Genom studier på individnivå har Gulagforskning de senaste åren förtydligat bilden av hur före detta fångar återvände till sovjetsamhället på 1950-talet, vilka problem de stötte på för att frikännas från fabricerade anklagelser, sedan finna ett arbete och ibland även sitt medlemskap i kommunistiska partiet.

Forskningen om Stalintidens koncentrationsläger har gjort framsteg tack vare öppnandet av det stora Gulagarkivet som 1960 överfördes till Statsarkivet liksom öppnandet av många regionala lägerarkiv. Otaliga minnesuppteckningar som varit otänkbara att publicera i Sovjetunionen har gett en oanad bredd åt de många individuella öden som tidigare endast skymtade i skönlitteraturen och memoarer av ett fåtal stora författare.

Efter Stalins död våren 1953 gavs amnesti för cirka en miljon fångar, de flesta med vanlig kriminell belastning. Amnestin förknippas med en brottsvåg som det året svepte över landet. Nästa steg för den nya partiledningen var att rehabilitera högt uppsatta funktionärer, militärer och vetenskapsmän som i slutet av 30-talet fallit offer för den stora terrorn. Massan av politiska fångar som dömts enligt strafflagens paragraf 58 om ”kontrarevolutionär verksamhet spioneri, eller skadegörelse” frigavs några år senare. Denna föga kända del av sovjethistorien har utforskats av den brittiska historikern Miriam Dobson som i ”Khrushchev’s cold summer: Gulag returnees, crime, and the fate of reform after Stalin” (2009) även visar hur myndigheterna på 50-talet sökte etablera en rättvisare och mer effektiv kriminalvård än Gulagsystemet för att hejda uppkomsten av nya kriminella nätverk.

Det skulle dröja till efter 20:e partikongressen och Chrusjtjovs ”hemliga tal” i februari 1956 om Stalintidens terror innan sovjetregeringen på allvar tog sig an de hundratusentals politiska fångarna i Gulag. För att obyråkratiskt frige så många fångar som möjligt bildades särskilda kommissioner där det förutom en representant för partiet och åklagarmyndigheten ingick minst en före detta straffånge som förutsattes bättre känna till lägervärlden. De flesta frigivna fick intyg på att de dömts orättmätigt för påhittade brott och med denna juridiska rehabilitering kunde de lättare återfå sina arbeten eller söka sig nya bosättningsorter. Fram till 1958 hade närmare fyra miljoner fångar frigivits ur Gulaglägren.

Utöver den juridiska rehabiliteringen kämpade många Gulagfångar för att politiskt rentvås och att återfå sitt medlemskap i kommunistiska partiet. Under åren efter 20:e partikongressen fram till 1963 återfick ungefär 30 000 personer sitt medlemskap. Därefter avstannade uppgörelsen med Stalinperiodens terror för att under Gorbatjovs glasnost återkomma med desto större kraft. I slutet av 80-talet vände sig över 80000 personer till partiet med begäran om att få tillbaka sitt medlemskap.

Forskningen om de återvändande Gulagfångarnas situation i Sovjetsamhället inleddes på 70-talet av den amerikanske historikern Stephen Cohen som genom sin biografi om Nikolaj Bucharin, bolsjeviken som dömdes till döden i den sista stora Moskvaprocessen 1938, etablerat ett stort kontaktnät bland dissidenter och partiveteraner. Speciellt intresserade sig Cohen för vilken betydelse lägerfångarnas uppfattning om Stalintiden haft för Nikita Chrusjtjovs uppgörelse med terrorn. Eftersom hans källmaterial var begränsat till dessa kretsar av intellektuella och högutbildade personer i Moskva avvaktade Cohen med att publicera sina forskningsresultat. Han uppdaterade efter år 2000 sina intervjuer och studerade andra källor om dem som överlevt Gulag. I boken ”The victims return: Survivors of the Gulag after Stalin” (2010) skildrar Cohen särskilt de namnkunniga äldre partimedlemmar med Olga Sjatunovskaja (1901–1991) som portalfigur, och som på Chrusjtjovs tid aktivt kom att delta i uppgörelsen med stalinismen.

I slutet av 90-talet träffade Cohen historikern Nanci Adler som fick ta del av hans forskningsmaterial om Gulagfångarna efter frigivningen. Hon är senior researcher vid Institute for War, Holocaust and Genocide Studies vid Amsterdams universitet. Hon hade tidigare skrivit om medborgarrättsrörelsen Memorial som bildades i slutet av 1980-talet och om dess växande betydelse under glasnostperioden.

I monografin ”The Gulag survivor: Beyond the Soviet state” som utgavs år 2003 behandlade Adler hur Gulaglägren upplöstes och klargjorde hur avvecklingen av Gulaglägren stegvis genomfördes. Adler skildrade hur kampen fördes mot det konservativa etablissemanget i Chrusjtjovs epok. De juridiska villkoren var komplicerade när det gällde att inte bara ge amnesti utan också ompröva domskälen och därmed återge personerna deras goda namn och rykte. Hon baserade i sin undersökning även på nedtecknade intervjuer med fångar som medborgarrättsrörelsen Memorials medarbetare gjort. Internationaal Instituut voor Sociale Geschiedenis i Amsterdam hade införskaffat en kopia av Memorials stora arkiv av biografier över offren för sovjettidens terror. Hon visade hur olika kategorier bland fångarna behandlades när de återvände till samhället.

Adler betonar liksom Cohen tidigare gjort att underlaget är alltför sprött för att dra generaliserande slutsatser. Vissa sociala förhållanden gjorde det svårare för dem som återvände från lägren att finna arbeten och återfinna en säker plats i tillvaron i sina hemstäder. Men på andra orter eller institutioner kunde de inte bara återta sina positioner utan rentav göra framgångsrika karriärer. Några dog tidigt av skador de fått i arbetslägren medan många andra uppnådde mycket hög ålder.

Som andra sovjetspecialister insåg Adler vikten av att hennes forskning om ”Gulag survivors” kom in i den ryska informationssfären och fyra år senare utkom hennes bok i rysk översättning. Sedan fick hon respons från flera personer som omnämndes i boken för att de ännu på senare år förblivit övertygade kommunister. Denna kategori bland före detta Gulagfångar har stått i centrum för Adlers senaste forskning, nämligen de som uteslöts ur partiet när de dömdes för tillvitade brott.

Vilka psykologiska mekanismer kan förklara hur kommunister som under Stalinepoken dömts till långa lägerstraff efter frigivningen ånyo kämpade för att upptas om medlemmar i partiet? Adler redovisar i Keeping faith with the party: Communist believers return from the Gulag (Indiana University Press, 239 s) ett stort antal individers attityder till partiet sedan de frigivits från Gulag. Kardinalfrågan för hennes undersökning är varför så många före detta partimedlemmar inte nöjde sig med en juridisk upprättelse och ekonomisk kompensation för de påhittade brott som de dömts för, eller oftare tvingats ”erkänna” under tortyr, utan också enträget vädjade till partiet om att återfå sitt medlemskap.

De personligheter som utgör underlaget för Adlers framställning framträder i stark kontrast mot den kohort av Sovjetmedborgare som den brittiske historikern Orlando Figes lät intervjua och vars berättelser bildade ramverket i hans uppmärksammade ”De som viskade. Terror och tystnad i Stalins Ryssland”. Många av dem som till och med dömts till mer än tio eller femton år i Gulag skrev på 50-talet sina minnen. En hel del som varit fångar på 30-talet och under tiden efter andra världskriget ansåg visserligen att de liksom många andra behandlats rättsvidrigt. Men i lägren uppträdde de ofta solidariskt med lägerledningens målsättningar. De behöll sin övertygelse om sovjetsystemets goda grundvalar. De deltog ofta i de partiaktiviteter som vaktmanskapet genomförde. Andra ställde upp som informatörer. De flesta skickade efter 1953 omfattande biografiska redogörelser, ibland på flera hundra maskinskrivna sidor, till partiets kontrollkommission. De flesta höll fast vid de grundläggande dragen i den ideologi som de anammat och fostrats i. Däremot tolkade de Stalinepoken på olika sätt.

Samtidigt som partiledningen stödde en uppgörelse på det individuella planet för offren för Stalintidens repression lyckades den framställa övergreppen som utslag av uteslutande orsakade av ”Stalins personkult” och hans paranoida misstänksamhet. Den officiella propagandan förmådde med retoriska grepp ändå framställa den epoken i ett förklarat och positivt skimmer. Adler anser att även de före detta Gulagfångarna anammade en snarlik berättelse för att kunna sätta sitt eget hårda öde i ett större sammanhang och därigenom kunna rättfärdiga partiet. Lösningen var berättelsen om hur Stalin och hans närmaste omgivning skulle ha förvanskat partiets korrekt utstakade riktning för uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle, som påbörjades under Lenin i början av 20-talet. Stalin, Beria, Molotov och andra framställdes närmast som ondskefulla redskap medan partiet som helhet skulle ha bevarat sin renhet och handlingskraft. Dessutom bevisade partiet på 20:e kongressen genom uppgörelsen med Stalin att det kunde förnyas och reformeras.

Adler är på det klara med att antalet återvändande fångar som också skrev längre petitioner inte är tillräckligt stort för att från dessa kunna göra vetenskapligt säkra generaliseringar. Men hon framhåller att varje individ torde vara representativ för en kategori av Gulagfångar och att därför en tämligen noggrann redovisning skulle ge det panorama av skiftande åskådningar som återfanns bland de tiotusentals återvändande från Gulag i mitten och slutet av 50-talet. För att förklara varför dessa Gulagfångar inte efter frigivningen kunde anklaga sovjetsystemet fäster Adler störst vikt vid den bolsjevikiska lärans urartning till något som liknade religiös fanatism. Paralleller dras med hur religiösa övertygelser kan behållas även sedan en kyrka eller församling utsatt en person eller en grupp människor för förföljelser. Adlers resonemang om hur Gulagfångarnas idévärld förändrades under och efter lägertiden knyter an till aktuell forskning av Igor Halfin och Jochen Hellbeck som genom analyser av dagböcker och petitioner har gett en bättre föreställning om hur sovjetmedborgare av olika kategorier kunde se sig själva som deltagare i ett större skeende.

De källor som särskilt Dobson och Adler utnyttjat är visserligen rika på informationer om ett otal andra öden men ger inte möjlighet att med säkerhet bestämma hur representativa deras attityder och mentaliteter var. Vad man ej känner till är hur många före detta kommunister som inte ansökte om att få tillbaka sitt medlemskort, och på vilka bevekelsegrunder de valde att stå utanför denna organisation. Det saknas med andra ord en ”kontrollgrupp” som kunde kontrastera och som skulle kunna förtydliga bilden av dem som fortsatte, ofta ända till Gorbatjovs perestrojka, att tro på partiets program, aktiviteter och visioner. Av den hittills framkomna dokumentationen är det svårt att bestämma hur många dömda kommunister som däremot under tiden i lägren bröt med sin ideologi, liksom att fastställa i vilka politiska riktningar detta motstånd mot sovjetregimen kanaliserades hos ”den tysta majoriteten” bland medborgarna i allmänhet och lägerfångarna i synnerhet.