I höst förmodas det kinesiska kommunistpartiet hålla sin 18:e nationella partikongress. En hel värld som har blivit samberoende med Kinas ekonomi kommer att påverkas av det förestående maktskiftet. Omgivningen svävar dock i ovisshet om den nya politbyråns sammansättning och framtida politik, i en atmosfär där inte ens datum för kongressen har offentliggjorts. Kina må vara öppnare än någonsin sedan revolutionen 1949, men inte ens i en tid när sociala medier, trots omfattande censur, läcker mer och allt snabbare framkommer värdefull information om den nya ledaruppställningen.

Det är paradoxalt. Om tio år kan Kina vara världens största ekonomi, och mer transparens kommer att vara en nödvändighet. I en globaliserad, ömsesidigt beroende och allt mer direktkommunicerande värld, med Folkrepubliken som en av de viktigaste noderna, framstår kommunistpartiets mörkande som mycket märkligt. Varför så mycket förtegenhet om den 18:e partikongressen och vad säger hemlighetsmakeriet om Kinas nya ledarskap?

Redan kommunistpartiets allra första nationella möte 1921 organiserades i skymundan på en båt i en sjö i Zhejiangprovinsen. Den första generationens kommunister, som Mao Zedong småningom blev ledare för, greps ofta av myndigheterna eller utsattes till och med för attentat i städer som Shanghai, Wuhan och Kanton.

Att verka i det fördolda är därför en gammal tradition, närd av tanken och erfarenheten att landsförrädare och utländska makter griper varje tillfälle att förgöra partiet. Och faktum är att under åren 1934–35 lyckades Maos bondearmé endast med nöd och näppe undkomma nationalistpartiets elittrupper, som var dem i hasorna under den kanoniserade långa marschen genom inlandsprovinserna.

För ett parti som var förföljt från 1921 fram till segern i inbördeskriget 1949 var alltså diskretion en ren överlevnadsstrategi. Men förmågan att dölja information blev under 50- och 60-talen också allt nödvändigare för att manövrera mellan vänner och fiender också inom de mot omvärlden slutna partileden. Kinesisk elitpolitik har visserligen alltid handlat om en balansgång mellan olika partifalanger, men dagens avsaknad av en karismatisk senior ledare bidrar till mindre jämvikt.

Att obalans råder i partitoppen är just nu tydligt. Det nya ledarskap som ska stega in framför kamerablixtarna på partikongressen borde vara fastställt vid det här laget. Slutgiltigt beslut brukar fattas när den avgående politbyrån och ännu äldre partiveteraner samlas på badorten Beidahe under sommaren. Men uppenbarligen fanns i år ingen enighet om hur de sju eller kanske nio platserna i politbyråns ständiga utskott – Kinas de facto högst beslutsfattande organ – skulle fördelas på olika partifalanger. Maktkampen är med största sannolikhet inte avslutad.

I samband med det förra maktöverlämnandet, 2002, från Jiang Zemin till Hu Jintao kunde forskningen skönja en viss institutionalisering av denna process, ibland kallad midnattstimman eftersom leninistiska politiska system historiskt haft ytterligt svårt att skapa legitimitet för en arvtagare. Kanske är det ännu för tidigt att tala om institutionalisering? Eller är kanske leninistiska politiska system inte alls kapabla till att effektivt institutionalisera ledarsuccession?

Eftersom 80-talets partipatriark, Deng Xiaoping, före sin död 1997 bestämde att Hu Jintao var näste man vid statsrodret efter Jiang Zemin, och inga skuggkandidater fanns, överfördes legitimitet till Hu. Efter Hu Jintao skulle normer om mandatperioder, åldersgräns och röstning inom centralkommittén kompensera för förlusten av högste patriarkens välsignelse. Men denna önskan om jämvikt materialiserades aldrig helt och krypskyttet mot Hus position har tilltagit med åren.

En av dem som har forskat mest om de stridande partifalangerna är Bo Zhiyue, verksam i Singapore, som i boken ”China’s elite politics: Political transition and power balancing” (2007) ingående belyser maktbalansen inom kommunistpartiet. En viktig poäng är hur lite den starka men väldigt nischade falang som brukar beskrivas som ”furstesönerna”, det vill säga barnen till partiets adel av revolutionära hjältar, egentligen har gemensamt. Kartläggningen av kinesisk elitpolitik med dess myriader av personrelationer är nog mest fascinerande för ett fåtal besatta av ”pekingologi”. Dock intresserar denna systematiserande forskning sig sällan för vad falangerna faktiskt representerar ideologiskt.

Men i Bo Zhiyues bok framkommer ändå att partiets i dag tre viktigaste falanger kan läggas på en vänster-höger skala: ortodox gammelvänster som delvis övergår i en nyvänster, mittenfalangen som önskar ekonomisk tillväxt men begränsad politisk liberalisering, och en allmänt reforminriktad grupp med nuvarande premiärministern Wen Jiabao som språkrör. Falangerna består av olika personliga nätverk som till exempel den förra presidenten Jiang Zemins ”Shanghai-gäng”, Hu Jintaos falang med rötter i det kommunistiska ungdomsförbundet eller den tillträdande nye ledaren Xi Jinpings mer amorfa maktbas av ”furstesöner”.

I den politiska tideräkning som börjar med Mao Zedong lämnar alltså nu den fjärde generationens ledare, med president Hu Jintao som ”det kollektiva ledarskapets” kärna, över makten som partiets generalsekreterare till den femte generationens centralfigur, den 59-årige Xi Jinping. Även runt honom, vars far Xi Zhongxun innehade höga poster under ordförande Mao, har informationen varit tunn på senaste tiden. När han oväntat ställde in ett möte med USA:s utrikesminister Clinton och därefter försvann helt ur kinesisk medierapportering under två septemberveckor kom ryktena snabbt i rullning. Hade Xi hjärtproblem? Var han offer för intern maktkamp? Eller befann sig Hu Jintaos efterträdare på hemlig ort för att förbereda politiska reformer? Efter hans återkomst och möten med bland annat USA:s försvarsminister Leon Panetta har ryggont efter simträning varit den officiella och mest trovärdiga förklaringen till Xis frånvaro.

Men en hård maktkamp inom kommunistpartiet har verkligen pågått under hela 2012. Parallellt med hemlighållandet av all information rörande den 18:e partikongressen har statspropagandan serverat noggrant förpackade nyheter om den under våren utrensade vänsterpopulisten Bo Xilai. Den tidigare handelsministern Bo började 2007 bygga upp en populistisk flank genom att främja ”röd kultur” i Chongqing som är en av Kinas största städer.

Tillsammans med sin hårdföre polischef Wang Lijun krossande han mäktiga maffiagrupper utan att själv bry sig om lagen, beordrade stopp för tv-reklam, och ansåg att statstjänstemän skulle leva med fattiga och tillsammans med dem sjunga maoistiska revolutionssånger. Den populism som kom att kallas för ”Chongqing- modellen” liknande allt mer Bos personliga kampanj för att inväljas i politbyråns ständiga utskott. Självaste Xi Jinping besökte Chongqing och betygade krafttagen sin vördnad. Men reformfalangen och premiärministern Wen Jiabao oroades av Bo Xilais stigande popularitet som börjad anta drag av personkult.

Men så uppstod ett gyllene tillfälle att komma åt honom! Hans polischef Wang Lijun flydde plötsligt till det amerikanska konsulatet i Chengdu den 6 februari i år. Han sökte asyl och lämnade information om att Bos hustru Gu Kailai hade giftmördat den brittiske affärsmannen Neil Heywood. Premiärminister Wen varnade då inför statsmedierna om de risker för kaos som flirten med maoismen innebar. Kort därefter fråntogs Bo Xilai sina poster inom partiet, hans hustru Gu har sedan dömts för mord och polischefen Wang dömdes häromdagen till 15 års fängelse för sin inblandning. Möjligen står en rättegång mot Bo själv också för dörren.

Faktum är att processerna kan uppfattas som knytnävsslag riktade mot hela Kinas nyvänster och dess krav på ett jämlikare Kina. Slagen kan anses besvarade under de senaste veckornas antijapanska protester över hela Kina. På ytan handlar det om den territoriella konflikten om ögruppen Senkaku i Östkinesiska havet. Men förekomsten av bilder i demonstrationstågen på den första generationens ledare landsfadern Mao Zedong var något nytt. Mao är en central del i kinesisk nationalism eftersom han symboliserar Kinas motstånd mot Japan under det andra världskriget.

Men Maoporträtten är också ett starkt uttryck för längtan tillbaka till ett ekonomiskt jämlikare Kina. Två tydliga signaler går från gatunivån till politbyråns höjder. För det första: Mao stod upp för fosterlandet och det förväntar vi oss av er också! För det andra: många av oss känner otrygghet inför den ekonomiska inbromsningen och ilska över att välfärd bara är för de rika!

De hårt regisserade rättegångarna mot klanen Bo utmynnade trots allt i relativt milda domar, vilket antyder någon form av kompromiss mellan olika intressen. Så även om Bo Xilai kanske är ute ur bilden, är nyvänsterns krav på ökad ekonomisk jämlikhet tillsammans med folklig nationalism definitivt starka krafter att räkna med under kommande år.

Under Hu Jintaos nu tioåriga maktinnehav har kinesers dröm om stormaktsstatus befästs, genom allt från eget rymdprogram till en moderniserad armé. Landet som nu är världens andra största ekonomi har fått en större betydelse för avgörande frågor om global handel, klimatförändring, och utvecklings- och säkerhetsfrågor.

Men i kölvattnet av global finanskris hopar sig allt fler problem för kinesisk ekonomi och sysselsättning. Såväl den skoningslösa maktkampen inom partiet som de framtida socioekonomiska utmaningarna faller i den inkommande generalsekreteraren Xi Jinpings knä. Han kommer som centralfigur att försöka inta en mittenposition liksom generalsekreterarna före honom sökte – för att kunna stabilisera både kommunistpartiet och ett mer spänningsfyllt samhälle.

Vid det vägskäl som Kina och det nya ledarskapet står inför måste ändå en ny vision formuleras. Xi Jinpings företrädare Hu Jintao myntade idén om det ”harmoniska samhället” och hans premiärminister Wen Jiabao har talat många gånger om nödvändigheten av att bryta de statliga företagens strypgrepp på ekonomin samt förordat politiska reformer. Men på grund av motstånd från andra partifalanger har deras mål inte uppnåtts. Det är därför högst osäkert om Xi kommer klara av att balansera en starkare nyvänster, en nationalistisk militärmakt, statskapitalistiska särintressen och den marginaliserade reformistfalangen. Som Bo Zhiyue hävdar i sin bok om den kinesiska elitpolitiken är Xi Jinping inte heller kärnan i den lösa konstellation som furstesönerna utgör. Han har alltså behov av allianser med många olika nätverk och även om han skulle sitta på en hemlig reformagenda åstadkommer han inte några reformer i en handvändning.

Det finns alltså historiska förklaringar till det kinesiska kommunistpartiets hemlighetsmakeri runt den 18:e partikongressen. I stället för en vidare utveckling mot en interndemokrati inom kommunistpartiet tog en mer kampanjande kinesisk elitpolitik sin början med Bo Xilai i Chongqing 2007. Vissa bedömare tror att Kina efter en lång period av tråkiga teknokrater på kommandobryggan behöver mer karismatiska politiker som kan samla folk kring en gemensam agenda igen. Problemet är bara att den tydligaste sammanhållande visionen stavas kinesisk nationalism. Om den nye ledaren Xi Jinping lyckas hantera alla starka repellerande krafter i samhället och inom det politiska systemet kanske han lyckas sitta tiden ut för sina två partikongresser – fram till år 2022.