När Magnus Florin nyligen tillträdde tjänsten som chef för Radioteatern, nämnde han Platons ”Gästabudet” som en genrens själva urtyp. Det speglar det senaste århundradets fokus på Platon som gestaltande konstnär, ofta med en ironisk dubbeltydighet i personskildringen och replikerna: marmorbysten liksom blinkar åt oss över sina framställda personers axlar. Det är paradoxalt, med tanke på Platons egen dom över den skapande konsten: i ”Gorgias” låter han till exempel Sokrates säga att tragedidiktningen förhåller sig till filosofin som matlagningen till det som i våra dagar skulle kallas dietik – rent behovstillfredsställande, till skillnad från i djupare mening välgörande. Ändå utgår Platons verk från en enda människa och hans gärning. Platon må gestalta och ironisera och leka subtilt med nivåer av verklighet: bakom alltsammans, där ligger det fascinerande, finns det en verklig människa, som en gång har gjort ett omåttligt intryck på författaren.
Det handlar om ett genomgående tonfall, ett tonfall som kanske, och kanske inte, är ekot av en verklig, levande röst som förorsakat svängningar i atmosfären en gång. När vi talar om Sokrates från Alopeke, liksom när vi talar om Jesus från Nasaret, är det oundvikligt att projektioner och arketyper kommer med i bilden: vismannen, den upplyste, martyren för tankefrihetens skull. Men de projektionerna får ovanligt fritt spelrum av det märkliga källäget. Det finns, som Bertrand Russell formulerade saken, historiska personer som vi vet att vi vet mycket om och sådana vi vet att vi vet lite om: om Sokrates vet vi inte, om vi vet mycket, eller om vi vet lite. När Sokrates uttalar sig om tragedidiktning vet vi inte i vilken grad det är Platon som låter Sokrates tala, och i vilken grad det är Sokrates som låter Platon tala. Det fanns ett absurt projekt för ett par år sedan som gick ut på att läsa av röster i antik keramik. Krukmakarnas skvaller, ropen från torghandlarna som stod bredvid verkstan, borde ha gjort fina avtryck i den våta leran och kunna läsas av liksom pickupen läser av ett vinylspår. Egentligen är varje läsare av Jan Stolpes nya Platonöversättning (Skrifter. Bok I, 447 s, Atlantis) i en liknande belägenhet. Om man tänker sig en skala där den ena naiva ytterligheten ser Platon som nertecknaren av Sokrates helgonlegend, och den andra, mer sofistikerat och postmodernt, ser Sokrates som en skapelse av den store diktaren Platon, kommer läsaren knappast undan behovet av att placera sig någonstans på den skalan. Någonstans i denna svartfiguriga vas – attisk, 400-tal, som det står i museikatalogen – letar man en röst.
Varför är det så? Varför räcker det inte med att, på ett sätt som alla vår tids litteraturteoretiker har en benägenhet att göra, rycka på axlarna åt alla textens stödjepunkter utanför sig själv, och i stället fästa uppmärksamhet på Platons sätt att framställa en mening genom sin handdocka, Sokrates? Jo, därför att hela den förkunnelse som skymtar fram (eller skapas!) på dessa sidor handlar om det djupt oacceptabla i att se språkkonst (eller någon konst överhuvudtaget) som ett självändamål, och nödvändigheten av att, för denna värderings skull, sätta sitt liv på spel. Det är visserligen som Oscar Wilde sa, att en idé inte nödvändigtvis blir sann för att någon dör för den. Men om idén ifråga går ut på att det är bättre att låta sig dödas än att själv göra orätt, får den onekligen en viss tyngd av att efterlevas i praktiken.
Ett sätt att uttrycka detta hittar vi i ”Laches”, där titelfiguren talar om glädjen i att träffa på en filosof, som själv bottnar i sin förkunnelse. ”En sådan man tycks mig vara en musiker som har skapat den skönaste harmoni, inte på lyra eller något annat instrument för underhållning, utan faktiskt i sitt eget liv, där han skapat samklang mellan ord och handling.” Andra sätt hittar vi i de stora paradnumren, försvarstalet som är en av världslitteraturens första rättegångsscener och dödsscenen i ”Faidon”, men framför allt hittar jag den denna gång i ”Gorgias”. Där är Sokrates en ropande röst i det självbelåtna intellektets öken, en rasande röst som går till storms mot en retorik som vill övertyga och behaga, och som har gett upp alla anspråk på att göra folk till bättre människor. Han skulle vara lika radikal än i dag.
Hans måltavla skulle vara varenda människa som ser utövandet av sin yrkesroll som ett självändamål: reklamaren, lobbyisten, försvarsadvokaten som misstänkliggör ett våldtäktsoffer, journalisten som trakasserar en sörjande. Var gång vi beundrar en människa för vad hon gör i stället för den hon är – den radikale redaktören som är hänsynslös mot sina anställda, entreprenören som går över lik för att skapa tillväxt – ägnar vi oss åt den form av maktdyrkan Sokrates angriper, och som är extra subtil, eftersom den ofta utövas av dem som säger sig vara mot makten. Visst är det aktuellt, och lika aktuell är Sokrates motståndare, den världsvise Kallikles, som företräder synpunkter som fortfarande kan sägas driva vårt samhälle. Skulle det vara makt, säger Kallikles, att undertrycka sina begär? Nej, makt går ut på att leva ut sina begär, så mycket som bara är möjligt. Självklart är den som har framgång lyckligare än andra och förresten skulle alla vilja vara som han: moralreglerna är bara Jantelag, uppsatta av dem som inte själva kan slå sig fram, och som därför vill hindra andra. Njutning är allt som är värdefullt i livet. ”Yppighet, tygellöshet och frihet är dygd och lycka, förutsatt att det finns resurser att tillgå. Allt det andra, de granna orden, människornas naturvidriga uppgörelser, det är värdelöst nonsens.”
Man frågar sig vad Kallikles skulle vara i dag: porrvänlig opinionsbildare, popvideoproducent, postmodern och/eller nyliberal teoretiker. Särskilt svårt för honom att hitta jobb vore det dock knappast. Men en fascinerande undertext i dialogerna (det den högst eventuelle manusförfattaren till filmversionen av Platons dialoger borde ta fasta på) är det faktum att Kallikles sätt att tänka närmast fanns inkarnerat av den lärjunge som Sokrates älskade. En av de märkligaste inslagen i 1800-talets antikdyrkan var att man gudomligförklarade den athenska kulturen, samtidigt som man skyggade för den institutionaliserade homosexualitet som var en så viktig del av den. Claes Lindskog, förre översättaren av Platon, talar buttert om ”ett genomgående drag, som verkar i hög grad stötande för vår känsla och som för oss är psykologiskt ytterst svårbegripligt”. Kärleksförhållandet mellan en äldre och yngre man var social konvention i Sokrates Athen: den äldre mannen ansågs stå för vishet och livserfarenhet, den yngre för oförstörd skönhet. Att den i detta fall var just ”platonsk” kärlek är ett tema i ”Gästabudet”, där Alkibiades uttrycker sin häpnad över att Sokrates hållit på sig, när de en gång fått sova tillsammans. Och Sokrates är ändå, det kommer han tillbaka till i ”Gorgias”, huvudlöst förälskad i Alkibiades.
Ändå var denne Alkibiades, om källorna talar sanning, någon som levde ganska exakt efter Kallikles hedonistiska moral. Fröding, som mest påverkad av Nietzsche och som mest betryckt av sitt eget tyranniska överjag, gav en av allt att döma ganska kongenial röst åt honom i en berömd dikt: ”Du talat vist och rätt som statens lagar, / jag lyder lagen i min egen själ . . .” Förhållandet utvecklas inte av Platon: det finns där bara, som en detalj för läsaren att fundera över. Fanns det ändå någonting hos Sokrates som drogs till den form av makt som är den amoraliske egocentrikerns sorglösa charm? Det är i sådana fall en spricka i marmorn som ger marmorn liv.
Men det är bara en av de sprickor och komplikationer som dyker upp så fort man granskar bysten närmare. Vem föreställer den egentligen? Och hur beskriver man det egendomliga faktum, att den tycks föreställa olika personer beroende på hur ljuset faller? Ända sedan Platonforskningens början har man laborerat med vissa antagna fasta personligheter: Platon själv har till exempel ansetts sönderfalla mellan Platon den gestaltande konstnären och Platon systembyggaren. Vidare talar man om Sokrates som den i huvudsak etiske tänkare jag skissat upp ovan: Platon, däremot, skall ha varit betydligt mer intresserad av det tekniska och filosofiskt spetsfundiga. Utifrån den distinktionen konstruerade man mot 1800-talets slut, när den typen av uppdelningar överhuvudtaget var populära, en kronologisk skala, där de sokratiska dialogerna ansågs vara tidigast, och de tungt begreppsfilosofiska, som ”Parmenides” eller ”Sofisten”, ansågs vara sena och spegla sin upphovsmans alltmer specialiserade intresse för sin egen begreppsapparat. Här kommer dock läsarens egen värdering in på nytt. Den som läser evangelierna och tror att det har funnits en verklig Jesus bakom dem kan inte låta bli att i tanken skilja ut den verklige Jesus från den tilldiktade (det blir subjektivt och ovetenskapligt, men det finns inget annat sätt). På samma sätt har jag svårt att komma ifrån intrycket att flera av de svåra, filosofiska utredningarna i till exempel ”Faidon” måste tillskrivas den spetsfundige Platon, medan Sokrates lär ha nöjt sig med några enklare visdomsord. Men här kommer projektionerna in, ty hur kan jag tänka bort det faktum att jag själv i huvudsak är intresserad av litteratur, men däremot betraktar filosofins tekniska detaljer med oförståelse? Särskilt när det finns skäl att misstänka att översättningen filtreras genom ett liknande temperament?
Den svenske Platon är nämligen (till skillnad från vad som numera är internationell praxis) ett enmansarbete. Och om det är någonting Jan Stolpe är bra på så är det radioteater. Man kan nästan se saliven spottas och de häftiga gesterna fara när Sokrates och Kallikles flyger i luven på varandra. Visst har försöken att uppnå talspråklighet också sina konsekvenser, eftersom ingenting är så tidsbundet som just talspråklighet: när värden Pausanias i ”Gästabudet” förklarar att han ”mår tjuvtjockt efter gårdagens bläcka” och gästen Aristofanes replikerar ”också jag fick mig en riktig rotblöta igår”, upplever jag en förvirrande känsla av att de gamla grekerna plötsligt vandrat in i en Stieg Trenter-roman. Men på det hela taget är det mycket bra, mycket livaktigt och (säger de som kan och som jag frågar) säker tonträff av det grekiska originalets nyanser. Men de som kan och de jag frågar säger också att Stolpe är lite stelare i de filosofiska avsnitten: att han, på grund av en viss osäkerhet inför ämnet, håller sig för nära originalet. Då uppstår den lite komiska situationen att min egen svårighet att begripa somliga av dessa filosofiska avsnitt (och min därav följande benägenhet att tänka bort dem som onödig utstoffering av ett enkelt budskap) kanske speglas och förstärks av en motsvarande läggning hos översättaren, och att mitt sökande efter den verklige Sokrates (och att ett sådant måste ske är jag alltså övertygad om) visar sig vara förhandsdeterminerat på ett mer intrikat sätt än jag riktigt velat erkänna.
Det enda sättet att på allvar svettas ut en sådan förhandsdeterminering är förmodligen ett riktigt hettbad i den medvetandegörande diskussionens bastu, men här anmäler sig den troligen största bristen med hela boken: den att den saknar kommentarer (förutom de elementärt förklarande noter Stolpe försett volymen med). Kanske är det så att utgivarna i sin idé att Platon är lättillgänglig, bortser från att han på sina ställen är riktigt svår, vilket får den paradoxala följden att man gör honom svårare än han behövde vara. Dessutom inser man förmodligen inte vilken enorm betydelse för läsvärdet som en rejäl introduktion och kommentar kan ha: Stolpes förord är ytterst summariskt, särskilt i jämförelse med föregångaren Lindskog, som försåg varje dialog med en introduktion.
Skälen till detta är säkert ekonomiska: samtidigt kan man längta efter en upplaga som på allvar erkänner Platon som ett del av vårt kulturarv – med alla komplikationer som följer på det. Som Stolpe påpekar i sitt förord har århundraden av sediment lagrat sig över ord och fraser som när Platon säger dem ännu är oskyldiga och nya. Det är omöjligt att tänka bort Berkeley, Hume eller Hegel när man läser ordet ”idé”, och det är av det skälet Stolpe ersatt det med ordet ”form”. Men för att på allvar hacka bort sedimenten skulle ett mer aktivt och uttalat argumenterande kommentararbete vara av nöden. Dessutom skulle det, som sagt, i hög grad förhöja läsvärdet om man skisserade vilka egendomliga vägar dessa texter tagit sig genom idé- och konsthistorien.
Men i mitt eget projekt, sökandet efter Sokrates, kan det inte hjälpa till. För jag kan inte hjälpa det: att beundra någon för hans argumentationsteknik, samtidigt som han vänder sig mot argumentationstekniken som självändamål, tycks mig grundläggande paradoxalt. Jag kan lystra till den torra, nyfikna, humoristiska rösten, allvarlig och drabbande utan att någonsin bli puritansk eller gudsnådelig, och samtidigt hysa en viss sympati för hans vedersakare. Att argumentera med Sokrates är som att spela tennis mot Björn Borg: vad man än gör kommer bollen tillbaka. Och för att i dag uppskatta detta väldrillade baslinjespel måste man nog ha ett tekniskt specialintresse. Visst var det effektivt på sin tid, innan banorna blev snabbare och ett nytt typ av racket uppfanns, men det känns inte som det är där, egentligen, som poängen med Sokrates finns.
Likadant är det egentligen med Sokrates viktigaste tes – att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. Som den framställs är den uppenbarligen ett cirkelbevis, eftersom den postulerar att den rättvisa människan är den lyckliga människan, och sedan kommer fram till att den lycklige också är rättvis. Det vilar också, som han noggrant utreder både i ”Faidon” och i ”Gorgias”, på antagandet om själens odödlighet och förefintligheten av en gudom, som belönar de goda och straffar de onda. De som numera kallar sig filosofer resonerar i regel utifrån ateistiska modeller, biologistiska och/eller kulturrelativistiska, och skulle lätt göra mos av allt som Sokrates säger. Men kanske ska man se det som en vinning, att man nu kan ta ställning till Sokrates enbart på samma sätt som en gång Platon: genom att lyssna till rösten och se hur den verkar på en. Det är en osäker filosofi det här. Skulle man inte kunna säga att det betyder att allt Platon skriver skulle upphävas om han ljugit om Sokrates? Om Sokrates i själva verket hunsade sitt tjänstefolk eller intrigerade mot sina vänner? Jo, det skulle man. Och det får vi aldrig veta, om inte de där krukavläsarna skulle råka fullkomna sin konst. Fascinerande, eller hur?
