Förutom rättegången mot Jesus finns det också en annan rättegång som alltid kommer att leva bland mänskligheten: den mot Sokrates. På Sokrates tid (470–399 f Kr) förekom i Aten inte offentliga åklagare. Ett brottmål måste i stället inledas av enskilda medborgare. Vem som helst kunde uppträda som ”anklagare”. Det fanns inte heller någon organisation för att utreda brott utan det var anklagaren som måste lägga fram sin bevisning.
Rättegången mot Sokrates inleddes med att poeten Meletus, senare beskriven som en ung religiös fanatiker, framställde muntlig anklagelse inför en ämbetsman med vittnen. Sokrates var då inte kallad. De muntliga anklagelserna, eller stämningsansökan som vi skulle säga, ledde till att Sokrates kallades att en viss angiven dag infinna sig inför archon (närmast motsvarande borgmästaren eller styresman) för att bemöta anklagelserna. Rättegången inleddes i den kungliga stoan (en öppen byggnad med kollonad invid stora torget, agoran).
Archon lyssnade kort på Meletus och Sokrates, möjligen även på de två andra anklagarna (Anytos och Lycon) innan han avgjorde att saken skulle prövas. Eftersom anklagelserna – avguderi och vilseledande av ungdomen – ansågs vara sådana att de kunde prövas bestämdes tid för en ytterligare en förhandling (anakrisis). Ett förfarande som kan jämföras med förberedelsesammanträde i tvistemål i en nutida svensk rättegång. Vissa regler för förberedelsen sattes upp i stoan för allmän kännedom. Att avguderi var ett svårt brott är fullt klart, men det är oklart vad anklagelsen om ”förledande av ungdomen” egentligen innebar och om det ens kunde vara ett brott enligt Atens lagar. Av Platons ”Försvarstal” får man uppfattningen att det var påstående om politisk uppvigling mot folkstyret.
Den förberedande förhandlingen inleddes med uppläsning av anklagelseskriften författad av de tre anklagarna. Därefter angav Sokrates sin inställning till anklagelserna genom att läsa upp sitt svar. Skrifterna undertecknades under ed. Nästa steg i detta preliminära förfarande var att Meletus och Sokrates utfrågades. Därefter fick både ställa frågor till varandra. Ombud eller advokater förekom inte. Förhandlingen avslutades med att archon förklarade att anklagelserna hade tillräcklig grund för att saken skulle föras vidare till huvudförhandling.
Anklagelseskriften (antomosia) i original sägs ha bevarats under lång tid i det offentliga arkivet, i varje fall till andra seklet e Kr, men gick sedan förlorad. Vi har inte heller tillgång till Sokrates svarsskrift. Det anses dock att Sokrates menade att Meletus inte själv förstod innebörden av vad han anförde. Det finns författare som menar att andra och starkare krafter stod bakom anklagarna (Anytos tillhörde en politisk gruppering som hade stort inflytande) och som ville få bort filosofen från Atens gator. Eftersom Sokrates sa att ”Aten är som en lat häst, och jag är en ilsken broms som försöker väcka den och hålla den vid liv”, var det säkert många som förargade sig över sanningssökaren.
En utbredd uppfattning bland dem som skrivit om rättegången är att Sokrates kritik av demokratin, då den även framfördes efter att de ”trettio tyrannernas” envälde (år 404–403) fallit, var den egentliga anledningen till rättegången. Det ansågs att han hetsade upp den aristokratiska ungdomen så att det fanns risk att denna skulle försöka göra nya uppror mot folkväldet.
Huvudförhandlingen mot Sokrates ägde rum under nio eller tio timmar inför folkdomstolen på agoran. Juryn bestod av 500 (eller 501) manliga medborgare över 30 års ålder. Det är känt att man vid den här tiden använde sig av ett mycket stort antal jurymän. Allt från 500 till så många som 1 500. Det har antagits man ville göra det omöjligt att muta så många samtidigt. De utsågs först på morgonen samma dag för att försvåra bestickning. Vid målet mot Sokrates användes dock av okänd anledning ”endast” 500 ledamöter. Vi vet att domstolen under 400-talet använde sig av ”lotterimaskiner” med svarta och vita kulor som föll ned i ett rör för att slumpmässigt utse juryn. Maskinerna var så sinnrikt konstruerade att de garanterade att lika antal utsågs från de fyra ”stammar” (fyler) som medborgarna tillhörde (kopior av maskinerna har byggts och befunnits tillförlitliga). Jurymännen utsågs bland de 6 000 som under ett år skulle tjänstgöra. Domstolen sammanträde under mer än 150 dagar per år och förhandlingarna var ofta folklig underhållning.
Alla jurymän var tvungna att svära en högtidlig hellenistisk ed inför de tre gudarna Zeus, Apollo och fruktbarhetsgudinnan Demeter: ”Jag kommer att ge min röst i enhetlighet med de lagar och förordningar som har antagits av församlingen och av rådet, men om det inte finns någon lagregel, i överensstämmelse med vad som enligt min egen mening är rättvist, utan att favorisera eller missgynna någon. Jag kommer endast att rösta om det som är det anklagelsen gäller och jag kommer att lyssna lika opartiskt till både anklagarna och de anklagade.”
De flesta i juryn måste ha varit bönder eftersom det var huvudnäringen. För att tjänstgöra fick de som betalning tre obols, små silvermynt, som möjligen motsvarade en dagslön. Jurymännen satt på träbänkar i det fria på agoran, avskilda från åhörarna med ett räcke. Ofta ropade och häcklade de talarna. Eftersom Sokrates var mycket känd måste man utgå från att det var många åhörare. Bland dem fanns Platon, vars liv i högsta grad påverkades av rättegången. Xenofon, som är den som givit oss den andra mer omfattande skildringen av rättegången, var däremot inte närvarande.
Rättegången började på morgonen med att en härold läste upp anklagelserna. Det anses att bara några få enkla processuella regler fanns och inte några egentliga bevisbörde- och bevisvärderingsregler. Anklagarna lade först fram sin sak under tre timmar. Tiden mättes med ”vattenur” (klepsydra); talarna framträdde från en upphöjd talarstol och bredvid dem fanns ett vattenkärl med en pip där vattnet rann ut för att mäta tiden (härav uttrycket ”tiden rinner ut”). Alla kunde se när vattenstrålen böjde av nedåt och tiden tog slut. Pipen täpptes till när lagen lästes och då bevisning presenterades. Flera sådana kärl har återfunnits. Det fanns olika storlekar som användes i skilda slag av mål. Det har antagits att de minsta kärlen, som bara medgav en taletid på cirka sex minuter, användes i enkla mål som skilsmässomål.
Det finns inte några bevarade uppteckningar av anklagelserna. Efter att dessa lästs upp hade även Sokrates tre timmar på sig för sitt försvar. Regeln tycks ha varit att den anklagade fick samma tid som anklagarna. Forskare anser att det gjordes ett stort antal nedteckningar av försvarstalet och att dessa under lång tid cirkulerade i staden. För eftervärlden finns dock bara Platons och Xenofons mer omfattande redogörelser för rättegången och försvarstalet.
Efter det att parterna i ett sammanhang lagt fram sin sak och pläderat uppmanade härolden jurymännen att överväga sina beslut. Det gavs inte tillfälle för att diskutera olika alternativ med varandra – något som också var praktiskt omöjligt med tanke på antalet jurymän. Det fanns inte heller någon rättslärd som förklarade innehållet i lagen. Juryn blev sittande på sina bänkar under den tid som gavs för enskilda överväganden. Man kan alltså konstatera att juryn tvingades tillämpa lagens bud och göra sin bevisvärdering utan vägledning av rättslärda och utan att kunna diskutera med andra. Det var en ren folkdomstol då det bland jurymännen endast kan ha funnits några få med rättskunskaper. Även om Aten saknade skriven författning var lagarna i övrigt skrivna. Samtidigt var det erkänt att det fanns rättsgrundsatser som gällde lika med eller till och med tog över den skrivna lagen. Det framgår även av den domared som avlades. I jämförelse med den romerska rätten var den grekiska primitiv.
Först skulle domstolen rösta i skuldfrågan. Det krävdes enkel majoritet för att fälla den åtalade. De 500 i juryn röstade genom att gå fram och släppa ned en av två tilldelade bronspolletter i en särskild ”valurna” (som var en öppen rektangulär låda av brons). Sådana ”polletter” finns bevarade. De var som mycket stora mynt, men hade en kort tväraxel rakt genom centrum. Varje jurymedlem hade tilldelats en pollett med massiv axel och en med hål i axeln. Polletterna med hål i axeln användes för att rösta för fällande dom. Eftersom röstningen var hemlig skulle den röstande med tumme och pekfinger hålla för ändarna på den korta axeln, då han släppte ned den ena polletten i urnan (”kastade sin röst”), för att inte avslöja hur han röstade.
Fyra jurymedlemmar hade att räkna rösterna. De fann att 280 röster avgivits för att fälla och 220 för att fria. Det innebar att alla avgav sin röst och troligen var de tvungna att rösta. Så är det även i ett svenskt brottmål i dag. Man kan notera att om färre än en femtedel av rösterna hade avgivits för att fälla, hade anklagarna själva tvingats betala höga böter till staten för att man fört talan. Det fanns alltså regler som skulle motverka obefogade åtal.
Domstolens beslut förklarades inte i några domskäl och domen kunde inte överklagas. När den åtalade förklarats skyldig övergick rättegång till nästa fas. Då skulle parterna åter tala för sin sak och föreslå varsitt alternativt straff, vilka domstolen hade att välja mellan.
De straffpåföljder som stod till buds var dödsstraff, fängelse, landsförvisning (ostracism), förlust av medborgerliga rättigheter och böter. Att förlora sina rättigheter, att inte räknas som atenare, innebar att man inte längre fick rösta eller inneha ämbeten eller vara jurymedlem och inte heller ha rätt att tala i folkförsamlingen. Motsvarande påföljd fanns länge i den svenska strafflagen (”förlust av medborgerligt förtroende”).
Anklagarna yrkade på dödsstraff. Om man ska tro Platon föreslog Sokrates själv först ironiskt att han skulle ”bestraffas” genom att resten av livet få fri utspisning av staden på Prytaneion (en matsal för de högsta ämbetsmännen). Det skulle väl i dag närmast kunna jämföras med att en brottsling föreslog att han skulle få äta gratis resten av livet i statsrådens matsal i Rosenbad. Senare i sin plädering ska dock Sokrates ha sagt att om han ändå skulle dömas, borde påföljden stanna vid böter motsvarande en silvermina, vilket var ett ansenligt belopp. Hans vänner förklarade sig gå i borgen för böterna.
Självfallet måste många ha funnit att förslaget till straff var vanvördigt mot domstolen. Fri utspisning var ju inte ens ett möjligt ”straff” och böter inte alls tillräckligt. En större majoritet, 360 mot 140, röstade nu för dödsstraff. Intressant nog var det ändå 140 som ville utdöma böter. Säkert insåg Sokrates att majoriteten skulle döma honom till döden. Rättegången avslutades genom hans kända ord ”och nu skiljas våra vägar – jag går mot döden medan ni mot livet. Vad som är bättre vet endast Gud”. Detta uttalat av en världsgestalt åtalad för just avguderi.
Man kan spekulera över om Sokrates hade kunnat undgå döden om han hade yrkat på en påföljd som hade framstått som ett verkligt alternativ till dödsstraff. Vännerna rådde honom säkert att påyrka fängelse eller landsförvisning. Det senare var en ofta tillämpad påföljd för att bli av med oönskade medborgare. Då hade det förmodligen varit möjligt att få en majoritet att stanna för annat än dödsstraff.
Både Jesus och Sokrates avrättades efter rättegångar styrda av processuella och skriftliga materiella rättsregler. Det var inte rått våld utan lagstöd. Rättegången mot Jesus är helt central i den kristna doktrinen. Rättegången mot den förste av de tre stora grekiska filosoferna hade stor betydelse inte bara för platonismen utan för hela den västerländska filosofin.
Thorulf Arwidson är advokat.
