Det finns ljus i mörkret; den absoluta fattigdomen i världen har minskat under de senaste decennierna. Enligt Världsbankens senaste utvecklingsrapport, World Development Indicators (23/4), har antalet människor som lever på mindre än en dollar om dagen reducerats med mer än 300 miljoner på 20 år, till nu ungefär en miljard. Flera andra aktuella studier bekräftar trenden.
Visst kan ett fattigdomsmått som detta ifrågasättas som en abstraktion utan bäring på livskvaliteten för de människor det handlar om. Men något säger det om verkligheten att statistiken visar på rörelse åt rätt håll. Tendensen är densamma i flera världsdelar. Undantaget heter Afrika söder om Sahara, där andelen verkligt fattiga under samma period har stigit från 41 procent till 46, beroende på en kombination av krig, diktatur och aids. Enligt Världsbankens chefsekonom François Bourguignon visar utvecklingen i de moderniserade delarna av Asien att tillväxtpolitiken fungerar även i tidigare fattiga länder. Ekonomiska reformer, öppna
marknader, konkurrens och fokus på privata initiativ ger förutsättningar att sprida välstånd till stora delar av befolkningen.
Det innebär inte att trycket på biståndet minskar; stora befolkningsgrupper har ännu inte tillgång till penningekonomin, än mindre de välståndsbildande mekanismer som vi tar för givna i vår del av världen efter 200 år av institutionell uppbyggnad. Kvar står också behovet av att reducera protektionismen i den rika världen, handelshinder som bara på jordbruksområdet värderas till 300 miljarder dollar per år. Världsbanken varnar även för bakslag när det gäller de näst mest utsatta grupperna, de som klarar brödfödan för dagen men har svårt att ta sig vidare uppför behovstrappan.
Mot detta står att den höjda utbildningsnivån bland kvinnor är en hoppingivande framstegsfaktor. Tillsammans med teknologispridning utgör denna sociala förändring grund för framtidsoptimism. Tids nog kommer även de världar där fundamentalistiska män vill stoppa moderniseringsprocessen att nås av två av vår
tids revolutionära idéer: en person - en röst, kvinnors frihet att forma sina liv.
En mindre kartlagd process pågår vid sidan av de officiella utvecklingsansträngningarna, på mikroplanet. Nelson Mandelas stiftelse verkar för att lyfta fram de privata initiativens betydelse och pekar på en mängd goda exempel återgivna i studien How to Change the World: Social Entrepreneurs and the Power of New Ideas (Oxford University Press, 320 s) av den amerikanske journalisten David Bornstein. Han har under fem års resor jorden runt intervjuat förnyare av de sociala konsterna, som gjort det till sin livsuppgift att hjälpa andra och därigenom förändra samhället.
I det sociala entreprenörskapet ligger inte bara att vinna andra för en idé utan också att uthålligt omsätta den i praktiken, en transformativ förmåga. Förebilden finns i det ekonomiska entreprenörskapet, som av den klassiske franske ekonomen Jean-Baptiste Say definierats som handlingskraften att flytta en resurs från ett område med lägre produktivitet och avkastning till ett med högre. Denna värdeökning motsvaras på fattigdomsbekämpningens område närmast av förmågan att koka soppa på en spik, vilket är ledtemat i bokens berättelser om dem som skapar något av ingenting. Rätt omsatt kan denna förmåga vara en mäktig kraft, ty som Victor Hugo konstaterade finns det något som är starkare än all världens arméer - en idé vars tid är kommen.
Begreppet social entreprenör är nytt, men inte fenomenet. Bornstein går i sökandet bland källorna i den idealistiska traditionen långt tillbaka, ända till den helige Franciscus (1182-1226). En mer sentida efterföljare är Florence Nightingale (1820-1910), pionjär för modern sjukvårdshygien i kamp mot det militära etablissemanget i Storbritannien. Hennes genombrott grundades på bruket av vatten och rotborstar, med vilka hon drastiskt reducerade dödligheten vid krigssjukhus och småningom förändrade hela vårdsektorn.
En annan förgrundsgestalt är Mohandas Gandhi (1869-1948), inte bara en etisk profet utan också en slug politiker som med sina fredliga massaktioner aktiverade den indiska nationen för självständighetssträvandena. Under sin berömda saltmarsch 1930, på väg till havet för att i protest mot den brittiska saltskatten bryta mot förbudet att utvinna natursalt, fick han sällskap av 60 000 demonstranter, varvid imperiets företrädare började inse att den koloniala epoken var över.
I USA väckte publicisten William Lloyd Garrison (1805-1879) opinionen mot slaveriet och Susan B Anthony (1820-1906) drev suffragetternas rösträttsstrid till seger. Ett mer aktuellt namn bland idealismens historiska hjältar är Jean Monnet (1888-1979), som efter andra världskriget blev Europaintegrationens fader. Listan skulle kunna göras längre med namn som Röda korsets Henri Dunant och Frälsningsarméns William och Catherine Booth. Bland mer nutida profiler saknas Amnestys grundare Peter Benenson och Läkare utan gränsers Bernard Kouchner.
I dag har den frivilliga non-profitsektorn förvandlats till en global profession med miljoner involverade
aktörer. Ett betydande inflöde av kapacitet kommer från affärssektorn, från konsulter i företag som McKinsey som på ideell basis ställer expertis till förfogande, och från studenter vid amerikanska toppuniversitet som uppmuntras att skaffa sig erfarenhet från den verkliga världen. Bara i USA lär finnas flera miljoner medborgargrupper, i Indien och Brasilien kanske en miljon. Många av dem är ägnade att förbättra de fattigas villkor genom konkret handling. På det internationella planet har på något decennium registrerats tiotusentals nya Non Governmental Organizations (NGO), en explosion som möjliggjorts framför allt av internet. Andra bidragande faktorer är att tillväxten i de rika länderna har gjort det möjligt för fler människor att ägna tid och pengar åt filantropi (bara i USA uppskattas de privata donationerna årligen uppgå till över 200 miljarder dollar). Även u-världen har i takt med ekonomisk utveckling och politisk frigörelse fått en växande medelklass som engagerar sig i sina länders sociala problem.
Det som förenar de goda exemplen är entreprenörernas förmåga att agera snabbare och flexiblare än staten med dess blockerande intressen, stela institutioner och hierarkiska strukturer, för att inte nämna korruptionen. Bill Drayton heter en av dem som vill gå vid sidan av de etablerade kanalerna och efter 25 år har hans nätverk Ashoka, uppkallat efter en upplyst indisk kejsare, anslutit 1 400 entreprenörer i 46 länder. Utgångspunkten var att åstadkomma ett alternativ till den officiella biståndsindustrins mångmiljardrullning till dyra konsulter som luftlandsattes i främmande kulturer för att pressa på korrupta regimer sina standardlösningar och sedan snabbast möjligt ta flyget hem igen. Men regeringar har erfarenhetsmässigt ingen särskild kompetens för utveckling underifrån, lika litet som företagandets kreativitet kan beställas ovanifrån.
Arbetet i Ashoka är organiserat som i ett riskkapitalbolag, med skillnaden att de hundratals miljoner av insamlade medel som har satsats i såddpengar inte ska avkasta profit till ägarna utan framsteg i utbildning, miljövård och landsbygdsutveckling. Målet är inte att lösa all världens problem, utan att skapa och överföra tekniker för problemlösning till vanliga medborgare. Drayton har formulerat fyra kriterier för de utvalda aktörerna: 1) kreativitet i valet av metoder, 2) entreprenöriell förmåga att genomföra planer, 3) social förändring som mål, 4) etisk grundval som motiverar till decennier av insatser. Ty det handlar om långa processer, från det första stadiet av lärande, via lansering och konsolidering till förädling. Inte sällan sker arbetet under motstånd från grupper som känner att gamla mönster och kunskaper hotas.
En inspiratör är ekonomiprofessorn Muhammad Yunus, som 1976 grundade Grameen Bank i Bangladesh. Med mikrolån till närmare tre miljoner kvinnor i 40 000 byar har banken förmedlat mer än fyra miljarder dollar i mestadels produktiva krediter till småskalig företagsamhet som annars aldrig skulle ha startat.
Ett annat kraftkorn heter Fábio Rosa, en brasiliansk ingenjör som har fått bönder i en fattig region att elektrifiera sina gårdar, något som det statliga energimonopolet bekämpade. Med anpassad teknologi kan nu minimala investeringar i form av bevattningssystem för ökade skördar ge mångdubbel avkastning och därmed allmänt ökad levnadsstandard.
Jeroo Billimoria, socialarbetare i Bombay, har sedan 1996 med frivilliga krafter byggt upp barnens nödtelefon, Childline, i närmare 50 indiska städer. Uppgiften är att vara ett rättighetsorgan för att medvetandegöra personal inom polis, skolor och sjukhus, men man förmedlar även direkt stöd till utsatta barn från 2 000 biståndsgrupper. Flera miljoner samtal per år visar att behoven i slummen är oändliga, trots framstegen under det senaste decenniets liberaliserande tillväxtpolitik.
I Sydafrika för sjuksköterskan Veronica Khosa en ojämn kamp mot aidsepidemin för att göra livet drägligare för några av de miljoner som smittats, medan president Mbeki förnekat problemen och medicinmän ordinerat
vitlök som bot. Även i rika länder som USA kan enkla volontärinsatser få stor betydelse, som Jacob Schramms program för att stimulera svarta studenter att gå vidare till collegeexamen och därigenom fortplanta en bildningskultur med starka effekter i slumområden.
Exemplen från den kommunistiska världen är färre, eftersom diktaturerna inte tillät sociala rörelser utanför partiet. Men efter befrielsen blommar de privata initiativen också i länder som Ungern och Polen. I Ryssland och Kina väntar Ashoka ännu på de rätta förutsättningarna.
Sammantaget tecknar exemplen bilden av en mäktig dynamik på gräsrotsnivå, när krafterna väl sätts i rörelse. Det kan ske med hjälp av stora donationer från miljardärer som Bill Gates, Ted Turner, George Soros, ABB:s Stephan Schmidheiny och eBays grundare Pierre Omidyar. Men de skulle inte få mycket uträttat utan hängivna entusiaster på fältet som drivs av en moralisk övertygelse. En särskild poäng är att de sociala entreprenörernas drivkraft inte bara består av världsförbättrarnit i största allmänhet utan också baseras på den egna tillfredsställelsen av att få göra skillnad, att få makt att ändra ett tillstånd. Flera intervjuade beskriver det som ett tvång, en last att befria sig från.
En av de besatta var James Grant, som under sin tid som chef för Unicef 1980-95 verkade för världsomfattande vaccinationsprogram för barn. Det är en framgångssaga om någon; 25 miljoner barn räddades till livet genom att vaccinationsgraden i världen steg från 20 procent till 80.
Men solskenshistorierna till trots; det kommer att ta ytterligare många decennier även under de bästa förutsättningar innan demokrati och marknadsekonomi via globaliseringsprocessen har nått hela jordens befolkning. De privata initiativen på det sociala området är ett smörjmedel i förändringen, och exemplets makt är stor. Men public choice-skolan, som studerat de organiserade intressenas makt, lär oss att motkrafterna också är starka. Som Machiavelli noterade i ”Fursten”: inget är svårare att utföra, inget möter mer tvivel på framgång eller är farligare att hantera än att föreslå en ny ordning. Reformatorn möter fiendskap från alla dem som tjänar på den gamla ordningen och bara ljummet stöd från dem som skulle tjäna på den nya.
Desto större anledning att lära av dem som lyckas.
