Timo Soini gör segergest
Reuters
Populismen är på framfart i Norden. Dansk Folkepartis största valsuccé inföll 2007 då 14 procent av väljarna lade sin röst på Pia Kjærsgaards parti. Det norska Fremskrittspartiets största framgång kom i stortingsvalet 2009 då det fick närmare en fjärdedel av rösterna. Sverigedemokraterna fick som bekant sina första riksdagsmandat förra hösten. Och i söndagens riksdagsval gjorde den finländska populismen genom Sannfinländarna sitt bästa val någonsin med mer än en fyrdubbling av väljarstödet. En ny nordisk partifamilj ser dagens ljus. Hur blev det så?
Populismen har i själva verket en lång och etablerad närvaro i Norden. I Finland, Norge och Danmark har populistiska partier en mer än 40-årig parlamentarisk närvaro. Den första vågen av nordisk populism slog in över Finland under sent 50-tal. Sannfinländarnas moderparti, Landsbygdspartiet, bildades 1959 av den karismatiske Veikko Vennamo, som en utbrytning från Agrarförbundet. Partiet tog sina första egna mandat i riksdagen 1966, medverkade i regeringen under åren 1983–90, vilket tärde på väljarstödet och den partiinterna sammanhållningen. Under valkampanjen 1983 lovade Landsbygdspartiet att utrota arbetslösheten men kunde, trots att partiet fick arbetsmarknadsministerposten, inte uppfylla det storslagna vallöftet. Partiet gick i konkurs 1995 och ur spillrorna bildades Sannfinländarna.
Den finländska populismen har sitt ursprung i den småbrukande landsbygdsbefolkningen och dess värderingar, som i 60-talets samhällsomvandlingar – urbaniseringen, moderniseringen och individualiseringen – var hotade. Vennamo gjorde sig till språkrör för det ”glömda folket”, åsidosatt av politiska ”rötherrar” och akademiska ”teoriherrar”. Timo Soini har fortsatt odla antietablissemangsretoriken där politiker, experter, EU-byråkrater och kulturella eliter utmålas som syndabockar för de växande socioekonomiska klyftorna.
Den andra nordiska populistiska inbrytningen inföll samtidigt i Danmark och Norge i början på 70-talet. I kölvattnet på den då pågående debatten om EG (dagens EU) och välfärdsstatens expansion seglade Mogens Glistrups och Anders Langes starkt personifierade populistiska partier in i parlamenten, med krav på sänkta skatter och stopp för fler offentliga ingrepp kombinerat med protester mot det politiska etablissemanget.
I motsättning till det finska Landsbygdspartiet, som yrkade på offentligt stöd och välfärdssatsningar samt försvarade traditionella kristna och folkliga värderingar, företrädde den västnordiska populismen en liberal ekonomisk politik och frihetlighet som hotades av statligt förmynderi. Glistrup och Lange var färgstarka personligheter som rabulistiskt utmanade rådande värderingar.
Det danska protestpartiet var länge mer framgångsrikt än det norska, men skakades av interna motsättningar. 1995 bildades Dansk Folkeparti som en utbrytning från Fremskridtspartiet. Med Pia Kjærsgaard vid rodret har partiet även rönt valframgångar och som stödparti till regeringen utövat stort inflytande över invandrings- och integrationspolitiken, partiets profilfrågor.
Det norska Fremskrittspartiets inbrytning är på liknande sätt ett resultat av ett medvetet arbete att skapa disciplinerade partiorganisationer. Anders Langes efterträdare Carl I Hagen lade med sitt organisatoriska geni grunden för partiets valframgångar: i den nya partiledaren Siv Jensens första stortingsval 2009 fick partiet nästan 25 procent av rösterna.
Sverige karaktäriserades länge som det nordiska undantaget. Men med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen finns numera populistiska partier företrädda i fyra nordiska parlamentariska församlingar. Denna tredje våg av nordisk populism har vuxit fram ur lokala proteströrelser och nationalistiskt inspirerade grupper som en reaktion mot invandring, flyktingmottagande och integrationspolitik. Den svenska populismens ursprung återfinns i den så kallade ”nya populismen”, som med företrädesvis främlingsfientlig politik rönt framgångar i de europeiska partisystemen, bland andra Österrike, Frankrike och Nederländerna från och med sent 80-tal.
Sannfinländarnas valframgång beror på flera faktorer. Partiets opinionsstöd började växa med Europaparlamentsvalet 2009 då Timo Soini seglade in i Europaparlamentet med en kritik av EU och framför allt euron. EU:s krispaket till Grekland, Irland och Portugal, som regeringen understött, har gett Soini ytterligare retoriskt bränsle. Konsensuspolitik i breda regeringar, osynlig opposition och stor politisk enighet om EU-politiken och nedskärningar i välfärdsstaten har effektivt utnyttjats av Sannfinländarna, som vill bryta den politiska alternativlösheten. Valkampanjen har handlat om protest och vrede, men även präglats av finsknationalistiska strömningar och en rädsla för det okända, som uttrycks i kritik av invandrare, multikulturalism och det svenska språkets ställning.
Hur ska dessa partier karaktäriseras då det inte går att inordna dem enligt vedertagna ideologiska etiketter? I debatten och forskningen används epitet som främlingsfientliga, högerextrema och/eller populistiska. Vart och ett av dessa epitet kommer till korta då de enbart beskriver en enskild aspekt av dessa partier, som i takt med sin parlamentariska närvaro och i syfte att attrahera väljare breddat sina politiska enfrågeprofiler till mer omfattande politiska program.
Trots populismens negativa associationer har både Jimmie Åkesson och Timo Soini öppet deklarerat att de är populister. Åkesson har parafraserat Jean-Marie Le Pen och sagt: ”Vad är en populist egentligen? Om det betyder att man lyssnar på folket är det väl inte så dumt?” Timo Soini skrev sin magisteruppsats om populism, men hävdar att han är en bättre praktiker än teoretiker.
Populism definierad som ideologi karaktäriseras av en antagonistisk syn på förhållandet mellan folket och de politiska, men även de ekonomiska och kulturella, eliterna. Populismen konstruerar retoriskt ett homogent och sammanhållet folk som sviks av egenintresserade politiska representanter och byråkrater, eller hotas av invandring och ”främmande” kulturer. Populismen förespråkar även direktdemokratiska instrument: politisk representation handlar om att göra det som ”folket vill” och populismen upphöjer även de enskilda väljarnas egen politiska omdömesförmåga. Karismatiska politiska ledare, centraliserade och personifierade partier, en färgstark och folklig politisk retorik där enkla lösningar erbjuds på komplexa politiska problem är några av populismens stilmässiga egenskaper.
Antietablissemangsretoriken är för närvarande starkast hos Sannfinländarna, men i alla länder försöker dessa partier med olika medel upprätthålla en bild av sig själva som annorlunda än de etablerade partierna. Framför allt Sverigedemokraterna och i viss mån även Dansk Folkeparti har medvetet arbetat för att bli politiskt rumsrena och trovärdiga, vilket avspeglats i att de försökt bli mera lika och anpassat sig organisatoriskt såväl som i framtoning till de etablerade politiska partierna.
I dagsläget mobiliserar samtliga populistiska partier även väljare genom att framställa invandring som hot mot sysselsättningen och välfärden, samt multikulturalismen som ett hot mot den egna kulturen. Integration ska handla om assimilering, ”att ta seden dit man kommer”. Trots att antalet invandrare och flyktingmottagandet varierar, uppvisar de nordiska partierna en gemensam välfärdschauvinistisk, xenofobisk och anti-muslimsk retorik.
Gärna utser man också syndabockar för samhälleliga problem: Finlands medlemsavgift till EU anses omöjliggöra större satsningar på den egna välfärden, medan satsningar på pensionärer sägs hindras av satsningar på invandrare. Populismens färgstarka språk med one-liners och svartvita lösningar gör sig väl i en tillspetsad medielogik.
De populistiska partierna betecknas ofta som högerextrema, men de kombinerar snarast en socioekonomisk mittenpolitik med värdekonservatism, vilket sannolikt är en förklaring till valframgångarna. På den socioekonomiska höger-vänsterskalan befinner sig Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti alldeles i den politiska mitten eller till vänster om mitten. De försvarar den nordiska välfärdsstaten, som är hotad av globalisering och europeisering, samt förespråkar offentligt stöd till samhällets utsatta grupper. De förhåller sig restriktiva till privatisering av offentliga verksamheter, förespråkar stöd till och protektionism av nationellt företagande. Norska Fremskrittspartiet skiljer sig med en liberalare ekonomisk politik och yrkar på skattesänkningar och förvaltar mer än Dansk Folkeparti det historiska arvet som liberalt skatteprotestparti. Norges oljetillgångar tillåter Fremskrittspartiet att tala med kluven tunga och samtidigt yrka på sänkt skatt och större välfärdssatsningar.
Det är snarast de värdekonservativa åsikterna som gör att partierna kan beskrivas i termer av ”höger” eller ”extrema”. Nationalismen uttrycks i invandringskritik och skydd av nationella traditioner och kulturyttringar. De förespråkar en traditionell familjepolitik som ska stimulera nativiteten då en ökad egen befolkning skulle minska behovet av arbetskraftsinvandring. Etniska, kulturella, språkliga eller sexuella minoriteter ska inte ges specifika rättigheter. Högre straffsatser förespråkas, samt lägre bistånd.
Sverigedemokraternas rötter återfinns i nationalism och främlingsfientlighet som även varit de starkaste profilfrågorna för Dansk Folkeparti. Hos Sannfinländarna har främlingsfientliga och finsknationella tongångar, bland annat uttryckt i en högljudd kritik av ”tvångssvenskan” och krav på ett enspråkigt Finland, förstärkts under de senaste åren. Det norska Fremskrittspartiet har även rört sig i en liknande riktning, men inte i samma omfattning. Partierna kan sålunda snarast beskrivas centerextrema eller centerradikala partier som präglas av populism i olika grad.
I Danmark avsåg man inledningsvis att kväva Dansk Folkepart i sin linda, men martyrstämpeln gav bara partiet fler röster. Under 2000-talet har de sedan agerat stödparti till regeringen, där de från opposition kunnat påverka sina kärnfrågor utan att ta fullt regeringsansvar. De övriga partierna har även anpassat sig och till vissa delar tagit över Dansk Folkepartis problembeskrivningar gällande invandringen. I Sverige och Norge har de etablerade partierna avsagt sig samarbete, men på den kommunala nivån förekommer politisk samverkan.
Alla partier, förutom De gröna, håller dörren öppen för regeringssamarbete med Sannfinländarna efter söndagens val. I den finländska politiska konsensuskulturen har man tidigare avväpnat eller ”kramat ihjäl” utmanarpartier genom att ge dem regeringsansvar. Så gjorde man med kommunisterna 1966 och Landsbygdspartiet 1983 – och partierna krympte.
Frågan är om den strategin är lika framgångsrik 2011? Det är inte enbart Sannfinländarna som rört sig i en mer invandringskritisk och finsknationalistisk riktning, även inom de övriga partierna hörs liknande tongångar. Med Sannfinländarna i regeringen kan nya och oanade konstellationer av politiskt likasinnade bildas, vilket kan få betydelse för bland annat invandringspolitiken och svenskans ställning i Finland. Finland står inför ett vägval.
