När Nobelpristagaren F A Hayeks bok Vägen till träldom (övers Margareta Eklöf, Timbro, 245 s) nu kommer ut i nyutgåva är det lätt att fastslå att Hayeks betraktelser erbjuder ett utmärkt verktyg för den läsare som vill analysera dagsaktuella politiska skeenden. Boken, som utkom för första gången 1944, skrevs för att visa hur planeringssocialismen med nödvändighet utvecklas mot diktaturens slutspel och hur förtryckets mekanismer slår rot i den förnuftstro som hoppas kunna omfatta hela samhällets komplexitet i en enda organisationsinsats, utförd av ett antal särskilt skickade planerare.
Ett sätt att beskriva Hayeks uppgift i ”Vägen till träldom” är att han strävade efter att lyfta fram det förmätna i socialismen till allmän beskådan. Verkets klassikerstatus ger vid handen att han lyckades utmärkt och att han gjorde det på ett sätt som väckte både vrede och beundran. Många ansåg att Hayek definitivt gick över en gräns när han visade hur nazism och fascism inte var motpoler till, utan naturliga
konsekvenser av, de socialistiska föreställningarna om hur samhället borde styras. Även i dag är sannolikt Hayeks beskrivning av nationalsocialismens förbrytelser som en del av socialismens oundvikliga utveckling kontroversiell - om än mindre så efter det att de många brott mot mänskligheten som utförts i kommunismens namn blivit kända.
Hayek är en engagerande författare och det är en intressant övning att lägga Hayeks analysmönster över dagsaktuella händelser som affären Lars Ohly. Läsaren finner därvid inte bara en möjlig förklaring till vad som framstått som Ohlys bristande intresse av och svala engagemang för demokratin, utan också till Ohlys upprepade svårigheter att skilja ur det sanna ur det passande i sin egen biografi.

När det gäller demokratin och synen på demokratiska värden konstaterar Hayek att det för planeringssocialismen alltid kommer en punkt där behovet av att styra samhället, kontrollera ekonomin och fördela resurserna förvandlar demokratin till friktion i den tänkta
samhällsmaskinen. Individernas vilja och frihet, liksom deras demokratiska rättigheter, blir ett hinder för genomförandet av den övergripande plan för samhällets bästa som planeringssocialisten är övertygad om måste genomföras för det allmänna bästa.
Hayek ägnar frågan om demokratins upplösning i planeringssocialismens syra ett särskilt avsnitt i ”Vägen till träldom” och återför där sitt resonemang på Adam Smiths observation, att den som tror sig kunna kontrollera ett samhälle och dess ekonomi måste koncentrera så mycket makt i ett fåtal individers händer att det omöjligen kan ske utan en risk för att demokratin hotas.
Denna maktkoncentration, menar Hayek, är aldrig ett öppet deklarerat mål hos den planeringssocialistiska rörelsen. Demokratins upplösning sker alltid i något annat, vagt formulerat och allmängiltigt måls namn. Det är när politiker påstår sig värna ”det allmänna bästa” eller ”samhällets välstånd” och när de gömmer sig bakom i sig harmlösa målformuleringar som det är fara å färde: snart nog
leder den allmänna planeringssocialistiska välviljan till en upplösning av de demokratiska processerna - inte nödvändigtvis för att demokratins försvagning är ett mål i sig, utan för att det inte går att styra och planera samhället tillräckligt detaljerat med demokratiska styrmedel. Leninismens elitistiska fas är därmed inte en avart av socialismen utan en nödvändig konsekvens av densamma, och dessutom en slutpunkt snarare än en genomgångsfas.
Hayek i sin tur omfamnar inte okritiskt demokratin. Han menar att demokratins värden aldrig får användas för att urholka eller angripa den individuella friheten. Demokratin kan aldrig bli ett mål i sig själv på samma sätt som den individuella friheten.
I kontrast härtill menar Hayek att planeringssocialisten hävdar motsatt synsätt: att demokratiska värden aldrig får förhindra att individens frihet upphävs när de godtyckliga samhällsmålen - definierade av den planerande klassen - är hotade. Med Hayeks analys blir därmed Ohlys demokratisyn inte ett personligt
problem, utan ett problem som finns invävt i den ideologiska kontext som Ohly verkar i.
I ”Vägen till träldom” finns också ett annat kapitel som kan användas i en analys av Ohlyaffären. Hayek noterar att planeringssocialism inte bara leder till demokratins upplösning, utan också till ett ofta alltför pragmatiskt förhållningssätt till sanningen. I avsnittet ”Sanningens död” undersöker Hayek hur planeringssocialismen ser på sanningens natur. ”Sanningen”, skriver Hayek, ”blir något som makthavarna fastställer, något som alla måste tro på för att de organiserade ansträngningarna skall vara enhetliga och som kanske måste ändras om dessa ansträngningar fordrar det.” En analys utifrån Hayek skulle utgå från att det var precis detta som skedde när det gäller behandlingen av Kirunasvenskarna. Även när det gäller den ursäkt som redigerades så hårdhänt av Ohly skedde samma sak: sanningen anpassades till partiets behov. Hayeks observation kastar också en besvärande skugga över varje ursäkt som Vänsterpartiet
framför - eftersom det för en rörelse med detta instrumentella förhållande till sanningen är lika lätt att ta tillbaka en ursäkt när de organiserade ansträngningarna fordrar det som att erbjuda samma ursäkt när det förefaller opportunt.
För Hayekläsaren blir det alltså möjligt att foga in både Ohlys falska fotbollsminnen, demokratisyn och hela vänsterpartiets hantering av den skandal som följt på ”Uppdrag granskning” i ett enhetligt mönster, där det förenande draget är planeringssocialismens naturliga utveckling mot diktatur och ett instrumentellt förhållande till sanningen. Knappast överraskande, kanske någon tycker, men det är värt att notera att Hayek skrev sin anatomi över socialismens väsen för 60 år sedan och att de sociala och politiska processer som Hayek blottlagt fortfarande kan användas för att analysera samtidspolitiken.
Hayek kan också med behållning läsas som en kommentar över andra frågor i samtiden. Han undersöker till exempel relationen mellan moral och tvång, och fastslår att det inte
går att få beröm för något som man tvingats till. ”En rörelse vars främsta löfte är att individerna skall slippa ansvar kan bara motarbeta moralen”, skriver han. I detta avsnitt ryms en alternativ förklaring av det moralproblem som allt oftare lyfts fram i den svenska debatten om sjukförsäkringen. Hayek skulle knappast ha blivit överraskad av den undersökning som Riksförsäkringsverket gjorde där det visades att många svenskar anser att det är rimligt att sjukskriva sig om man är trött: i hans analys är det väntat att själva idén med alltför omfattande trygghetssystem löser upp den individuella moralen, och uppmuntrar till missbruk av samma system.
Hos Hayek återfinns också en tankeväckande analys av varför Nationernas Förbund misslyckades. I denna pekar han på att förbundet försvagades av sin vilja att omfatta alltför många olika aktörer. Detsamma kan kanske sägas om Förenta Nationernas ställning i dag. Risken med en så ambitiös internationell ordning, menar Hayek, är att den utför de uppgifter som
anförtros den illa eller inte alls och därmed försvagas bortom all räddning. I grunden är Hayek dock optimistisk, nästan naiv, och hoppas på framväxten av ett internationellt rättssystem och en beständig fred.

Att Hayek menade att individens frihet måste värnas även i länder där så inte sker i dag är uppenbart. Däremot återfinns hos Hayek inga särskilda tankar om det hot som terrorismen i dag utgör för öppna och fria samhällen. Den som med Paul Berman i ”Terror and Liberalism” konstaterar att terrorismen endast är den senaste i raden av arvtagare till totalitära tankesystem som nazism och stalinism, kan emellertid snabbt teckna arvet från planeringssocialismen i dagens terrorism. Båda delar tron på möjligheten att organisera om samhället enligt detaljerade planer för utopiska sluttillstånd. Båda är beredda att kompromissa med individens frihet och liv för att nå de mål som uppsatts och dessutom hyser båda tankesystemen samma instrumentella attityd till sanningen som något som makthavarna fastställer i
dekret efter behov.
Omläsningen av ”Vägen till träldom” ger anledning även till reflektioner som inte har särskilt mycket att göra med den dagsaktuella politiken. Hayek är i dag en respekterad tänkare med helt annan ställning i forskningen än den han hade när ”Vägen till träldom” publicerades första gången. Det finns i dag i Sverige en Hayekforskning och en utgivning av Hayeks verk som förhoppningsvis kommer att växa.
Dessa förhållanden betyder att det också finns ett utrymme för att läsa Hayek på djupet och ägna Hayeks filosofiska teoribygge den uppmärksamhet som kanske ibland förhindrats av det fokus som satts på hans politiska tänkande. I sådan forskning finns fortfarande många spännande spår att följa upp. Ett av de mer utmanande forskningsområdena gäller Hayeks paradoxala förhållande till förnuftet.
Hayek brukar ibland beskrivas vara fast i en paradox: hela hans teori vilar på en knivsudd mellan Humes skeptiska attityd till det mänskliga förnuftet och Kants krav på förnuftsgrundade principer, för
att låna en beskrivning som Anna-Maria Blomgren använde i sin avhandling ”Nyliberal politisk filosofi. En kritisk analys av Milton Friedman, Robert Nozick och F.A. Hayek” (1997). ”Vägen till träldom” är förmodligen det av Hayeks verk som lider minst av denna tänkta motsättning. I ”Vägen till träldom” är det uppenbart att förnuftsskepticismen inte riktar sig mot förnuftet som sådant, utan mot det förmätna förnuft som tror sig kunna planera ett helt samhälles komplexa ordning. Mot detta övermodiga socialistiska förnuft ställer Hayek individens förmåga att inse sina begränsningar. Det individuella förnuftets förmåga att söka sina gränser, och det moraliska beslutet att avstå från att överskrida dem i planeringsiver, är ett av de återkommande teman som finns i Hayeks verk. En skepsis mot det förnuft som gör anspråk på allvetande kan med lätthet kombineras med en tilltro till förnuftet i avgränsade frågor - men här finns fortfarande mycket kvar att göra.

En annan spännande del av Hayekforskningen
koncentrerar sig på studier av Hayeks tankar kring regelföljande och regelsystem. I denna forskning har det uppmärksammats att det finns ett tankens släktskap med Hayeks andre kusin, Ludwig Wittgenstein, och dennes filosofiska arbete. Detta släktskap har utforskats av bland annat Roland Kley som i ”Hayek”s Social and Political Thought” (1994) ägnar viss möda åt att försöka förstå relationen mellan Wittgensteins och Hayeks syn på regler. Kopplingen mellan Wittgensteins syn på förnuftets begränsningar och Hayeks politiska teorier kan tyckas svag och skall givetvis inte överdrivas, men det finns en del intressanta beröringspunkter här som skulle kunna utforskas mer i detalj. Särskilt Hayeks syn på den spontana ordning som han menade var alternativet till det centralplanerade samhället kunde stå i centrum för en sådan undersökning. Frågor som hur denna ordning uppstår, utvecklas och uppmuntras kan delvis besvaras genom att peka på att vi som människor följer vissa typer av regler, och att effekterna av dessa
enkla regler i komplexa system kan bli olika spontana ordningar.
Hayeks betydelse som politisk, ekonomisk och filosofisk tänkare har tveklöst stärkts under de 60 år som gått sedan det att första upplagan av ”Vägen till träldom” publicerades. Efter Sovjetunionens fall och avslöjandet av hur kommunismen tycks ha spelat upp exakt det drama som Hayek tecknat i sitt verk tycks det okontroversiellt att notera att historien har givit Hayek rätt. Men det verkligt viktiga är inte att rättfärdiga Hayeks arbete mot ett historiskt facit, utan att minnas och upprepa de insikter som ryms i ”Vägen till träldom” på det att vi inte må upprepa samma misstag någonsin igen.

Nicklas Lundblad är doktorand i informatik och vd för Stockholms e-handelskammare.
(under strecket)