”Bör vi betrakta körsbärsblommen enbart när de har slagit ut, månen bara när den inte är skymd av moln? Att längta efter månen medan man ser på regnet, att dra ner jalusierna när våren nästan är förbi – det rör en mycket djupare… I allt är det början och slutet som är intressanta. Handlar kärlek mellan män och kvinnor bara om de ögonblick då de befinner sig i varandras armar? Mannen som sörjer en ­kärlekshistoria som tagit slut innan den mognat, som ångrar tomma löften, som tillbringar långa höstaftnar ensam, som ­låter sina tankar vandra fjärran, som längtar efter det förflutnas förfallna hus vet verkligen vad kärlek är. Månen just före gryningen när vi länge väntat på den ­griper oss djupare än fullmånen som ­lyser molnfri över tusen mil…”


Så skriver den japanske 1300-talsprästen Kenkô, en av den amerikanske litteraturprofessorn Donald Keenes favoritförfattare. När Keene översatte dennes ”Tsurezuregusa” (ungefär: Spridda tankar) kändes det som om han skrev den. I en av sina många böcker om japansk litteratur, ”Appreciations of Japanese Literature” (1971), förklarar han skillnaden mellan en västerländsk och en ­japansk uppfattning om det väsentliga i en upplevelse: i Väst är det klimax, till exempel ögonblicket när sopranen träffar höga C, medan själva klimax för Kenkô inte alls har samma dignitet. Efteråt finns ju inget kvar att föreställa sig, till skillnad från de tankar till exempel blomman som ännu är i knopp eller den som singlat till marken kan ge upphov till.

Donald Keene är en av världens främsta kännare och uttolkare av japansk kultur, hyllad också i Japan. Han hör till en ganska oväntad kull av sådana experter, nämligen amerikanska män som var unga under ­andra världskriget. Det var tack vare det hatfyllda kriget mellan USA och Japan som de lärde sig japanska – och sedan kom att stå den tidigare fienden närmare än kanske någon före dem. En annan var ­Edward G Seidensticker, som bland annat nyöversatte den tusenåriga, tusensidiga ”Berättelsen om Genji”.

Dessa unga män anmälde sig eller ­värvades till amerikanska flottans elva­månaders intensivkurs i japanska. Deras första uppgift blev att översätta erövrat ­japanskt material, ibland från bataljoner som redan utplånats under de allierades återerövring av Stilla havet. En dag fick Keene syn på en stor låda med illaluktande dokument. Stanken härrörde från blod. Men innehållet var så intressant att han kom över sitt obehag. I låren låg nämligen dagböcker, ”ibland outhärdligt gripande”, skrivna av japanska soldater i strid under deras sista dagar i livet.

Keene berättar om denna bakgrund till sin känsla av frändskap med Japan i sin nyligen utkomna självbiografi Chronicles of My Life: An American in the Heart of Japan (Columbia University Press, 208 s). Den fiendskap som fick amerikaner att framställa japaner som apor och japaner att framställa amerikaner som våldtäktsmän existerade aldrig för Keene. Han förhörde japanska soldater som gjort det mest förbjudna för dem, kapitulerat. I en intervju 2001 beskrev han för mig hur de därför tänkte på sig själva som döda: ”De var helt skyddslösa. Det var lätt att tala med dem och lätt att bli vän med dem.”

Krigsdagböckerna, som varje japansk soldat var uppmanad att föra, följde en ­tusenårig japansk tradition och blev till en av Keenes många specialiteter, manifesterad i två stora volymer, ”Modern Japanese Diaries” (1995) och ”Travelers of a Hundred Ages” (1999). De visar på en vidd i dagboksskrivande som kanske till och med skulle kunna inkorporera en Lars ­Norén. Inte alltid har dagböckerna naturligtvis varit sanningsenliga. Ett länge omdebatterat exempel är haikudiktaren över alla andra, Bashô, som i sin reseberättelse ”Oku no hosomichi” (på svenska ”En färd i det inre av landet”, 2004) skrivit en haiku om solens strålar vid det berömda templet i Nikkô men hans följeslagare berättade att det tvärtom regnade.

Bland märkliga dagböcker som Keene presenterar är också den som den 84-åriga nunnan Jôjins moder började skriva på nyåret 1071. Den handlar enbart om hennes kärlek till sonen som ville vallfärda till Kina. Jôjins moder såg det ur ett helt annat perspektiv och kunde inte besluta sig för om hon ville skynda sig att dö innan han for eller be om att få leva riktigt länge så hon fick träffa honom när han kom tillbaka.

Under tidernas gång har boksamlarna i Japan varit många och på grund av alla krig, eldsvådor och naturkatastrofer har många bibliotek skattat åt förgängelsen. Hur sådant känns vet Keene själv. När han först kom till Japan köpte han hundratals böcker, tryckta på efterkrigstidens dåliga papper, som snart föll sönder, en fridsam parallell till en dagbok från 1400-talet, när Ôninkriget härjade i Kyoto. Aristokraten Ichijô Kaneyoshi hann knappt rädda sitt bibliotek från mordbrand förrän banditer trängde in och ”på ett ögonblick förödde hundratals bokmalars boning. Inte en enda av de japanska och kinesiska böcker som gått i arv i tio generationer kunde räddas”, skrev han uppgivet.

För den unge Keene, liksom för de få västerlänningar som intresserade sig för japansk litteratur ­genast efter kriget, var Arthur Waley en beundrad föregångare. Han ”upptäckte” Berättelsen om Genji och översatte den oförlikneligt, men något självsvåldigt, till engelska. I den lilla boken ”Japanese Literature”, som Keene skrev 1953, ger han en bild av hur japansk litteratur uppfattades i Väst på den tiden. Många såg japanerna som ”en ras bestående av imitatörer” och förutsatte därför att japansk litteratur inte var något annat än en blek kopia av kinesisk. Den unge ­Keene tog sig därför före att uppsöka Waley, trots att denne var känd för att ha höga krav på samtalspartners. Den som inte levde upp till hans standard fick en bok i handen åtföljd av förslaget att de skulle sätta sig att läsa. Keenes sista besök ­inträffade decennier senare. Då hade ­Waley sagt farväl till de två språk som gjort honom berömd, kinesiska och ­japanska. Över en konservburk steak and kidney erbjöd sig Keene att bli hans ­sekreterare men Waley hade beslutat sig för att aldrig översätta mer, bara läsa ­europeisk litteratur.

Raden av kända namn är lång i Keenes memoarer, både vad gäller japaner och västerlänningar. Sedan decennier har han två hem, ett i hemstaden New York, det andra i en icke-­fashionabel del av Tokyo. Ett av mötena är med Greta Garbo som han tog på teatern för att se ”Anne Franks dagbok” i New York. Hon sa knappt någonting och gömde ansiktet bakom programmet i pausen. Med ett stråk av sorgsenhet skriver Keene att han vid nästa möte lade märke till att hon inte längre var vacker och att läppstiftet hamnat utanför, vilket en nära väninna sa ­berodde på att Garbo inte stod ut med att se sig själv i spegeln. Men när den indiske författare R K Narayan började tala om kontakterna med sin döda hustru levde hon upp ”och vi såg en stund det ansikte som fångat världen”.

Keene översatte många verk av Yukio Mishima, som enligt honom bestämt sig för att bli världsberömd och ville ha ­Nobelpriset mer än något annat. Keene gjorde vad han kunde för att hjälpa honom att få det internationella Formentorpriset men misslyckades. Keene säger sig ha ­blivit tröstad av en ”äldre medlem från det svenska förlaget Bonniers” som sagt att Mishima ”mycket snart” skulle tilldelas ”ett mycket viktigare pris”. Keenes slutsats blev att det gällde Nobelpriset. Mishima och Keene hade på ett tidigt stadium ­bestämt sig för att deras förhållande inte skulle bli ”kletigt” med Mishimas ord. De utbytte följaktligen inte förtroenden och använde aldrig det mera familjära -kun i stället för -san trots att de arbetade tillsammans. Keene blev lika förfärad som alla andra när han fick höra talas om ­Mishimas spektakulära harakiri 1971. Han kände också Yasunari Kawabata, som fick ­Nobelpriset. Han citerar den japanske författaren Shôhei Ôoka som ansåg att Nobelpriset blev bådas död, den ene för att han fick det och sedan inte tyckte att han kunde skriva något tillräckligt bra, den andre för att hoppet om Nobelpriset hade hållit honom uppe. När Mishima inte fick det, fanns det inget mer att vänta sig av livet, skriver Keene.

Keenes intresse för Japan omfattar också ofrånkomligen historia. Redan 1952 började han forska i Japans möte med Europa, som inleddes med de första västerlänningar som anlände dit på 1500-talet. Resultatet blev sedan en utvidgad studie, ”The Japanese Discovery of Europe, 1720–1830” (1969). Kristendom och handel var viktiga ingredienser, men betydelsen blev mera djupgående än så, inte minst sedan kristendomen förbjudits och landets gränser stängts för alla utom holländare och kineser. Kinesisk filosofi, religion och moraluppfattning i form av konfucianism, taoism och buddhism hade genomsyrat det japanska samhället sedan 500-talet. Kontakten med västerländskt tänkande och vetenskap väckte tanken att Kina kanske inte var unikt som föregångsland, att det fanns mycket att lära av Europa och, inte minst, att Japan kanske var väl så beundransvärt som självaste Kina: ”Solen och månen lyser över alla, utan urskillning”, hette det bland de lärde, rangakusha, som under stora svårig­heter började studera allt europeiskt de kom över. Linnélärjungen Carl Peter Thunberg blev bollplank för vetgiriga rangakusha under sin vistelse i Japan 1775–76.

Keenes senaste stora studie, ”Emperor Meiji” (2002), handlar om den kejsare som har blivit sinnebild för det moderna Japans utveckling från 1868. Först i slutet av 1900-talet offentliggjordes hovets arkiv om honom, och Keene har givetvis gått till källorna. Men inte ens han klarar sig ­undan japaners reflexmässiga övertygelse att ­ingen utlänning kan lära sig deras språk ordentligt:

”Jag har ett klagomål vad gäller mitt liv i Japan och det är att många, också en del som läser mina böcker, inte tror att jag kan läsa japanska.” Numera retar han sig dock inte, bara ler, när någon med Svensson-namnen Tanaka eller Yamamoto blir överraskad över att han, som läst japanska i 60 år, kan tyda deras visitkort.

En viktig del av Keenes verksamhet är fortfarande professuren i japansk litteratur vid Columbiauniversitetet i New York. Han är den sortens lärare som han bestämde sig för att bli i unga år: en som aldrig ger samma föreläsning två gånger och som inte frågar studenterna sådant han själv vet utan lyssnar på deras tankar.

Självbiografin är ursprungligen en av de serier han skrivit i den stora tidningen Asahi Shimbun. En annan hette ”Nihon no kokoro”, Japans hjärta. Det är ett vanligt uttryck vars innebörd Keene analyserar. Nyckelorden, skriver han i ”The Pleasures of Japanese Literature” (1988), är antydan, oregelbundenhet, enkelhet och förgänglighet: att ge plats för fantasin bortom ­fakta, att lämna det skapade aningen ofullständigt, att inte sträva efter världslig framgång och lyx, samt kärlek till det luggslitna och alltings åldrande i stället för det perfekta eller splitternya.

Keene berättar dessvärre i memoarerna inte mycket om sitt vittomfattande arbete. De hålls i en behärskad ton, fylld av just det slags till synes enkla men mångbottnade formuleringar som är så japanska. Hans passion för japanforskning lyser ­klarare i hans faktaböcker med personliga företal. Han är följaktligen aldrig öppet polemisk och blev själv förbluffad över att ha skrivit en bästsäljare som Emperor Meiji. Hans storhet ligger i att förmedla djup kunskap och insikter utan att det verkar svårt. New York-pojken säger nu efter ett långt liv att inget kan överträffa hans band till detta en gång också för honom ­totalt okända land: ”Japan kommer alltid att bli min slutdestination.”