Förra året hände något helt oväntat. Den amerikanska fastighetsmarknaden kraschade. Orolig­heterna spred sig som ringar på vattnet genom det internationella finansiella systemet. ”Nedåt på Europas börser”, ”ödesmånad för svenska banker” stod det att läsa i SvD ­tidigare i ­våras. Det antyds att en lågkonjunktur stundar. Finansmannen George Soros ­talar i en artikel i New York Times (11/4 2008) om en sprickande ”superbubbla”. Och vem hade kunnat tro att investmentbanken Bear Stearns skulle hamna i en likviditetskris och bli räddat (läs uppköpt) av konkurrenten JP Morgan med den amerikanska riksbankens goda minne? Står vi inför den största finanskrisen sedan den stora depressionen 1929? Kanske är inget i själva verket så förutsägbart som vi skulle vilja att det vore. I en mycket omskriven bok, The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable (Random House, 366 s) argumenterar filosofen och finansmannen Nassim Taleb för att vår värld i grunden är helt oförutsägbar.

Boken lånar sin titel från induktionsproblemet såsom det kom att behandlas av filosofen Karl Popper, det vill säga huruvida vi kan spå om framtiden genom att lära oss av det förflutna. Låt oss säga att vi hittills bara har sett vita svanar. Betyder det med säkerhet att alla svanar är vita? Inte alls, ansåg Popper, för hur kan vi vara säkra på att nästa svan vi ser inte kommer vara svart? (Så var fallet när européerna upptäckte Australien och fann inhemska svarta svanar). Poppers poäng var att hur många observationer man än gör för att bekräfta en teori räcker det med en enda för att motbevisa den. En teori kan således aldrig bekräftas utan bara motbevisas. Man vet därmed aldrig om en teori är ”sann”, bara att den stått emot många försök att bli motbevisad. Historien är en dålig måttstock för framtida agerande.

Men en ”svart svan” är också en metafor för en helt oförutsedd händelse med stor inverkan. Taleb tror att världen formas av ”svarta svanar”, kanske i större utsträckning nu än tidigare. Faktiskt har Taleb själv gjort karriär som derivathandlare på att satsa på ovanliga händelser och inte lära av historien (till skillnad från de flesta av hans kollegor). Hans investeringsstrategi går ut på att förlora små summor pengar medan allt är frid och fröjd på marknaderna för att sedan tjäna storkovan när en ”svart svan” inträffar, som ”svarta måndagen” på börsen 1987. Det oväntade kan dock vara mycket mer omvälvande än en börskrasch. Vem hade kunnat förutse elfte september, murens fall eller Titanics undergång? Viktiga händelser förannonseras sällan.


Vår oförmåga att inse att världen formas av det fullkomligt oförutsedda kallar Taleb för ”the ludic fallacy” (som närmast kan översättas med ”hasardspelets felslut”). Taleb belyser fenomenet med ett exempel från ett kasino han besökt i Las Vegas. Riskerna i hasardspel är enkla att räkna ut. På samma sätt tror vi oss i många yrken kunna räkna ut vad som kan inträffa. Exempelvis tänker man sig att ett kasinos lönsamhet beror på förmågan att bemästra slumpen. Så länge fusk kan förhindras borde det vara en enkel match att beräkna hur stora förluster ett kasino kan göra, med givet konfidensintervall, om en spelare är skicklig (läs tursam). Nu visade det sig dock att de tre största förlusterna kasinot gjort ingalunda hade att göra med kasinots kärnverksamhet. De kom som en blixt från klar himmel.

Den största enskilda förlusten, 100 miljoner i skadestånd och förlorade intäkter, inträffade då en tigertämjare blev lemlästad av sin tiger under en show. Djuret hade fötts upp av tämjaren (de delade till och med säng!); ingen hade kunnat förutse att tigern skulle angripa sin husse. Kasinot var endast försäkrat mot att tigern skulle ge sig på någon i publiken. Den näst största förlusten inträffade när kasinot skulle bygga ut sitt annex. En byggarbetare skadades och blev så arg över det skadestånd han erbjöds att han försökte spränga kasinot i luften. Den tredje största förlusten var de enorma böter kasinot tvingades betala till amerikanska skatteverket på grund av försök till skattesmitning. En anställd hade medvetet slarvat med kasinots deklaration i flera års tid innan det uppdagades. (Den fjärde största förlusten inträffade när dottern till kasinots vd kidnappats mot lösen och vd:n plockade pengar ur kasinots kassa!) Inte nog med att kasinots risk­analytiker inte hade förutsett något liknande, förlusterna var 1000 gånger större än modellernas worst case scenario.

Taleb vill få oss att inse att betydelsefulla händelser inte kan förutses. Det oväntade kommer till slut inträffa, för det vi räknar med är förutsägbart per definition. Den förre amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld uttryckte denna distinktion kärnfullt (när han sökte bortförklara frånvaron av massförstörelsevapen i Irak): ”Vi vet att det finns sådant som är känt och som vi inte känner till. Med andra ord vet vi att det finns vissa saker som vi inte känner till. Men det finns även sådant som är okänt och som vi inte känner till – det som vi inte vet att vi inte känner till.” Taleb kallar det vi vet att vi inte känner till för det ”känt okända” eller en ”grå svan”. ­Kasinot vet att det kan förlora pengar på en extremt tursam spelare, men det vet inte när det kommer att hända. På samma sätt vet vi att börsen kan krascha, det har ju hänt förr, vi vet bara inte när det kommer att ske. Det ”okänt okända”, en ”svart svan”, är det ingen anar kan inträffa, som att huspriserna i USA skulle falla på nationell ­basis förra året. Analytikerna hade inte räknat med den möjligheten eftersom det aldrig hade hänt tidigare, därav bankernas miljardförluster. Induktionen är en opålitlig vägvisare.

Varför kommer då ”det okänt okända” obönhörligen att inträffa? För Taleb rör det sig om en fundamental egenskap hos verkligheten. Hade vi kunnat förutspå framtiden skulle vi redan befinna oss i den. Säg, föreslår Taleb (och lånar ett argument från Popper), att du ikväll vet att du imorgon kommer att få reda på att din partner varit otrogen. Låtsas du då som ingenting? Äter ni middag i lugn och ro? Knappast.


Mänsklig kreativitet är kanske paradexemplet på världens oförutsägbarhet. Om man år 1944 hade kunnat förutse att Steve Jobs skulle lansera Macintosh-datorn 1984, hade man redan uppfunnit den! Observera att förutsägelsen bara är meningsfull om man känner till Macintosh-datorns design in i minsta detalj. Detta stämmer också överens med hur teknikutveckling sker: uppfinnare vet sällan vad deras innovationer kommer att användas till. Så var till ­exempel fallet med lasern, vars uppfinnare Charles Townes inte anade att den snart skulle finnas i var och varannan elektronikprodukt. Hans retades till och med av kollegor som kallade lasern en ”lösning på jakt efter ett problem”. Återigen, det ”okänt okända” kommer att inträffa eftersom vi aldrig kan förutse det.

Ytterligare ett skäl varför vi inte bör förlita oss till induktionen har att göra med ”det känt okända”, som börskrascher eller flygolyckor. Låt oss säga att jag har tagit flyget 110 gånger utan att något hänt. Men hur vet jag att planet inte störtar den 111:e gången? Flygolyckor har inträffat tidigare, jag vet att de kan hända igen. Varför lyckas vi aldrig förebygga dessa olyckor? Helt enkelt för att om vi hade lyckats förutspå dem hade de aldrig inträffat! Om man kände till en stundande flygolycka, skulle man förhindra planet från att lyfta. (Just en börs­krasch är dock i det närmaste en självuppfyllande profetia – om alla tror att börsen kommer att dala kan det leda till en fallande kurs). Det ”känt okända” kommer alltså också att inträffa i egenskap av att vara oväntat.

Märk väl att vi inte uppmärksammar de gånger olyckor avstyrs. Det är ett av problemen med den så kallade försiktighetsprincipen, att ta det säkra före det osäkra. Vi tackas inte när vi förebygger någonting. Tänk på alla dödsfall som undvikits i trafiken tack vare lagen om säkerhetsbälte. Varför hyllas inte våra riksdagsledamöter för detta briljanta stycke lagstiftning? Varför tackar vi bara läkarna som räddar liv när olyckan redan är framme? Otaliga hjälte­dåd går oss på detta sätt obemärkt förbi. Men det är knepigt att veta vem jag egentligen står i tacksamhetsskuld till. ­Antalet olyckor jag inte råkat ut för är ju oändligt.

Om nu historiska data inte har mycket att säga om framtiden, varför envisas vi med att tro motsatsen? Taleb tror att vi i många fall luras att se regelbundenheter där det bara finns slumpmässighet. Vi skapar berättelser kring orsakssamband som inte finns. Detta fenomen kallar Taleb för ”the narrative fallacy” (”berättelsefelslutet”) och behandlas utförligt i hans första bok ”Fooled by Randomness” (2004). Taleb påpekar, likt filosofen Nelson Goodman, att vi kan skapa ett oändligt antal berättelser kring det som händer oss. Hur vet vi vilket orsakssamband som är det riktiga, eller om händelsen helt enkelt är resultatet av en slump? Varför tycker man alltid att ens framgång beror på skicklighet men motgång på otur?

Det tydligaste exemplet på vår förmåga att luras av slumpen är den respekt vi visar samhällsvetenskapernas experter (i varje fall de som försöker förutspå framtiden, som ekonomer, statsvetare eller aktieanalytiker). Här sparar inte Taleb på gallan. Beror deras framgång på kunnande eller tur? Anta att 100 aktieanalytiker börjar ­arbeta på bank i januari nästa år. Efter ett halvår finns bara hälften kvar, ett halvår senare blott tio stycken. Varför? Jo, de som satsade fel fick sparken, kvar är bara de som tjänade stora pengar. Är då de tio som är kvar verkligen skickligare än de andra? Hur kan vi med säkerhet veta det? Ta hundra gorillor i stället, föreslår Taleb och be dem kasta tärning en gång om dagen under ett års tid. Summera resultatet av varje gorillas tärningsslag den sista december. Märkligt, utbrister Taleb, en liten andel gorillor har överträffat de andra och konsekvent slagit högre än de andra. Dessa gorillor hyllas för sin insikt om derivathandeln och hamnar i fina affärstidskrifter.


Finns här ett orsakssamband mellan skicklighet och framgång? I branscher som domineras av kvartalsrapportsmentalitet är det särskilt svårt att veta. (Tänk på det innan du väljer yrke!) Sannolikheten att en tandläkare är framgångsrik i flera års tid utan att besitta egentlig kunskap är obefintlig.

Taleb koketterar med att kalla sig ”skeptisk empirist”. Med detta vill han efterlysa en mer ödmjuk hållning till kunskap, att vi oftare möter våra tillkortakommanden med ett ”jag vet inte”. Något nytt filosofiskt sprängstoff finns här inte att hämta. Originali­teten ligger snarare i hans förmåga att ­levandegöra filosofiska problem. Taleb vill uttryckligen att filosofin ska ta steget ut i världen och återfå sin samhällsrelevans. För att ­citera Talebs läromästare Popper: ”Filosofins förfall är ett resultat av tron att man kan filosofera utan att ha tvingats till att filosofera i mötet med praktiska prob­lem.”

Och frågor kring praktiska problem väcks minsann till liv av boken ”The Black Swan”. Till exempel föreslår Taleb att en handling inte ska bedömas utifrån dess ­resultat utan på grundval av den information som var tillgänglig då beslutet fattades. Vad gäller experter förblir han skeptisk, de lyckas ändå inte förutsäga händelser av vikt (till exempel vår nuvarande ­finanskris). Hellre då satsa pengar på att vara bättre rustad att möta framtiden.

Taleb uppmanar oss att vara flexibla. ”Slumpen gynnar det förberedda sinnet” sa uppfinnaren Louis Pasteur (och han visste en del om ödets nycker). Men hur kan man bäst förbereda sig när man inte ens kan ana vad som kan hända? Antalet potentiella ”svarta svanar” är ju oändligt. En läsning av Taleb ger inget svar, annat än att slumpen i varje fall gynnar den som har tur. Det visste också den framlidne mega-finansmannen Jan Stenbeck. När han fått in för många ansökningar till jobbet som vd-assistent delade han upp högen med cv:n i två. Han pekade på den ena packen och sa: ”De här har otur” och slängde den utan att titta närmare på ansökningarna. ”Jag behöver någon som har tur”.