Östan om Salomonöarna och västan om Tokelau i Stilla havets stora tomhet ligger Tuvalu. Med omkring 11 000 polynesiska invånare är det en av jordens minsta nationer. Den består av nio atoller med en sammanlagd landyta om 26 kvadratkilometer, utspridda över 760 000 kvadratkilometer ocean. Här får ordet glesbygd en nästan svindlande innebörd.
När Tuvalu någon gång nämns i nyhetssammanhang gäller det i allmänhet att nationen hotas av klimatförändringar orsakade av växthuseffekten, och att landets regering undersöker möjligheterna att vid behov evakuera hela befolkningen. Tidvattenvågor, eller en höjning av havsytans nivå, får förödande konsekvenser för ett land som ingenstans reser sig mer än fem meter över havet. För flera av världens små önationer kan klimatförändringarna bokstavligen vara en fråga om fortsatt existens.
Små östaters situation och framtid kommer att behandlas vid en stor konferens i FN:s regi på Mauritius som inleds i dag och pågår till och med fredag. Mötet (med det något otympliga
namnet The United Nations International Meeting to Review the Implementation of the Programme of Action for the Sustainable Development of Small Island Developing States) samlar cirka 2 000 delegater från önationer och deras samarbets- och biståndsländer. På Mauritius ska de diskutera hållbar utveckling i små östater, och utvärdera resultaten av den handlingsplan som 1994 antogs på Barbados vid den första världsomspännande konferensen kring mikrostaternas situation.
Över 100 länder anslöt sig till planen, som rymmer en rad åtgärder på såväl nationell som regional och global nivå. Småstaternas kulturella och biologiska rikedom, deras särställning och speciella behov har understrukits också vid senare internationella möten.
Bland önationerna ses Barbadosplanen som ett viktigt dokument, men löftena från det internationella samfundet har inte infriats. Öarnas möjligheter att själva påverka utvecklingen begränsas av resursbrist på nästan alla områden. Exempelvis är det fortfarande bara ett fåtal öländer som
har utarbetat en nationell utvecklingsstrategi.

De flesta av de små östaterna är ekonomiskt och politiskt obetydliga i ett globalt perspektiv, så för att göra sig hörda har de gått samman i Aosis, Alliance of Small Island States. Bland alliansens 43 medlemmar med sammanlagt nära 41 miljoner invånare finns bland annat Bahamas, Kap Verde, Komorerna, Kuba, Cypern, Fiji, Grenada, Haiti, Maldiverna, Malta, Mauritius, Palau, São Tomé och Príncipe, Tonga och Vanuatu. Alliansen har skapats som ett komplement till det arbete som pågår inom FN för små önationer i utveckling, Small Island Developing States, SIDS.
För Aosis är klimatförändringarna den allt överskuggande frågan, enligt Enele Sopoaga, Tuvalus FN-ambassadör och vice ordförande för Aosis. Han anser att alla andra frågor om utveckling på öarna blir betydelselösa inför den.
Fler översvämningar, svårare torrperioder och stigande havsyta är några av konsekvenserna av den höjning av jordens medeltemperatur som anses bero på bland annat utsläppen av
växthusgaser som koldioxid. Låglänta områden påverkas kraftigt, och allra mest de minsta önationerna.
Beredskap för naturkatastrofer har blivit en akut fråga. När en orkan drabbar till exempel södra Florida får det kostsamma konsekvenser, men för ett litet örike kan det betyda att åratal av nationell utveckling raderas. På atollerna kan vågorna bokstavligen sopa med sig allt i sin väg. Flodvågorna efter jordbävningen i Sydostasien fick nästan ofattbart förödande konsekvenser. Delar av Thailand och Indonesien sargades mycket svårt, och indirekt skakades länder mycket långt bortom tsunamins räckvidd. Men för en mikrostat som Maldiverna var det omedelbart rent fysiskt en katastrof av nationella dimensioner.
Om havsytans nivå höjs i den takt som de mer pessimistiska prognoserna förutspår, kommer extremt låglänta atollnationer som Tuvalu, Marshallöarna och Kiribati i Stilla havet, och Maldiverna i Indiska oceanen, att bli obeboeliga långt innan de eventuellt helt försvinner. Det beror på att saltvatten
tränger in i de tunna sötvattenlinser som finns i marken och gör den obrukbar.
Om det går så långt som att hela öbefolkningar måste evakueras är det en ny situation. Miljöflyktingar är en kategori som inte fanns när Genèvekonventionen skrevs, så det är osäkert vilka rättigheter de kan åberopa. Och vad sker med den nationella identiteten och kulturen? Är det möjligt att omplacera en hel nation?
Aosis kräver att de rika länderna tar sitt ansvar för såväl minskning av utsläppen som för hjälp till anpassning till nya klimatvillkor för länder som drabbas. 80 procent av växthusgaserna kommer från den fjärdedel av jordens befolkning som lever i industriländerna, och USA svarar ensamt för en fjärdedel av utsläppen.
Aosis krav har hittills varit rop i vattenöknen. Att Ryssland i september 2004 slutligen anslöt till Kyotoprotokollet från 1997 betydde att det formellt kunde träda i kraft. Men dess krav på bindande åtaganden om minskade utsläpp från anslutna länder får knappast någon större betydelse, eftersom USA
sedan 2001 står utanför. Oviljan underströks vid klimatmötet i Buenos Aires i december, där avsikten var att planera för ett nytt avtal när Kyotoprotokollet löper ut 2007. Vid sidan av USA motsatte sig också bland annat Indien ett nytt avtal, med hänvisning till att det är industriländernas sak att ta hand om den situation de själva har skapat.
Det nya läget för Kyotoavtalet beskrivs ändå inom EU som en startpunkt, men flertalet av undertecknarna förmår inte uppfylla sina åtaganden, och även om avtalet skulle följas fullt ut kommer klimatförändringar att märkas lång tid framåt.
För de små östaternas företrädare råder ingen tvekan om växthuseffektens konsekvenser för klimatet. I forskarvärlden, däremot, finns fortfarande delade meningar om bland annat i hur hög grad det i själva verket är fråga om naturliga stadier i jordens klimatcykler. Men i grunden har en tidigare oenighet ersatts av en gemensam insikt om att mänsklig aktivitet faktiskt påverkar klimatet.
Även vid sidan av hotet från
klimatförändringarna har små östater en lång lista av svårigheter att bemästra. Handlingsplanerna får drag av bön eller besvärjelse, och en översiktlig beskrivning av de små östaternas situation får oundvikligen drag av eländesjournalistik.
Till mikrostaternas problem hör att resurserna är magra och ensidiga och befolkningarna små och minskande, eftersom många flyttar i jakt på arbete. Men många lockas också från ögruppernas mindre utvecklade öar till de centrala i hopp om arbete och bekvämligheter. Det skapar överbefolkning och problem med bland annat vattenförsörjning och sophantering.
Utbildningsnivån är generellt låg, import- och biståndsberoendet är grundmurat, och transporter är tidskrävande och kostsamma. Oljeimporten skulle kunna begränsas genom satsningar på förnyelsebar energi från solfångare och vind- och tidvattenkraftverk, men det kräver stora investeringar som öländerna själva inte kan finansiera.

Havet är både ett hot och en tillgång. Genom kuststaters rätt till en exklusiv ekonomisk zon
har världens önationer bestämmanderätt över en sjättedel av jordens yta - men utan resurser att utnyttja den för till exempel fiske. I brist på egna fiskeflottor får man nöja sig med avgifter från bland annat kinesiska, amerikanska, och japanska. Tjuvfisket är sannolikt omfattande, men värdländerna har inte möjlighet att övervaka dessa enorma havsområden.
De artrika tropiska korallreven spelar en viktig roll för fisket, och de fungerar också som barriärer mot havets krafter. Betydande delar av jordens rev är dock redan förstörda eller hotas av mänsklig påverkan som utsläpp och fiske med dynamit eller gift. Växthuseffektens uppvärmning påverkar också de temperaturkänsliga korallerna, som även vid små förändringar av vattentemperaturen kan blekas och dö.
En stor del av östaterna är före detta kolonier och tyngs fortfarande av den ensidiga produktion som infördes av de främmande herrarna i syfte att använda öarna som råvaruproducenter. På Stillahavsöarna är det kopra som produceras, i Karibien bananer och
socker. Globaliseringen av handeln lämnar småstaterna i bakvatten. Turismen - också den ofta behärskad av utländska bolag - har på många håll blivit en ny monokultur. Aosis vill att små östater åtminstone under en period ska få en positiv särbehandling vad gäller exporten, för att få möjlighet till diversifiering av produktionen.
Det koloniala arvet visar sig också på andra sätt. Administration och politiska mönster av västerländsk modell lades ofta över och sammanflätades med det redan existerande, traditionella styret, konstruktioner som inbjuder till korruption och svågerpolitik. I de allra minsta länderna kan antalet välutbildade vara så litet att nepotism blir närmast oundviklig.
I nationer med mycket små befolkningar och en liten andel utbildad arbetskraft utgör sjukdomar som malaria och hiv/aids ett större hot än för andra länder. 2,3 procent av den vuxna befolkningen på de karibiska öarna anges vara hivsmittad, vilket gör regionen till den hårdast drabbade näst södra Afrika.

De dystra
framtidsutsikterna till trots framstår många av de små östaterna som jordiska paradis för invånare på de kyligare delarna av jorden. För många öar är turismen den viktigaste näringen och det stora framtidshoppet, men det är en industri som behöver anpassas till förhållandena på öarna för att bli en varaktig inkomstkälla. För att infria besökarnas förväntningar måste man upprätthålla klichébilder av ölivet, och ofta flyter större delen av inkomsterna ut till utländska investerare. Flera av de fattigaste östaterna har också svårt att leva upp till flygets skärpta säkerhetskrav.
Turismen är livsviktig, samtidigt som den bidrar till de utsläpp som skapar hotet mot öarnas existens. Den som flyger mellan till exempel Stockholm och Sydostasien i en jumbojet, lämnar bland annat 755 kilo koldioxid efter sig i atmosfären.
Ny teknik får dramatiskt genomslag i små, isolerade ösamhällen. Satellitkommunikation, internet och tv öppnar en ny värld på platser där man hittills måst förlita sig på kortvågsradio. Men det
betyder också komplicerade sociala konsekvenser. Den livsstil och konsumtion som visas i de huvudsakligen amerikanska filmerna har inga beröringspunkter med och är ouppnåelig för de unga på öarna. I traditionellt starkt kollektivistiska samhällen, som till exempel de polynesiska, skapar individualistiska ideal frustration och slitningar.
Den nya tekniken har öppnat oväntade möjligheter för flera östater. Länder som Vanuatu, Palau och Nauru har följt Bahamas och Caymanöarnas exempel och etablerat sig som skatteparadis - med åtföljande anklagelser för att underblåsa pengatvätt och skatteflykt.
Mikrostaternas ofta mycket liberala internetbestämmelser lockar sådana som vill etablera sajter med innehåll som vore olagligt på andra håll, eller för att iscensätta svårspårade transaktioner. Östater med populära internetsuffix - som Niue (.nu) och Tuvalu (.tv) - har genom internet radikalt förbättrat sin ekonomi. För Tuvalus del gör nätinkomsterna att man bland annat har råd att hålla sig med en egen FN-ambassadör
i New York.
Vid mötet på Mauritius ska han försöka få omvärlden att bättre förstå behoven hos en nation vars landyta fördubblas vid lågvatten.

(under strecket)