Kan ett universitet, kan enskilda universitetslärare, lära sina studenter något om livets mening? Idag ter sig frågan som sådan absurd, liksom också själva begreppet ”livets mening” ter sig pinsamt pubertalt eller komiskt, som när Woody Allen skämtar om gossen som fuskade på sin metafysiktenta genom att titta in i själen på kamraten som satt i bänken bredvid.
Men så har det inte alltid varit och i Education’s End: Why Our Colleges and Universities have Given Up on the Meaning of Life (Yale University Press, 320 s) låter Anthony T Kronman – professor i juridik vid Yale – förstå att något av avgörande värde har gått förlorat, något som han själv de senaste åren nödtorftigt bidragit till att försöka reparera genom att undervisa på sitt universitets brett humanistiska bildningskurs som omfattar skönlitteratur, filosofi, historia och politisk teori.
Hur ska vi då över huvud taget förstå ”livets mening”? För Kronman handlar det, det ska genast sägas, inte om existensens mening generellt eller över huvud taget om en fråga som – i likhet med matematiska problem – kan lösas en gång för alla. Istället handlar det om den livsmening som varje enskild människa måste skapa sig genom att medvetet reflekterande förhålla sig till sitt liv som helhet med alla dess tankar, känslor, relationer, projekt och ambitioner och också – och inte minst – till det faktum att hon är dödlig. Det handlar om att komma underfund med vad som verkligen är viktigt för en – kanske rentav så viktigt att man är beredd att dö för det. Ytterst handlar det om att överhuvudtaget förstå sig själv i ett sammanhang som är större än man själv.
Vad Kronman gör är att skissa universitetsväsendets historia med hänsyn till hur man sett på frågan om livets mening, och hur den så småningom försvunnit från agendan. Även om det i första hand är det amerikanska universitetsväsendet han beskriver så är hans resonemang i högsta grad relevanta också hos oss här i Norden.
Ända fram till för en generation sedan var det många universitetslärare, inte minst i humaniora, som tog för givet att deras uppgift primärt just var att vägleda sina studenter i ett sökande efter livsmening. I början – kanske fram till upplysningen – var livsmeningen entydig och given: den bestämdes av den kristna tron. När pilgrimsfäderna på 1600-talet grundade New England hade de knappt hunnit få tak över huvudet och bygga ett kapell innan de också grundade Harvard vars uttalade uppgift var att utbilda kristna (läs: puritanska) gentlemän. Teologin kombinerades med studier i grekiska och latin och de läste Homeros, Herodotos, Sofokles och Cicero och naturligtvis också Aristoteles. Liksom vid Europas gamla universitet – de givna förebilderna för Harvard var Oxford och Cambridge – handlade det om ett en för alla givet och tidlöst kulturarv som traderades vidare, som nya generationer skulle stiga in i, tillägna sig. I och med upplysningen kom sekulariseringen och därmed försvann föreställningen om kristendomen som den enda självklart rätta ledstjärnan för ett gott liv. Den breda rörelse som Kronman kallar sekulariserad humanism som sedan dominerade universitetsvärlden ända fram till mitten av 1900-talet var visserligen pluralistisk – det vill säga den utgick ifrån att det kunde finnas mer än ett meningsfullt sätt att leva – men den betonade samtidigt att livsmening inte är något som var och en kan uppfinna fritt för sig utan att det finns övergripande meningsstrukturer som visserligen inte är tidlösa eller oföränderliga men ändå har en varaktighet utöver den enskilda individens livstid och som därför kan ge den enskilda individens liv mål och mening. Framför allt betonade den att diskussionen om människonaturen, vad det vill säga att vara människa - och därmed om livets mening - i högsta grad var värd att ta på allvar, att det just var i klassrum och föreläsningssalar den kunde föras och att man då lämpligen kunde orientera sig med hjälp av den stora tradition av skönlitterära och filosofiska klassiker som vid det här laget ingalunda slutade med antiken utan också omfattade författare som Dante, Petrarca, Cervantes, Descartes, Montaigne, Shakespeare, Milton, Kant, Hegel och Goethe, ja, som också så småningom räknade 1900-talsnamn som Joyce och Wittgenstein. Det handlade inte heller längre om ett undergivet anammande, för precis som själva traditionen var öppen och bestod av författare som gick i dialog med varandra skulle man som student av engagerade lärare uppmuntras till att själv gå i dialog med traditionen och försöka utmana den.
Den sekulariserade humanismens breda allmänbildning trängdes tillbaka redan på 1800-talet när universiteten i högre grad blev forskningsinstitutioner. Vid pilgrimsfädernas Harvard hade det varit en holistisk kunskapssyn som rådde, lärarna förväntades (osannolikt nog, från dagens perspektiv) kunna undervisa i samtliga ämnen eftersom det var en sammanhängande bildningstradition som förmedlades. Det nya forskningsidealet – som i Kronmans historieskrivning från början var rent tyskt – uppfattade kunskap inte som något som traderas utan som något som skapas, förnyas och förändras och – framför allt – växer och växer med en sådan fart att föreställningen om att enskilda individer skulle kunna överblicka hela kunskapsfältet måste ersättas med krav på en allt snävare specialisering.
Det var naturligtvis inom naturvetenskapen som kunskapen växte mest spektakulärt och därmed kom de naturvetenskapliga metodiska kraven på objektivitet och värdeneutralitet så småningom att te sig förebildliga också för samhällsvetenskaperna och humaniora. Men för humaniora blev både specialiseringen och de naturvetenskapliga idealen katastrofala, menar Kronman för det var nu som frågorna om livets mening kom att te sig ovidkommande, oprofessionella.
Den verkliga dödsstöten för den sekulariserade humanismen – och diskussionen om livets mening – kom emellertid först senare, från 1960-talet framåt, med multikulturalism och krav på mångfaldstänkande och inte minst med den så kallande konstruktivismen, som gör gällande att alla betydelser vi över huvud taget får för oss att tillskriva världen uttryckligen är konstruktioner, alltså uppfinningar av människor som vill hävda sina intressen, sina personliga maktbehov. Genom konstruktivismen blev alla föreställningar om en stor tradition eller tidlösa livsideal meningslösa, ja, värre än så: auktoritära.
Det är frestande att döma ut Kronman som en konservativ gnällmåns av det slag som funnits i USA åtminstone sen Allan Bloom 1987 gav ut ”The Closing of the American Mind” i vilken han kritiserade amerikanska universitet för att inte längre lära ut skillnaden mellan rätt och fel. Eller åtminstone som normativt högbrynt som en annan Bloom, alltså Harold, som gett ut böcker med titlar som ”Vad vi ska läsa och varför” . Och visst är det lätt att ha invändningar. Inte med ett ord problematiserar han det faktum att humanismens kanon är så rent manlig. (Extremt mansdominerade är för övrigt också litteraturlistorna för bildningskursen vid Yale: hösten 2005 förekom inte en enda kvinna, våren 2006 fanns Hannah Arendt.) Han schematiserar också bilden av den stora diskussion som förts från och med 1800-talet om förhållandet mellan allmänbildning och specialisering.
Ändå är hans kritik inte så lätt att avfärda. Att studera humaniora, menar han, borde innebära att en ung människa får möjlighet att pröva och ompröva de värderingar de bär med sig hemifrån, att de får en gnutta distans till dem, att de får möjlighet att mera fritt välja de liv de vill leva. Men att betona betydelsen av ras och kön som man i dag överallt förväntas göra i den politiska korrekthetens namn är att betona bakgrundsfaktorer som är utomordentligt svåra att förändra och det är därför att bädda för determinism. Dessutom – och detta har ju också visat sig i Sverige – tenderar klassrumsdiskussionerna att bli tråkiga: studenterna deltar inte som individer, de deltar som språkrör för sina olika grupper, som ett slags delegater. Att på ett förutsättningslöst sätt utforska frågor om vad som kan tänkas vara viktigt i en enskild människas liv och varför blir ytterligt svårt eftersom alla oupphörligen riskerar att behöva känna sig kränkta på sin grupps vägnar. Den här utvecklingen har man ju som bekant också sett i Sverige.
Också invändningarna mot multikulturalismen är värda att ta på allvar. Han är noga med att betona att han ingalunda föreställer sig att den västerländska kulturen är mera värd än andra, även om den – på gott och ont, och han medger gärna att det också varit mycket på ont – har haft ett större inflytande globalt än andra kulturer. Det viktiga är snarare att varje människa blir ordentligt rotad i en kultur, vilken den än må vara, och lär sig den tillräckligt väl för att kunna fortsätta på det stora samtal som varje kultur redan representerar. Föreställningen att man på ett kvalificerat sätt skulle kunna bekanta sig med alla kulturer är naiv och högmodig på en och samma gång.
Att konstruktivism och politisk korrekthet har fått ett så starkt genomslag inom just humaniora beror, menar Kronman, på den kris som humaniora befann sig i innan när ämnena förväntades närma sig de naturvetenskapliga forskningsidealen: genom att slå sig på exempelvis genusinriktad forskning kunde humanister – i vissa fall nog så opportunistiskt – hoppas på att återigen betraktas som samhällsrelevanta.
Inte minst för en litteraturvetare är Kronmans bok både tankeväckande och oroande. I vilken utsträckning ackumuleras ny kunskap inom litteraturvetenskapen? Vad är egentligen de många så kallade läsningarnas sanningsvärde? Är de inte snarare utslag av växlande moden och trender, en del av vad litteraturvetaren Northrop Frye en gång kallade ”tolkningarnas ständigt snurrande bönekvarn”? Och för övrigt: när unga människor börjar studera litteratur är det inte oftast just för att få tillfälle att diskutera livsmening? Är det inte därför kurser i skönlitteratur i dag blir allt vanligare inom andra utbildningar, till exempel läkarutbildningen? Är det inte just för livsmeningens skull de flesta av oss överhuvudtaget läser skönlitteratur – om vi nu inte läser rent eskapistiskt? (Livsmening behöver inte vara så högtravande: jag känner många kvinnor som regelbundet återvänder till Jane Austens romaner och det tror jag faktiskt är just för livsmeningens skull.)
Men Kronman har också en annan mer övergripande tanke som ter sig angelägen: den sekulariserade humanistiska traditionen behövs som motvikt dels till den religiösa fundamentalism som breder ut sig alltmer – också i USA – och dels till den teknologiska utvecklingen. Religionen blir lockande därför att den tar frågan om livets mening på allvar men de svar som erbjuds – åtminstone av fundamentalismen – är djupt problematiska. Också teknologiska utvecklingen lockar med löften om något som liknar odödlighet - eller åtminstone allt mer fullständig kontroll över tillvaron. Den sekulariserade humanismen däremot utgår ifrån det som trots allt är ett grundläggande faktum: att vi är sårbara, dödliga varelser.
Därför kan man bara avundas Kronmans studenter som får föra engagerade diskussioner om huruvida rättvisa är ett högre värde än skönhet, om demokrati är förenlig med adel och om begreppet arvssynd är värt att ta på allvar. Man hoppas naturligtvis att de lika engagerat får diskutera vad det beror på att de inte får läsa annat än döda vita män.
Och nog skulle man önska dem någon roman av Jane Austen.
