Att avgöra huruvida livet är värt att leva är att besvara filosofins grundläggande fråga, menade den franske filosofen och författaren Albert Camus. För en humanist ligger det nära till hands att föreställa sig självmordet som den naturliga följden av ett negativt svar, alltså som ett existentiellt beslut, och att låta tanken följa det västerländska kulturarvets långa rad av kända självmördare från Judas Iskariot över Seneca och Sofokles fram till Tredje rikets pampar eller Hemingway. Men det finns också andra tolkningar. Viljan att förstå vad självmord inneburit och innebär har avsatt en väldig litteratur. I Night Falls Fast. Understanding Suicide (Alfred A Knopf, 432 s) uppger Kay Redfield Jamison att det bara de senaste trettio åren publicerats omkring femton tusen vetenskapliga och kliniska artiklar och hundratals böcker i ämnet.
I USA äger ett självmord rum var sjuttonde minut. Kay Redfield Jamison – professor i psykiatri vid John Hopkins University och hedersprofessor i engelska vid St Andrews i Skottland – är i första hand intresserad av självmord bland människor under fyrtio och hennes utgångspunkt är att antalet ökar på ett verkligt oroväckande sätt: bland ungdomar har det rentav tredubblats under det senaste halvseklet.
Under Vietnamkrigets år var antalet självmord bland människor under trettiofem dubbelt så högt som antalet stupade. Under aidsepidemins värsta decennium, 1987-1996, dog 15 000 fler unga män i självmord än i aids. Bland universitetsstuderande är självmord i dag den näst vanligaste dödsorsaken. En amerikansk undersökning som gjordes 1995 visade att var tionde universitetsstuderande allvarligt hade övervägt självmord under det senaste året, och de allra flesta hade rentav gjort upp en plan. 1997 visade det sig att var femte gymnasieelev hade övervägt självmord och att var tionde gjort ett försök. Självmordstankar är tre gånger så vanliga bland flickor i fjorton- till sextonårsåldern som bland jämnåriga pojkar. Till bilden hör att föräldrarna i allmänhet är omedvetna om situationen eftersom de flesta föräldrar helt enkelt inte kan föreställa sig att barn och unga människor kan känna sig så olyckliga.
Redfield Jamison har mycket att berätta om självmordens när, hur och var. Våren och sommaren är statistiskt sett högsäsong i de flesta länder, i synnerhet på landet där man lever i mera omedelbar kontakt med ljusets och naturens växlingar. Det tycks inte finnas något påvisbart samband med födelsedagar eller högtider som jul eller nyår men flest människor tar livet av sig på måndagar.
Det har också funnits nationella skillnader i fråga om sätten att ta livet av sig. I Tyskland har det varit särskilt vanligt att hänga sig, i England att ta gift. I USA har man framförallt skjutit sig. I Kina tar unga kvinnor livet av sig med insektsgifter – hälften av alla unga kvinnor i världen som tar livet av sig är kinesiskor. Många självmördare överväger noga sitt självmordssätt av omtanke om sina närmaste. De vill undvika att utsätta dem för att andas in gift, eller konfronteras med en vanställd kropp – ja, som den japanske författaren Ryuunosoke Akutagawe kan de till och med undvika att dö hemma för att inte husets försäljningsvärde ska sjunka.
Andra lever däremot ut sin aggressivitet genom att uttryckligen söka en våldsam eller bisarr död. För några år sedan var det en kvinna i Washington som tog sig till stadens djurpark och med stor möda klättrade in till lejonen för att låta sig massakreras där. Och en yngre man som var förbittrad på att hans hustru inte längre ville ligga med honom tog fram den elektriska förskäraren, lade sig i den äkta sängen och skar av sig halsen.
Den döden fick en del av sin symboliska laddning av att förskäraren ju var förknippad med familjelivets höjdpunkter: den användes annars mest till att skära upp julkalkonen. Som bekant finns det också – ofta natursköna – platser som i särskilt hög grad attraherat de självmordsbenägna. En är Golden Gate-bron i San Francisco – tidningen San Francisco Chronicle har rapporterat om en tävling som gick ut på att gissa datum för nästa självmordshopp. En annan är Miharavulkanen på Oshimaön i Japan.
1933 kastade sig en skolflicka ner i Miharas krater och under de närmaste åren följde något tusental människor hennes exempel. Numera är berget avstängt men på trettiotalet utvecklades en livlig turistindustri i dess närhet. Ångbåtstrafiken ökade, inom två år öppnades fjorton hotell och tjugo restauranger, fem taxibolag och flera tiotal fotografer skaffade sig försörjning. För att inte allt för uppenbart profitera på självmorden vägrade ångbåtsbolaget att sälja enkelbiljetter.
Självmordsepidemier tycks ha förekommit i alla tider också om den mest kända väl är den som utlöstes av ”Den unge Werthers lidanden” på 1770-talet: unga män klädde sig som Goethes romanhjälte i blå frack och gul väst och sköt sig. Men redan fyra hundra år före Kristus såg en grekisk ämbetsman sig föranledd att utfärda ett påbud om att ”varje ung kvinna som hängde sig skulle släpas naken genom gatorna fastbunden vid det rep med vilket hon utfört gärningen.” När en soldat i Napoleons armé tagit livet av sig var det genast en till som följde hans exempel och då reagerade Napoleon i sin dagorder:
”Grenadjären Groblin har gjort självmord på grund av en kärleksbesvikelse. Han var i andra avseenden en duglig karl. Detta är den andra incidenten av det här slaget inom en månad. Förste konsulen vill härmed meddela att en soldat bör kunna övervinna sin sorg och sin melankoli. Det ligger ett lika stort mod i att kunna uthärda själsliga lidanden som att visa uthållighet under eld. Att motståndslöst överge sig åt en sorg och att ta livet av sig för att slippa den är som att överge slagfältet.”
Napoleons soldat ska alltså ha tagit livet av sig av kärlekssorg, Werther tog livet av sig av kärlekssorg och av allmän förbittring mot samhället. Den intressantaste frågan måste rimligen gälla just självmordens varför, orsakerna till att människor väljer att ta livet av sig.
Historikern Arne Jarrick – som skrivit det senaste svenska verket om självmordets innebörd, ”Hamlets fråga”, tar fasta på skammens betydelse: ”Som jag ser det är skammen en hastigt uppsvällande känsla av att vara utlämnad till allmän och nedlåtande beskådan. Det är en upplevelse av uppenbarad svaghet. Det betyder att en människa inte känner skam i första hand därför att hon tycker sig ha gjort orätt mot de andra, utan därför att hon känner sig otillräcklig eller ömklig inför deras granskande blickar.” Jarrick skriver visserligen i första hand om svenskt 1700-tal men om en senmodernitetens uttolkare som Anthony Giddens har rätt skulle hans resonemang kunna vara giltigt än i dag: Giddens menar att det i dag inte längre finns fasta föreställningar om gott och ont, rätt och fel som kan styra våra livsval och att resultatet när våra handlingar slår fel därför inte blir att vi känner skuld utan att vi uppfattar oss själva som misslyckade och känner skam.
Redfield Jamison är ganska försiktig när det gäller att tolka självmord existentiellt. För det första konstaterar hon att självmordsorsakerna sällan finns nyanserat dokumenterade – allra minst i självmordsbrev. ”Självmordsbrev,” skriver självmordsexperten Ed Schneidman, ”kan ofta te sig som parodier på de postkort folk skickar hem från Grand Canyon, pyramiderna eller katakomberna – de är mest pro forma, och återger inte alls sceneriets storslagenhet eller upplevelsens djup.” ”Glad jul!” skrev en ung pojke hastigt på en lapp som han fäste vid sin skjorta innan han gick och hängde sig bakom julgranen. ”Jag älskar er. Var flitiga i skolan!” skrev en trebarnsmamma på sin datorskärm innan hon tog en överdos. Självmordsbrev är över huvud taget inte så vanliga och om orsaken står det sällan mer än att ”Jag orkar inte längre” eller ”Jag är trött på livet.” Däremot är det inte ovanligt med ganska utförliga önskemål om vad som ska göras med kroppen, kvarlåtenskapen, hunden. För det andra kan man konstatera att för var och en som tar livet av sig på grund av kärlekssorg – eller arbetslöshet eller en konkurs, eller en svår sjukdom – så finns det otaliga som gått igenom samma kris utan att ta livet av sig.
Redfield Jamison är från förut känd framför allt för ”An Unquiet Mind. A Memoir of Moods and Madness”, en självbiografisk studie i manisk depression. Efter att redan länge förtvivlat ha kämpat mot sjukdomen gjorde hon tjugoåtta år gammal ett försök att ta livet av sig och har sedan dess ägnat sig åt att forska i och skriva om psykisk ohälsa och självmordsproblematik. I ”Night Falls Fast” kombinerar hon ett psykologiskt och socialt perspektiv med ett medicinskt: hennes övertygelse är uppenbarligen att de allra flesta självmord förorsakas av odiagnostiserad eller underbehandlad psykisk sjukdom: depression, manisk depression, schizofreni eller alkoholism.
För en humanist kan hennes utförliga resonemang om psykopatologi, genetik, psykofarmakologi och neurobiologi bli väl mycket av det goda. (En huvudiakttagelse tycks vara att ämnet serotonin – som används i de moderna antidepressiva medicinerna av Prozactyp – förmodas kunna förebygga självmord genom att minska både impulsivitet och aggressivitet. Som lekman kan man samtidigt bli en smula oroad av resonemangen om att det skulle finnas vissa belägg för att låga kolesterolvärden kunde tänkas öka aggressiviteten – och därmed självmordsbenägenheten.)
Däremot betvivlar man knappast att hon har rätt när hon skarpt tar avstånd ifrån psykiatrikern Thomas Szasz som över huvud taget inte vill veta av begreppet psykisk sjukdom och framför allt hävdat att medicinen inte har rätt att hindra någon från att begå självmord eftersom självmord är en handling som ”i princip inte skiljer sig från andra handlingar som att gifta sig, skilja sig, arbeta på vilodagen, äta räkor eller röka.” (Szasz dömdes för övrigt på 1990-talet att betala en ersättning om mer än en halv miljon dollar till änkan efter en maniskt depressiv patient som han uppmanat att sluta upp med sin litiummedicinering.) Hon ger också några novellistiskt inlevelsefulla och starkt berörande porträtt av människor – män, man kan fråga sig varför så få av hennes exempel är kvinnor – som drivits till självmord av depression. Ett är Meriwether Lewis som under adertonhundratalets allra första år ledde expeditioner för att utforska Missourifloden och som sköt sig 1809. Att historikerna gärna har velat tro att han blev mördad har naturligtvis att göra med att man haft svårt att acceptera att en stor man kan bli galen och att en tapper man kan ta sitt liv.
Ett annat är den karismatiske Washingtonpolitikern John Wilson som hängde sig i maj 1993, fyrtionio år gammal. Han hade undvikit att söka effektiv vård eftersom han var rädd för att en vistelse på mentalsjukhus skulle kunna komma att bli ett hinder för hans politiska karriär men när han mindre än två veckor före sin död höll tal vid en mentalvårdskonferens lade han undan det färdigskrivna talet – som handlade om barn och våld – och talade i stället om sig själv som en människa som kämpade mot depression, ”en mycket smärtsam, mycket svår sjukdom som medför en väldig känsla av vilsenhet, av att ha ett hål i kroppen.”
Ironiskt nog var det ingen som kommenterade talet. Det Kay Redfield Jamison lyckas allra bäst med är att förmedla en upplevelse av vad depression är och hur den känns. Hon citerar också den brittiske författaren Alan Garner som beskrivit hur hans depression började. Han stod i fönstret i sitt kök och såg ut, men som genom ett mörkt filter och med en domnad känsla i solar plexus. Tvångsmässigt plockade han upp en trasig musikdosa som något av hans barn lämnat efter sig på golvet, vred upp den och lyssnade på dess enahanda melodi om och om igen. För varje gång tycktes ljuset honom allt svagare och känslan i solar plexus spred sig i kroppen. När den nådde huvudet började han gråta av fasa över den fullständiga tomhet han upplevde både inom sig och omkring sig.
Bokens allra väsentligaste budskap blir att om självmord ska kunna förebyggas så måste vi ha insikt om depressionernas och de andra psykiska sjukdomarnas roll och vi måste äntligen sluta upp med att betrakta psykiska sjukdomar som stigmatiserande. Men det förebyggande arbetet – inte minst det förebyggande arbetet bland ungdomar – är svårt för ju mer man låter ungdomar förstå att självmord är vanligt förekommande desto mer riskerar man också att självmord kommer att framstå som en acceptabel och kanske till och med lockande lösning på olika livsproblem.
