Jag önskar att jag hade kunnat skriva att det är inne att tala om slaveri. Ämnet är högaktuellt, med minst 12–13 miljoner nuvarande slavar, enligt FN-organet ILO:s synnerligen försiktiga beräkning. Men så är inte fallet. Om man undantar en och annan kulturdebatt och ett och annat faktaprogram på tv är det förfärande ont om offentliga åsikter om slaveri. Ämnet är relegerat till historiens soptipp, till sådant som har hänt. Efter att själv ha publicerat två, snart tre, digra volymer i ämnet har jag lärt mig att vi människor helt enkelt inte vill bli påminda om vissa saker. Slaveriet är nog det brott mot mänskligheten som vi har allra lättast att glömma. Det är politiskt korrekt att förfasa sig över offren för nazism och kommunism. Det är ointressant att spåra de blodröda historiska trådarna till dagens ofrihet.

Av denna anledning är det viktigt att uppmärksamma de böcker som trots allt publiceras om slaveri, även om handlingen utspelar sig i förfluten tid. Ju mer slaveri och slavhandel diskuteras, desto större chans att företeelserna kommer på allmänhetens läppar och en modern abolitionism börjar ta form. Därför finns det goda skäl att notera den svenska översättningen av Marcus Redikers bok Slavskeppet. En historia om människor (övers Lars Ohlsson, Karneval förlag, 390 s). Rediker är professor i historia vid University of Pittsburgh. Han definierar sig själv som ett barn av 60-talets ”nya vänster” och har varit engagerad i flera sociala rörelser, bland annat mot dödsstraffet. Han är tidigare publicerad på svenska med en bok om sjörövare (”Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet”, anmäld under strecket 27/9 2007). Att hans nya bok, som publicerades i USA 2007, redan nu föreligger i svensk språkdräkt är lovvärt. Men är boken bra?

Låt mig säga så här: ”Slavskeppet” är definitivt inte en dålig bok. Marcus Rediker är väl påläst, men han är egentligen ingen stor expert i ämnet utan vilar sig i allt väsentligt mot tidigare forskning och redan färdigställda databaser. Hans bok sällar sig till raden av de numera ganska många moderna analyser som bestämt vänder sig mot den ensidiga svartmålningen av europeiska slavhandlare och i stället betonar det ömsesidiga beroendet slavhandlarkulturerna emellan. Den transatlantiska slavhandeln framstår som ett i lika hög grad afrikanskt som västerländskt projekt, en explosiv vidareutveckling av den månghundraåriga kommersiella praxis som redan fanns i länderna söder om Sahara och vid Guineabukten när portugiserna kartlade regionen på 1400-talet. Så långt är allt gott och väl, låt vara att utgångspunkten är föga originell.

Men boken handlar inte som slavhandel. Den handlar om slavskepp. I stället för att teckna en bild av affärskulturer, stamkrig och plantager koncentrerar sig Marcus Rediker på själva resan från Afrika till Amerika, triangelhandelns ryktbara middle passage. Väl att märka gör han det inte för att denna resa var den viktigaste eller ens den farligaste i den transatlantiska slavhandelns historia. Tvärtom – dödligheten bland slavarna var mycket större under färden från den ursprungliga förslavningsplatsen i Afrika till hamnen vid Atlanten. Redikers koncentration på slavskeppet och dess märkliga subkultur bottnar snarare i en fascination för miljön och dess långsiktiga socialhistoriska betydelse. Det var på slavskeppet som herrar och undersåtar formades, där slavarna mötte vita härskare och lärde sig det nya livets bittra realiteter.

Till saken hör också att det är påfallande ont om goda böcker om slavskepp. Amerikanskt slaveri och transatlantisk slavhandel är numera grundligt utforskade företeelser, åtminstone om vi jämför med situationen för ett halvt sekel sedan, men detsamma kan inte sägas om fartygens historia. Slavskeppen brukar infogas i breda skildringar av triangelhandeln och den atlantiska ekonomin i egenskap av obligatoriska sidoelement i berättelser som är betydligt mer fokuserade på livet i Afrika och livet i Amerika. Den som söker efter forskningslitteratur om slavskepp as such får inte sällan leta förgäves.

Marcus Redikers insats skall inte överdrivas. Boken är inget pionjärarbete. Professorn i Pittsburgh har valt sina undersökningsobjekt utan större ansträngning. De livsöden som får breda ut sig över sidorna – Olaudah Equiano, James Field Stanfield, John Newton med flera – är välkända inom slaveriforskningen och även lättillgängliga för den intresserade lekmannen. Det som lyfter Redikers bok är inte faktauppgifterna i sig utan det sammanhang han skapar genom att sammanföra fakta till en specifik helhet: ”Slavskeppet” formar sig till en färgrik freskmålning av det mikrosamhälle som fartyget, dess mänskliga last och dess besättning utgjorde.

Ett slavskepp var, för att använda Marcus Redikers egna ord, ”en kraftfull kombination av krigsmaskin, rörligt fängelse och faktori”. I boken lär vi känna slavskeppet och alla dess invånare, skildrade ur flera perspektiv. Rediker berättar utförligt om skeppen som sådana, om baskonstruktionen och om de förändringar som successivt genomfördes under 1700-talet. Vi läser om besättningen, som vanligtvis utgjordes av fattiga satar från Europas slumkvarter som säkert bittert ångrade yrkesvalet – förutsatt att de ens hade haft något val – när de insåg vilket helvete de vandrat in i. De hunsades, förråades, dog eller deserterade. Det var inte ovanligt att sjömännen, om de över huvud taget överlevde resan till och från Afrika, slutade som hängda pirater eller som överexploaterade arbetare fastlåsta i situationer som för en utomstående betraktare inte torde ha förefallit mycket behagligare än det slaveri afrikanerna drabbades av när resan över Atlanten var avklarad. Vi möter slavarna själva och deras desperata försök att återvinna friheten genom uppror, hungerstrejk eller veritabla massjälvmord. Vi möter de blodtörstiga hajar som flockades kring skeppen, instinktivt medvetna om att både levande och döda människor förr eller senare skulle dumpas i vågorna.

Allra närmast kommer vi kaptenerna, en besynnerlig yrkesgrupp som idag saknar motsvarighet. En slavskeppskapten var ömsom affärsman, ömsom tyrann med terrormetoder, ömsom kristen patriark, ömsom framsynt planerare, ömsom äventyrare. I kaptenernas krets rymdes allt från bestialiska mördare till samvetstyngda eldsjälar som i ett senare skede av livet vände sig mot sitt eget förflutna och öppet vittnade om näringens brutalitet. Marcus Redikers skildring av kaptenerna formar sig till små mini-draman mitt i det stora slavhandlardramat, djupdykningar i människoliv som blir extra gripande i och med att de sätts in i ett koncentrerat skeppssammanhang. Att Rediker därtill är en god berättare gör inte saken sämre.

Dessvärre är boken behäftad med ett flertal fel, både rejäla faktafel i Redikers originaltext och slarvfel som uppkommit i samband med översättning och publicering. Rediker blandar ihop afrikanska kungariken, folk och städer med varandra, till exempel i skildringen av Job ben Solomons historia. Översättaren ger stundom missvisande information i de insprängda anmärkningarna. Korrekturläsningen lämnar en hel del övrigt att önska; här och där saknas bokstäver. Som hantverk betraktat är detta alltså inget högststående verk, snarare en energiskt och hastigt producerad text som rymmer både guldkorn och onödiga fadäser.

Nu är just detta inget större problem. Flertalet dumheter är små och lättförlåtna. Jag har desto svårare att utan vidare svälja Marcus Redikers alltför förutsägbara låsning vid brittiskt källmaterial. Boken handlar egentligen bara om 1700-talets brittiska slavskepp. Hela den 250-åriga läroprocess som föregick de resor Rediker beskriver ignoreras totalt. Portugiserna, som fullständigt dominerade slavhandeln på 1500-talet och designade de túmulos flutuantes (”flytande likkistor”) i vilka de första seklernas slavar forslades på Atlanten, nämns endast i förbigående. Fransmännen, holländarna, danskarna och svenskarna är även de ointressanta för Rediker. Den som läser ”Slavskeppet” inbillar sig lätt att hela den transatlantiska slavhandeln var ett genuint brittiskt projekt, medan sanningen är att britterna endast var ett av många sjöfararfolk som ägnade sig åt den vidriga näringen.

I förlängningen kan denna kritik vidgas ytterligare. Det stora flertalet av alla böcker och artiklar som har skrivits och skrivs om slaveri och slavhandel berör uteslutande atlantiska förhållanden – slavhandeln i Afrika och slaveriet i Nya världen. Varför? Sannolikt eftersom vi västerlänningar ideligen stirrar oss blinda på oss själva – vårt koloniala och imperialistiska förflutna, vår eventuella skuld, våra egna sjöfarares dramatiska äventyr, och så vidare. Vi blundar för det som inte berör oss: slaveriet i Afrika, slaveriet i Asien, slaveriet i arabvärlden och slavhandeln på Indiska oceanen. Därigenom får vi ett bekvämt och tillrättalagt förflutet, en historia som både ger oss ett trauma att förfasas över och en stor berättelse om våra egna förfäder. Marcus Redikers bok har måhända ett annorlunda fokus än flertalet dylika verk, eftersom den är koncentrerad till en analys av miljön ombord på skeppen, men i ett större perspektiv tjänar den snarare till att förstärka den redan etablerade och hårt vinklade synen på slaveriets världshistoria.

Mellan 11 och 15 miljoner slavar exporterades från Afrika till Europa och Amerika mellan 1400- och 1800-talet. Lika många exporterades mellan äldre medeltid och sekelskiftet 1900 av afrikanska härskare på savann- och stäppbältet söder om Sahara till araber och berber i norr, men dem ägnar vi sällan några tankar. Det allra mest förfärliga är att dessa siffror snabbt förbleknar om vänder blicken mot 1800- och 1900-talens slaveri. Minst 20 miljoner människor drabbades av östafrikansk och arabisk slavhandel enbart på 1800-talet, när den transatlantiska slavhandeln var historia. Mellan 1846 och 1932 exporterades omkring 28 miljoner indier till brittiska kolonier över hela jordklotet, människor som i teorin var fria kontraktsarbetare men som i praktiken levde under slavliknande förhållanden. Indierna åtföljdes av miljontals kineser, javaneser och japaner. Fattigdomen och det globala suget efter arbetskraft resulterade i en gigantisk folkvandring av fattiga asiater, en demografisk och kulturell transformation om vilken den nutida västerlänningen i gemen är hopplöst okunnig. Det globala uppsvinget för sexslavhandeln ägde rum så sent som under decennierna kring 1900, men i hur många läroböcker om historia kan vi läsa det? Ingen.

Slaveriets och slavhandelns forskningshistoria är historien om hur nutidsmänniskan väljer sig ett förflutet som är tillräckligt traumatiskt för att ge lagom mycket dåligt samvete och samtidigt tillräckligt spännande för att locka till läsning. Vi vill rysa, men inte för mycket, inte så att det gör ont. De vita fläckarna på kunskapshorisonten är därför enorma, och de historiska berättelsernas relevans för nutidsproblematiken är liten. Marcus Rediker skiljer sig på denna punkt, tyvärr, inte från mängden. Hans bok är extremt koncentrerad till en enda företeelse, förmodligen för att han personligen brinner av intresse för just de atlantiska slavskeppen från Storbritannien och deras bisarra sociala kontext.

I och för sig är det gott nog. Den historia som ryms mellan pärmarna i ”Slavskeppet” är viktig. Den förtjänar att berättas. Jag kan bara beklaga att inte alla andra slavskepp och alla andra slavar, nu och då – på Medelhavet, Indiska oceanen och Stilla havet – även de får sin historia skriven.