Den 8 oktober 1970 meddelade Svenska Akademien att Nobelpriset i litteratur skulle tilldelas den sovjetiske författaren Alexander Solzjenitsyn. I motiveringen framhölls bland annat ”den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”. Alltså uppfattade Nobelkommittén Solzjenitsyn som en arvtagare till de stora ryska konstnärer vilka även uppträdde som radikala moralister och samhällskritiker. Kommittén anslöt sig till dem som ansåg att Solzjenitsyn var det ryska samhällets profetiska röst.
Under 1960- och 1970-talen ägnades Solzjenitsyns författarskap åt en ingående dokumentering av Gulag, det sovjetiska fängelsesystemet. Han sökte beskriva dess politiska historia men också de människor som levde i Gulag. I Solzjenitsyns värld, liksom i den sovjetiska, blev Gulag till ett land med egna lagar, egen moral och framför allt sina egna medborgare. För den som intresserar sig för Gulag är Solzjenitsyns författarskap en ovärderlig källa. Men den problematik som Solzjenitsyn själv brottades med gäller även hur Gulags verklighet förhöll sig till den sovjetiska. Utan tvekan var Gulag en produkt av det sovjetiska systemet. Men är man berättigad att tro att Gulag, om än i grotesk form, var en bild av Sovjet?
Frågan är fortfarande aktuell, inte minst i ljuset av den i dagens Ryssland pågående diskussionen om hur det ofantliga fängelsesystemet inverkar på utvecklingen i landet. Flera forskare har hävdat att det repressiva straffsystemet bidrar till den så kallade rättsnihilismen, ett fenomen då medborgare inte har förtroende för rättsväsendet utan i stället förlitar sig på informella alternativa sociala strukturer och normer. Situationen i Ryssland är allvarlig men uppmärksammas främst av specialister. Allmänheten engagerar sig inte i frågan och problemen riskerar att fördjupas ytterligare. Att hitta sätt att mobilisera vanliga medborgare för att ta ställning till hur man vill bygga upp det ryska samhället, och vilken roll fängelseimperiet ska tillåtas att ha i det, vore därför av stor betydelse. Skulle en filmatisering av Solzjenitsyns varning för det omfattande repressiva systemet kunna skapa en välbehövlig offentlig debatt?
Ett sådant försök gjordes av Casper Wrede som filmade Solzjenitsyns novell ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Filmens 40-årsjubileum uppmärksammades nyligen i studien Filming the unfilmable av Ben Hellman och Andrei Rogachevskii (Ibidem-Verlag, 229 s). Författarna, slavister från Åbo respektive Glasgow, presenterar en del intressant och nytt arkivmaterial i ett ambitiöst försök att förstå Wredes tolkning av Solzjenitsyns berömda verk. Två konstgenrer möter varandra i Hellmans och Rogachevskiis undersökning och läsaren inbjuds till en spännande dialog om novellens och filmens respektive form och budskap.
Novellen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” skrevs 1959 och publicerades i Sovjet 1962. Berättelsen handlar om en dag i en fånges liv, en av 3653 dagar i ett tioårigt fängelsestraff, en vanlig påföljd för de flesta verkliga och påhittade brott i Sovjet både före och strax efter andra världskriget. Hjälten, Ivan Denisovitj, är inte någon ideologiskt medveten politisk fånge, utan en vanlig bonde. Ivans förband blev omringat av tyskarna i februari 1942, vilket ledde till att han under en kort tid var i tysk fångenskap. Ivan Denisovitj lyckades fly men väl tillbaka dömdes han för spioneri och nu avtjänar han sitt långa straff i Gulag. När berättelsen följer honom har han ”en vinter och en sommar och ytterligare en vinter och en sommar” kvar av sina tio år.
Den dag som läsaren får uppleva med Ivan Denisovitj är inte bara en vanlig utan även en bra vinterdag då han bland annat har undgått bestraffning för en överträdelse av en av de många meningslösa fängelsereglerna, får extra mycket mat och slipper bli skickad till en svårare arbetsplats. Berättelsen är omständlig – läsaren tvingas följa Ivan Denisovitj och hans medfångar genom alla detaljer i deras vardagliga kamp för överlevnad. Vi läser om hur man kan klara sig i den sibiriska kylan med de kläder som är tillåtna i lägret; hur man blir mätt eller i alla fall bemästrar hungerkänslan på två hundra gram bröd och lite havre i ljummet vatten och om hur man etablerar en plats i en inofficiell men påtaglig fängelsehierarki. Allt detta och mycket annat får vi veta av Solzjenitsyns berättelse. Men vad är novellens moral? Ett budskap som läsaren inte kan undgå är själva den monotona och tröstlösa kampen. När berättelsens ”bra dag” är slut drabbas läsaren av en intensiv upplevelse av fängelsetiden. Man anar hur de dåliga dagarna ser ut och hur omänskligt lång fängelsetiden är. Novellen är också lång, den är på drygt 120 sidor och inkluderar budskap som kan uppfattas olika och därför måste tolkas.
Casper Wrede skapade en första (och fortfarande enda) filmtolkning av berättelsen. Vem är Ivan Denisovitj? Vad är det som motiverar honom att kämpa sig genom 3653 dagar i lägret? Varför drabbas han plötsligt av en genuin arbetsglädje medan han, frusen och hungrig, under tvång anlägger en väg till något som med viss sannolikhet skulle bli ett kraftverk? Varför påpekar Ivan Denisovitjs lettiske medfånge att de i Lettland aldrig arbetar på det här ”hektiska ryska sättet”? Dessa och många andra frågor ställdes på nytt när filmen ”One day in the life of Ivan Denisovich” visades i november 1970.
Ben Hellman och Andrei Rogachevskii har samlat och bearbetat ett omfattande material för att dels dokumentera filmens historia och mottagande, dels diskutera relationen mellan filmen och Solzjenitsyns ursprungliga berättelse. Författarna visar tydligt hur Wrede försökte göra sin film så trogen novellen som möjligt. Man byggde baracker, sökte rätt kläder för fångar och uniformer för vakter men framför allt arbetade man i kylan och snön så att den filmade berättelsen skulle bli maximalt autentisk. Wrede anlitade Sven Nykvist som sin kameraman och räknade med att Bergmans fotograf skulle hjälpa honom att ”kommunicera rätt känsla på filmduken”. Nykvist uppfyllde förhoppningarna och filmade de insnöade omgivningarna med ljusnyanser som man inte trodde fanns.
Även huvudrollsinnehavaren, Tom Courtenay, sökte spela Ivan så realistiskt som möjligt. Han utsatte sig till och med för en tandoperation för att likna den av fängelsetiden märkte ryssen.
Alla Wredes och hans teams ansträngningar, inklusive det fantastiska kameraarbetet, hade dock sin baksida. När Solzjenitsyn såg filmen skrev han att det enda filmen lyckades fånga upp var just snön och kylan. I sina memoarer berättar Solzjenitsyn att filmteamet inte kunde förmedla den rätta fängelseatmosfären då man ansträngde sig för mycket ”för att överbrygga kulturella skillnader” och att berättelsen till slut blev falsk. Det avsnitt i boken av Hellman och Rogachevskii som handlar om Solzjenitsyns egen upplevelse av filmen är ett av de mest intressanta. Forskarna själva argumenterar för att Wredes film var en lyckad tolkning av novellen, en tolkning som förmedlade nyanserna i den ursprungliga berättelsen. Hur ska man då förhålla sig till Solzjenitsyns hårda dom?
En uppenbar förklaring är att Solzjenitsyn, som generellt sett var skeptisk till möjligheten att filma hans verk, inte kunde göra filmen rättvisa. Solzjenitsyns välkända nationalism blir också påtaglig när han erkänner att bara ryska skådespelare kan gestalta hans Gulagkaraktärer. Trots det tycker jag att Solzjenitsyns reaktion, om än till en del orättvis, säger något om den speciella tolkning av berättelsen som Wredes film är. Regissören lägger ner mycket arbete på att återskapa miljöerna så realistiskt som möjligt. Hans film skulle inte påminna om söta scener i David Leans ”Doktor Zjivago” från 1965. Men kanske just för att miljöerna är så karga, snön så kall och fångarna så många, kan tittaren inte låta bli att tänka på att fångarna talar engelska, att några av dem gör det med norsk brytning och att man saknar den speciella ryska dialekt som Solzjenitsyns Ivan talar i novellen. Det är möjligt att själva ansträngningen att filma fängelset så autentiskt vidrigt som möjligt bidragit till att de detaljer som oundvikligen blir annorlunda när en bok filmatiseras får oproportionerligt stor betydelse.
Vad är det då som riskerar att gå förlorat när de realistiska detaljerna hamnar i fokus? Rogachevskiis och Hellmans analys är ärligt ambivalent. Olika vittnesmål och receptionsdokument redovisas. Filmkritiker, regissören, skådespelarna och många andra kommer till tals. Uppfattningarna är olika. En del menar att filmen gestaltar novellens huvudbudskap på ett bra sätt, andra, liksom Solzjenitsyn själv, anser filmen vara ett misslyckande. Själv kan jag inte låta bli att tycka att filmen fick en rejäl slagsida då regissören valde bort fångarnas berättelser om livet utanför fängelset. Solzjenitsyns sparsamma men träffsäkra inblick i fångarnas historier ger den effekten att deras personligheter framträder och kontrasten mellan livet utanför och i Gulag artikuleras. Människor som, likt Ivan Denisovitj, inte hade någon social ställning i det vanliga livet, visar en enorm själstyrka som på ett märkligt sätt blir synlig och uppskattas av andra fångar. Ivan Denisovitj både längtar efter friheten och fruktar den. Han funderar över hur han ska försörja sin familj när han kommer ut och oroar sig för att han ska dömas till en ny tid i stället för att släppas fri.
Wrede filmar en enda stor massa lidande grå varelser utan vare sig historia eller framtid. Novellens unge och något hysteriskt religiöse Aljosjka, som omedelbart leder tankarna till Dostojevskijs Aljosja i ”Bröderna Karamazov”, blir till en äldre man utan vare sig en egen eller en litterär bakgrund. Visst är det så att regissörens avpersonifiering av Gulags medborgare förmedlar ett viktigt budskap, nämligen att Stalins läger berövar människor deras unika mänsklighet. Risken är dock stor att samma grepp leder till att novellens dramatiska ambivalens i frågan om hur fångarna och lägret är relaterade till de fria medborgarna och deras land försvinner. Åskådaren kan frestas att antingen definitivt likställa fångarna med deras fria landsmän och fängelset med Sovjet eller lika definitivt skilja dem åt. Solzjenitsyns dramatiska brottning med sina egna och andras erfarenheter av Gulag förlorar i och med det en viktig dimension.
Filmen har alltså nyligen fyllt 40 år. Den har fortfarande inte visats i Ryssland. Med tanke på dagens digitala teknik är det inte längre något allvarligare uttryck för censur. Man kan dock fortfarande undra vilken effekt filmen skulle få om man valde att till exempel visa den på tv. Den skulle kunna bredda den ryska diskussionen om det repressiva fängelsesystemets betydelse för samhället. Men jag undrar om inte filmen också skulle stärka den i Ryssland vanliga känslan att man i väst ogärna ser nyanserna i den andres kultur. Att Stalins läger förvandlade unika mänskliga ansikten till likadana grå masker är det få som skulle förneka. Men i den mån Solzjenitsyn kan läsas som en arvtagare till Tolstoj och Dostojevskij är det av största vikt att inte ignorera hans förmåga att lika fåordigt som nyanserat gestalta dialektiken mellan livet i frihet och livet i fängelse.
