Det finns ett framväxande fält av kritiska studier av digitaliseringen, där normbildning, moral och mentalitet sätts i relation till nätets materialitet. Internet ses här inte bara som en plats där kultur äger rum, utan blir ett prisma varigenom vi ser helt nya organisationsformer för just ekonomi, politik, kultur och etik. Som Christopher Kullenberg visar i ”Det nätpolitiska manifestet” (2010) förstärker nätet kopplingar mellan människor – och skapar nya kopplingar, vars möjligheter varken är utforskade till fullo eller utnyttjade maximalt. Nätet har aldrig varit en enhetlig teknologi. Det är långt ifrån självklart vad vi menar när vi pratar om det. Innovationer som har debatterats flitigt den senaste tiden, såsom Spotify och Apples Ipad, har egentligen ett närmare släktskap med centraliserade massmedier som radio, tv och tidningar än med webbens decentraliserade tvåvägskommunikation. Vi ser nu, som Pelle Snickars noterade (SvD 26/8), en sorts periodisering av nätet, där det som gör webben unik – dess förmåga att förmedla i båda riktningar på ett obehindrat, flexibelt, skalbart och i hög grad anonymt sätt – har kommit att ses som gammalt, medan nöjesmaterial på begäran (Spotify, Voddler) samt mobiltelefonernas applikationer ses som det nya. Det unika med det ”gamla” – öppenheten, möjligheten till innovation – gör det samtidigt problematiskt, då totalt öppna system tenderar att urarta. De fylls av spam, virus, moraliska betänkligheter. Myllret blir ohanterligt.
Ett av de mest illustra och minst sagt ekivoka exemplen på detta är tjänsten Chatroulette, som seglade upp som ett av nätets mest omtalade fenomen det senaste året. Tjänsten möjliggör omedelbara videochattar med slumpvis utvalda främlingar och har beskrivits som både surrealistisk, beroendeframkallande och i högsta grad motsägelsefull. Den är chockerande öppen och sexuellt anstötlig, stundtals bisarr, men samtidigt en plats för oväntade möten mellan potentiellt sett vem som helst, världen över.
När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute. Gränssnittet är minimalistiskt; det enda du ser är din egen videobild, personen du är ihopkopplad med, textrutan för eventuell chatt, samt en knapp för att gå vidare till nästa slumpmässigt valda person.
Chatroulette skapades av en 17-årig student från Moskva, Andrej Ternovskij, och hade i höstas endast 500 besökare per dag. I februari var cirka 35000 människor inloggade vid varje given tidpunkt, och en månad senare uppskattades webbplatsen ha omkring 1,5 miljoner användare. Vid det laget var tjänsten febrilt omnämnd i flera amerikanska och brittiska massmedier som ett populärkulturellt fenomen.
Inga användarnamn finns; allt är arrangerat för att upprätthålla den anonymitet som krävs för att respektive part ska vara totala främlingar inför varandra. Det står bägge parter fritt att omedelbart klicka bort varandra, för att direkt kopplas vidare till en ny person. Trots sin enorma popularitet är dock Chatroulette inget massmedium i ordets strikta bemärkelse. Endast två parter tillåts prata med varandra åt gången. Sajten upplevs lätt som beroendeframkallande, då den utgör en egendomlig cocktail av en rad förväntningar: den psykologiska förväntningen av att man aldrig vet vad som lurar runt hörnet, förväntningar på sexuellt eller socialt stimulerande upplevelser, samt känslan av att delta i en sant global aktivitet. I och med de stora möjligheterna till exhibitionism förekommer självfallet en hel del moraliskt tveksamma aktiviteter – såsom blottande, cybersex (framför allt manlig onani är något som förekommer rikligt) och bildmaterial som kan anses stötande (som när folk lägger upp bilder för att avsiktligt chockera). Samtidigt är det en väldigt populär tjänst bland tonåringar, och en möjlighet till genuina samtal mellan personer som aldrig annars skulle träffa varandra. Chatroulette har kritiserats starkt, då den sägs underlätta sexuellt utnyttjande av minderåriga och utsätter dem för bilder av starkt sexuell natur.
I ljuset av den moraliska indignation som har förekommit gentemot liknande chattforum, såsom Snyggast.se – där tveksamheten inför de nya medierna grundas i en rädsla för att unga människor ska exponeras för sexuellt explicit material, samt kunna bli utnyttjade av främlingar – är det viktigt att komma ihåg hur gammal denna fråga är. Moralens väktare har alltid reagerat på de potentiella faror som nya medietekniker representerar. Det finns en rik flora av litteratur som dokumenterar detta, från Stanley Cohens ”Folk devils and moral panics” (1972) till samtida svensk forskning som Anna Gustafssons och Elza Dunkels studier av chattforum och ungdomars agerande i semioffentligheten.
Nästan varenda ny medieteknik har ifrågasatts moraliskt för att slutligen accepteras, om än med vissa förbehåll och kompromisser i form av reglering. Samtidigt måste en historisk analys av den samtida populärkulturen ta just denna tilltagande acceptans i beaktande – faktum är ju att dagens ungdomar har föräldrar som själva utmanat sin samtid och sedermera intagit en tillåtande moralisk hållning. Acceptansen för hedonistisk utlevelse som 68-revolutionen banade väg för har idag blivit norm. Dessutom finns en uppgivenhet inför den oförmåga att censurera, filtrera och avstyra som nätet och den globaliserade ungdomskulturen innebär. Resultatet är att vi idag har en ungdomskultur som i större utsträckning än någonsin kännetecknas av pornografi.
Förmaningar om att inte visa sexuellt material får begränsad effekt. Därför har tjänsten uppdaterats och suddar nu inledningsvis till bilden av den du kopplas ihop med. En ”complain”-knapp har införts. Ändå blir nakna överkroppar och manliga könsorgan en vanlig syn för tonåringarna som befolkar chatten. På nätet är nakenhet inget nytt – just chattar och utbyte av pornografiskt material var centrala element redan från början. Redan på 90-talet uppmärksammades webbkameran som en typisk internet-fluga; en nymodighet som var lika minimalistisk som fantasieggande omedelbar. Chatroulette föregicks dessutom av en annan fluga som fanns bland tonåringar på den tiden; de telefon-chattar av typen ”heta linjen” som många begagnade sig av.
Det minimala gränssnittet ger inga garantier för att kommunikationen upprätthålls. Just kortvarigheten och bräckligheten i utbytet gör att en mycket påtaglig paradox uppstår, mellan hänsynslöshet – då tjänstens användare rutinmässigt klickar bort de kontrahenter som inte verkar intressanta – och tillförsikt, när de båda parterna trots allt väljer att fortsätta kommunicera. Ett bräckligt avtal sluts mellan användarna, baserat på de synbara ledtrådar till olika former av kulturellt kapital som tjänsten möjliggör. Här uppenbarar sig ett traditionellt heterosexuellt kodat spel. Eftersom unga tjejer är i klar minoritet handlar många av tjänstens oskrivna koder närmast om ett slags ”digitalt frieri”, där killarna snabbt måste etablera sig som värda att hålla kvar vid – antingen i kraft av utseende eller konversationstalanger. Som på många andra webbplatser görs denna självbevarelsedrift ytterligt påtaglig hela tiden; det finns ingen tid för att försöka dölja sin opportunism. Det oskrivna avtalet parterna emellan är att snabbt tillfredsställa de begär man har. Detta är förstås uppenbart för samtliga inblandade, vilket gör en tjänst som Chatroulette till en potentiellt sett intressant fallstudie för hur såväl hetero- som homosexuellt beteende förhandlas fram och upprätthålls.
Dessutom är det huvudsakligen den manliga kroppen som visas upp – till skillnad från normen i stora delar av övriga samhället, där den kvinnliga exponeras. Det ställer frågan om huruvida normer har en exploaterande dimension på sin spets: om vi är normstyrda varelser, vad är det då som får ensamma män att delta i beteenden som många skulle mena är förnedrande på det här viset? När kvinnlig hud exponeras är det ofta i en situation där den som självmant visar upp sig saknar den reella makten, där det sker på antingen andra individers eller på kollektivets villkor. Samma analys skulle kunna göras av Chatroulette, med skillnaden att det inom sajtens eget mikrokosmos är män som visar upp sig i förhoppningen om att få respons av något slag. Samtidigt kan den maskulina hegemonin sägas få fritt utlopp på sajten, i det att män exponerar sig utan åskådarnas egentliga samtycke. Eller utgör akten att klicka bort det man ser ett slags digitalt ”tack, men nej tack”?
Efter att tjänsten gjorde ett uppehåll i slutet av augusti trodde många att filter skulle införas, eller att man skulle införa ”barntillåtna” avdelningar och ”vuxna”. I skrivande stund ser det istället ut som att tjänsten håller på att urarta – användarna som använder den för socialt utbyte blir färre medan voyeurerna och exhibitionisterna blir fler. Nästan samtliga är män.
Men Chatroulette har givetvis inte bara handlat om sex. Här finns också genuint socialt utbyte; samtal, galna upptåg, experiment. Det är slående hur ensamhet i den digitala tidsåldern blir en relativ term, dels genom det utbyte som chattar och sociala medier ger, dels genom hur konversationsmedier som Chatroulette äger rum mot en gemensamt underförstådd bakgrund av att hundratusentals människor samtidigt befinner sig på samma forum – och att alla är potentiella framtida samtalspartners. Inom sociala medier är varje konversation ett unikt arrangemang – ett riktmärke som även de traditionella massmedierna nu i allt högre grad måste mäta sig mot. Sajtens anonymitet tillåter en hög grad av utlevelse och en sorts semioffentlig mediering av jaget som vi hittills bara sett början på, vad gäller dess innebörd för vår gemensamma normbildning och mentalitetshistoria.
Ändå framträder en mörk bild av mänskligheten när man ägnar sin tid åt Chatroulette och ser den frenesi med vilken användarna oförtrutet klickar bort varandra. Sajten tycks ju i så hög grad utgöra en värld som befolkas av exakt den typen av karaktärer som den franske författaren Michel Houellebecqs böcker handlar om – ensamma, uttråkade män i jakt på sexuella kickar men samtidigt alltför medvetna om världens prosaiska, futtigt marknadsstyrda natur. Här utgör det sexuella urvalet den mest hänsynslösa marknaden av alla, då du inte kan öka din egna attraktionskraft med mindre än att modifiera din egen kropp. Webbkameran kan delvis maskera eller utelämna kroppsliga skavanker, och den tillåter vem som helst att bli ett sexuellt objekt. Men spelets regler är även här likafullt hänsynslösa; faller du inte motparten i smaken klickas du bort, med omedelbar verkan. Som så ofta förmedlar nätet här det som sker i den fysiska världen, på köttmarknaden, men i ett högre tempo och i en större, mer industrialiserad skala. Mer ändamålsinriktat, mer egenmäktigt. En förstärkning av sociala tendenser som redan existerar i samhället, vilket gör dem så tydliga att det – med rätta – väcker anstöt såväl som upphetsning.
