Det har hänt mycket inom området tecknade serier i Sverige de senaste åren, men den mest påtagliga förändringen är kanske den allt större konkurrensen från öst. I stället för väletablerade figurer som Asterix, Bamse, Fantomen och Kalle Anka, möter unga serieläsare nu Conan Edogawa, Ichigo, Monkey D Ruffy och Son-Goku.

Den våg av japansk manga som översvämmade Sverige för några år sedan tycks ännu tillta i kraft. Utgivningen av tecknade serier i album- och pocketformat har stigit brant sedan 2004 – om vi ska tro tillgäng­liga databaser har den nästintill fyrdubblats – och japanska och koreanska serier står för i princip hela ökningen.

Den serie som satte manga på kartan i Sverige var världssensationen ”Dragon Ball” av Akira Toriyama, en actionserie i 42 delar som började utges här 2000. Inledningsvis var intresset njuggt, men efter ett par år rusade det i höjden och möjliggjorde för förlagen att satsa på fler mangaserier. I dag har ”Dragon Ball”-pocketarna sålt i över en och en halv miljon exemplar i Sverige.

Det stora publika genomslaget kom 2003. Bonnier Carlsen prövade då marknaden med Eiichiro Odas piratserie ”One Piece”, och ”D N Angel” av Yukiri Sugisaki, där temat är äventyr och kärlek. Egmont gav sig också in på marknaden med Rumiko Takahashis humoristiska serie ”Ranma 1/2”, om Ranma som förvandlas till kvinna när han kommer i kontakt med kallt vatten. Dessa och andra mangaserier har inne­burit ett möte med nya teman och genrer för de unga, svenska serieläsarna, men också en ny typ av tecknad serie som i allt väsentligt skiljer sig från de västerländska.

En av de främsta skillnaderna ligger i bildlösningarna. Sidorna är uppbyggda på ett annat sätt än vad vi är vana vid, och serie­skaparen förhåller sig friare till serierutornas och pratbubblornas ramar, vilket för en ovan läsare kan ge ett oordnat intryck. Det förstärks också av att läsaren i högre grad än i västerländska serier själv behöver fylla i information mellan rutorna, till följd av ymnigt förekommande perspektiv- och scenbyten.

Figurerna har starkt förenklade drag, och näsa och mun är ofta så stiliserade att de bara består av några streck. Fokus läggs i stället på det som förmedlar känslor, som hår och ögon, vilket hör samman med att japansk seriekonst inte i första hand delger de yttre händelseförloppen utan de inre. Till följd av detta är dynamiken i bilderna ofta starkare än vad situationen kräver. Det är en helt annan tradition än i västerländskt bildberättande, där denna typ av förstärkningar kan framstå som rena överdrifter.

Stilen i de japanska serierna börjar nu smitta av sig på inhemsk produktion. Kwok-Hei Mak till­hör de unga serietecknare som är inspirerade av detta sätt att teckna, och hans nya illustrationer till Sören Olssons och Anders Jacobs­sons Bert-böcker bär tydlig prägel av manga­. Förra året började även Bonnier Carlsen utge ”Stall Norrsken”, en ny, svensk hästbokserie av Noomi Hebert och Lena Ollmark med mangainspirerade illustrationer av Åsa Ekström.

”Stall Norrsken” utges i samma pocketformat som översatt manga, men är ingen renodlad tecknad serie, utan snarare romaner med illustrerade uppslag i mangastil. Serieuppslagen är dock inte enbart illustrerande, utan en integrerad del av berättelsen som det inte går att hoppa över. Ekströms bilder har alla de drag som kännetecknar manga, men med något mindre kraft och fart i minspel och bildkomposition. Medvetet eller omedvetet är de således något anpassade för en västerländsk läsekrets.

Som den hästbokserie den är ansluter­ ”Stall Norrsken” till en tradition inom flick­boksgenren, men den utnyttjar också­ klassiska element inom mangan. Det blir en intressant symbios när övernatur­liga egenskaper, strider med varelser från under­jorden och andra ingredienser från fantasy blandas med nordiska inslag som norrsken och samer. Fantasy är en vanlig genre inom manga, men som bekant också­ inom barn- och ungdomslitteraturen totalt­ sett. Att ”Stall Norrsken” kvalar in som manga i förlagets utgivning beror inte primärt på berättelsens innehåll utan just på tecknarstilen.

IJapan är manga ett samlingsbegrepp för tecknade serier och inte en stil på det sätt som det har blivit i Sverige. Trots att utbudet där sträcker sig över en mångfald av ämnen och genrer – realism, fantasy, samhälls­anknytning, historia, science fiction, roman­tik, erotik, spänning, action, skräck med mera – och riktas till så väl unga som gamla, föll den manga som initialt över­sattes till svenska framför allt inom fantasy och science fiction. Utbudet har snabbt breddats, men fortfarande är det primärt barn och ungdomar som är målgrupperna och inte vuxna­ läsare.

I ursprungslandet har det sedan länge funnits en stark uppdelning mellan manga för flickor (shojo manga) och manga för pojkar (shonen manga), en uppdelning som förvisso har luckrats upp under de senaste decennierna. I likhet med seriemediet i väst var manga länge en manligt dominerad genre, både vad gäller skaparna och huvudfigurerna i serierna, men inom shojo finns sedan 70-talet många kvinnliga serie­tecknare och den kvinnliga läsarskaran i Japan är stor.

Denna uppdelning i serier riktade till pojkar respektive flickor har naturligtvis följt med serierna när de har utgivits i andra­ länder. De flesta av de manga­serier som utgavs i Sverige under genrens etableringsfas var äventyrsserier riktade till pojkar, men förlagen har efter hand insett att även flickorna är en stark läse- och köpkrets. Shojo manga kretsar ofta kring kärlek och förvecklingar, men även här finns super­hjälteserier som Mia Ikumis och Reiko Yoshidas ”Tokyo Mew Mew”. I stort återspeglar dock översatt manga de klassiska pojk- och flickböckernas genreuppdelning. Det är huvudsakligen äventyr, deckarhistorier och fantasivärldar för pojkar och romantik, historia, drama, skol­miljö och relationer för flickor.

Trots – eller kanske rentav tack­ vare – detta målgruppstänkande utifrån kön, har manga rykte om sig att visa positiva genus­mönster. Pojkar får lov att vara svaga­, flickor­ starka. Vackert så, men om vi ser på manga som det medium det faktiskt är – det vill säga tecknade serier – och tar hänsyn till både text och bild, kan slutsatsen bli en annan. En överblick över vad de svenska förlagen gav ut i mangaväg under 2006 visar­ att vi i bilderna ofta möter en skildring av flickor och unga kvinnor som inte är invändningsfri.

Somliga av de kvinnliga figurerna må vara starka och kunna slå ner en och annan­ motståndare, men oavsett graden av fysisk­ styrka eller list blir de sexualiserade objekt i alltför många serier. En otrevlig och tyvärr­ mer eller­ mindre genomgående trend i vissa typer av manga är att det ofta är mer avklätt än påklätt när flickor och kvinnor avbildas. Vi möter många unga kvinnor i äventyrs­serier som Rei Idumis och Tatsuya Hamazakis ”.hack” och Kazuki Takahashis ”Yu-Gi-Oh!” med korta kjolar och bikini­överdel eller korsett som avslöjar en fyllig byst. Det förstnämnda i bästa fall, ty många av de kvinnliga superhjältarna räddar världen iklädda endast en liten trosa.

Ibland får man dock vara glad över att tecknarna har låtit kvinnorna skyla åtmin­stone några delar. I viss manga är pinuppan vanligt förekommande, och i en serie som Ken Akamatsus ”Love Hina” är en minimal bikini eller i bästa fall en handduk vardagsmat, liksom märkliga val av perspektiv för att få framhäva en välsvarvad bakdel eller yppiga bröst. Åtskilliga är också de gånger som huvudpersonen Keitaro Urashima snubblar och hamnar mellan ett par kvinnobröst.

”Love Hina” riktar sig i ursprungslandet till unga eller vuxna män (seinen manga­) och tillhör en typ av tecknad serie som kallas haremmanga, berättelser där huvudpersonen – nästan alltid en man – närmast uteslutande omges av personer av motsatt kön. Problematiskt blir det när serien i Sverige utges av ett barn- och ungdomsboksförlag (Bonnier Carlsen), som marknadsför den tillsammans med manga riktad till yngre läsare och dessutom som ”en manga på tjejers villkor”. Det kunde inte vara mer missvisande.

Det spelas i betydligt högre grad på det sexuella och utmanande i porträtten av kvinnliga figurer än av de manliga i japansk manga, och det tycks närmast vara veder­taget att kvinnorna ska vara lättklädda eller­ nakna. Detta brukar ursäktas med att japanerna har en annan syn på nakenhet än vad vi har. Den dagen det figurerar lika många lättklädda eller nakna unga män i bilderna blir det möjligen en trovärdig förklaring, inte förr.

Till och med serieskaparkollektivet Clamp, som består av kvinnliga mangatecknare, återger traditionella köns­normer i sina serier. I ”Chobits” skapar män robotkvinnor, så kallade ”persondatorer”, efter­ eget tycke och smak, vilka sedan utför de sysslor som de programmeras att utföra. Detta pygmaliontema återkommer i flera andra serier där det handlar om att skapa robotar eller artificiella intelligenser, exem­pelvis Ken Akamatsus ”A. I. Love You”. Serier som utforskar gränserna mellan maskin och människa är vanligt förekommande i det högteknologiska Japan, men samtidigt som dessa serier är öppna för 2000-talets teknologi är de påfallande ofta fast i 1800-talets genusmönster och perspektivet är nästan uteslutande manligt. Clamp kan möjligen försvaras med att deras serier innehåller en del parodiska inslag­, men även så sticker bilden av manligt och kvinnligt i ögonen.

Större delen av den manga som har översatts till svenska återspeglar oreflekterat den utseendefixering som framför allt flickor i dag styrs in i. När unga kvinnor i scen efter scen jämför storleken på sina bröst och stängs in i sexuellt utmanande kläder förlorar även de självständiga, starka och aktiva unga kvinnorna i serierna sina möjligheter att fungera som förebilder. Det alternativ för identifikation som erbjuds är oftast sockersöta flickor med långt, flygigt hår och tyllklänningar med puffärm. Gullig­het kontra sex appeal – det är i mångt och mycket de ideal som mangaläsande flickor har att förhålla sig till.

Liknande könsstereotyper finns i skildringen av pojkar och män. De kan förvisso vara bärare av traditionellt omanliga egenskaper, men lika ofta lever de upp till en hjälte- eller machomyt och porträtteras som muskelberg. Kravet på kroppslig fulländning gäller således för båda könen.

Stereotyper och schablonbilder till trots, har manga inneburit en vitalisering av seriemediet i Sverige, inte minst konstnärligt. Fler läsare har hittat fram till mediet – paradoxalt nog fler kvinnliga läsare än någonsin – och det breda intresset genererar i sin tur nya begåvningar till serietecknarutbildningarna. I takt med de skördade framgångarna ökar också intresset för det japanska språket och landets kultur, och förlagen har insett att det går att tjäna pengar på kringlitteratur om Japan och de japanska teckensystemen, liksom undervisningslitteratur i konsten att teckna manga.

Hur mangaserien kommer att utvecklas på den svenska marknaden återstår att se. Även om den har fått ett genomslag är det långt kvar till den starka position som tecknade serier har i Japan, där mediet har hög status, marknaden är enorm och samhällsinformation, läroböcker och facklitteratur ofta utges i serieform. Det sistnämnda lär vi nog dock snart komma att se mer av även i Sverige. När Bonnier Carlsen på sin webbplats för mangaintresserade, ”BC Manga”, förra året undersökte barns och ungdomars attityder, framgick att de unga läsarna vill se läroböcker och skönlitterära klassiker tecknade i mangastil.

Det finns således ännu många dyra droppar för barn- och ungdomsboksför­lagen att pressa ur sin nya mjölkko. När det börjar produceras mer svensk manga slipper vi kanske också de stereotypa könsmönster som förmedlas i många av de japan­ska serier­na. Dessa förlegade bilder av kropp och kön står nämligen inte att finna i den svenskproducerade ”Stall Norrsken”, och möjligen är det ett tecken på att mangautgivningen i Sverige är på väg mot andra ideal.

Åsa Johansson är fil lic i litteraturvetenskap och verksam vid Uppsala universitet. Hon skriver även om barn- och ungdomslitteratur på SvD Ung kultur.