år är Frankrike ett tämligen deprimerat land. Ekonomiska förfallsteorier florerar, bästsäljaren Nicolas Baverez La France qui Tombe (Frankrike som faller, Perrin, 134 s) och Michel Houellebecqs salongsfähiga kulturpessimism säljer mer än väl. Professorer poängterar eftersläpningen på forskningsmrådet, byråkrater beklagar svårigheten att modernisera statsapparaten. Varje år utlovas krafttag mot arbetslösheten som ligger stabilt kring 10 procent. Och orostecknen blir allt fler. Debatten 2003 om förbudet av islamisk slöja i skolan visade att rädslan för mångfalden tilltar. Debatten om EU-författningen avslöjade att rädslan för globaliseringen tilltar. Radikalvänstern och extremhögern stärks och påverkar indirekt den politiska mittfåran. Från samhällets djup hörs ett dovt ”nu får det vara nog”. Men nog med vad? Problemen hopar sig sedan ett kvartsekel och inga enkla lösningar finns i sikte.

För att verkligen förstå varför den tilltagande misären i förorterna tolereras sedan så lång tid tillbaka - och varför den med all sannolikhet kommer att tolereras även i framtiden - måste vi skåda djupt ner i det franska samhället. Där upptäcker vi en mer generell upplösning av solidaritetsbanden, som slår mot alla, men hårdast mot de sämst ställda. Om ”Monsieur Dupont”, den franske medelsvensson, inte är särskilt solidarisk med ”sina” fattiga så är det för att han själv fruktar att bli en marginalfigur. Han får allt svårare att känna igen sig i begreppet ”medelklass”; ett ord som blivit en etikett som klistras på en rad mycket olika sociala situationer. Ekonomen Eric Maurin har i två studier L”égalité des possibles (Det möjligas jämlikhet, La République des Idées/Seuil, 78 s) och Le ghetto français (Det franska ghettot, La République des Idées/Seuil, 95 s) visat att den omvälvande förvandlingen av arbetsmarknaden som pågår i Europa sedan 1980-talet har tagit sig olika uttryck i olika länder. I Storbritannien har inkomstklyftorna ökat. Andra länder, framför allt Frankrike, har undvikit detta men till priset av en annan klyfta: den mellan de med trygg anställning och de vars arbetssituation blivit permanent prekär. Vid närmare påseende visar det sig att somliga är betydligt mer skyddade än andra mot kravet på flexibilitet. Andelen korttidskontrakt och deltidsjobb ökar överlag, men flerfaldigt mer bland industriarbetare och i serviceyrken än bland högre tjänstemän i privat sektor. Maurin visar att denna klyfta inte bara slår vertikalt utan även horisontellt: inom en och samma yrkesgrupp, på samma arbetsplats återfinns helt olika
anställningsvillkor. Detta utövar ett oerhört tryck mot alla klassiska solidaritetsformer, som i Frankrike byggts upp just kring yrkestillhörghet.

Denna trend har omvandlat det franska samhället på djupet, den gör dess sociala konflikter mer kaotiska och förklarar i hög grad dess frustrationer och dess tilltagande egoism. Sociologen François Dubet delar i ”Dans quelle société vivons-nous?” (I vilket samhälle lever vi?, 1998) in befolkningen i fyra kategorier med radikalt olika ställning på arbetsmarknaden: de konkurrenskraftiga, de beskyddade, de otrygga och de utslagna. Den tredje kategorin växer konstant, medan den andra systematiskt blockerar alla reformer som skulle äventyra dess förmåner. Detta motstånd är förståeligt, och presenteras ofta som kamp för social rättvisa. Likväl bidrar det till att fördjupa och mångfaldiga orättvisorna. Frankrike är berömt för sina strejker, men det är mycket sällan de otrygga går ut på gatan. Under de stora strejken 1995 lamslog de beskyddade hela landet, medan de otrygga steg upp klockan tre på morgonen för att försöka komma till jobbet utan metron. Ty de visste att vid minsta ekonomiska nedgång är det de och inte de beskyddade eller de konkurrenskraftiga som skulle betala.


Man kan ge många exempel på den nya, horisontella ojämlikhet som präglar arbetslivet. På en vanlig kommunalskola förekommer upp till fyra löneskalor för exakt samma jobb beroende på om läraren har fast tjänst och hur prestigefullt hans examensdiplom är. Franska universitetslärare åtnjuter livstidsanställning , samtidigt som en enorm reservarmé lärare utan kontrakt betalas per undervisningstimme. Pensionsystemet knakar i fogarna men en rad yrkesgrupper försvarar sin hävdvunna rätt till pensionering vid 55 års ålder. Och om ”de otrygga” får allt svårare att komma in i det goda arbetslivet, vad säga om de utslagna? Ty problemet är generellt: det är allt svårare att uppbåda någon som helst form av solidaritet mellan de olika kategorierna. Ekonomins omvandling ger upphov till en social separatism som återfinns överallt i samhället.

Dess starkaste uttryck är kampen om en plats på stadskartan. Den höga koncentrationen av resurssvaga grupper i ”problemförorterna” utpekas alltid som grundproblemet och förtvivlade försök görs för att sprida misären geografiskt. Men som Maurin visar handlar bostadssegregationen om allt annat än några enklaver av elände i ett hav av medelklassområden. Segregationen genomsyrar hela franska samhället: de allra rikaste isolerar sig från överklassen, överklassen isolerar sig från övre medelklassen, och så vidare. Och ju högre upp man kommer i hierarkin desto starkare blir uteslutningsmekanismerna. Höginkomstkommuner betalar hellre straffavgifter till staten än bygger kommunala hyreshus som lagen föreskriver. Och vår Monsieur Dupont känner instinktivt att ”dåligt grannskap” innebär risk för nedklassning, vilket för övrigt bevisas av statistisken. Var han bor avgör hans sociala bana. Och i Frankrike avgörs denna i mycket ung ålder - möjligheterna till en andra chans är
mycket små och historier om self-made men oftast påhittade.

Kampen om stadskartan är i sista hand en kamp om tillgången till bra utbildning. Även här mynnar rädslan för social nedklassning ut i tilltagande separatism. Endast en massiv omfördelning av resurser till skolor i utsatta områden och kraftigt positiv diskriminering skulle kunna bryta den långvariga utvecklingen. Men här ligger också den största stötestenen, ty utbildningssystemet är inte vad det var, eller snarare vad Monsieur Dupont trodde att det var. Han har fostrats i tron på den ”republikanska skolan”: allmän, gratis och universell. Nu upptäcker han att spelreglerna ändrats i det tysta: utbildning är fortfarande gratis, men det gäller att veta vilken förskola som leder till en bra grundskola, vilken högstadieinriktning som ger plats på ett välrenommerat gymnasium som i sin tur kan öppna vägen till en av elitskolorna. Officiellt ska hans barn skrivas in på skolan där han bor, men det finns många undantagsregler. De som behärskar systemet (de som själva gått igenom det med framgång) lyckas. Konsten är att känna till vissa småknep, till exempel att välja ett ovanligt andrahandsspråk. För femton år sedan räckte det att eleven valde ryska; i dag bör barnet uppvisa intresse för kinesiska. Men Monsieur Dupont har varken pengar att bosätta sig där man bör eller kunskapen hur man kriggår reglerna. Elitskolorna har blivit så gott som oåtkomliga för honom (den sociala snedrekryteringen på flera ”Grandes Ecoles” är tillbaka på nivån från början på 1900-talet) och universiteten är i sådant skick att de med fog kallats ”väntrum till arbetsförmedlingen”. Under dessa omständigheter låter han sig svårligen övertalas om att reglerna måste ändras igen, återigen till hans nackdel.

Det fanns en tid när ansvarsfulla politker hade kunnat vinna gehör för kraftfulla åtgärder för att hjälpa de fattigaste förorterna. Men i dag brister solidaritsbanden överallt. Och Monsieur Dupont känner sig lurad. Ingen fransk politiker kan vinna valen 2007 genom att förklara att nu gäller det att ställa upp och ändra reglerna för hur ”chansen att lyckas” fördelas i samhället. Detta skulle upplevas som alltför orättvist. Därför kommer regeringens utlovade storsatsning att bli i bästa fall en halvmesyr. Sedan får vi se.