Full panik utbröt då Sverige drabbades av ett jordskalv för etthundra år sedan. Skalvhärden den 23 oktober 1904, då Norge fortfarande var svenskt, låg några kilometer under havsbottnen i Oslofjordens södra del. Tidigare det året hade Skandinaviens första seismograf installerats i Uppsala, men där kunde man inte räkna fram magnituden för Oslofjordskalvet; pendeln i seismografen hoppade ur led! Men skalvet uppmättes av seismograferna i Dorpat (Tartu), Leipzig, Göttingen, Hamburg, Edinburgh och några till. Det hade magnituden 5,4 och var sannolikt det kraftigaste skalvet i vårt land under det senaste årtusendet. Vad hände i Sverige den där dagen för 100 år sedan?
Epicentrum låg ju till havs, där verkningarna av jordskalv fordom inte kunde ses, men sjöfarande i Skagerack blev uppskakade. I alla ångfartyg på djupt vatten kändes en eller flera så våldsamma stötar att alla ombord var övertygade om att fartyget hade gått på en undervattensklippa. Vi har rapporter från Birger Jarl utanför norra Bohuslän, från Göteborg i Sotefjorden, Kung Rane vid Ljungskile, Albert Ehrensvärd utanför Väderöarna och åtskilliga andra. I Grebbestad låg en ångbåt förtöjd, och när den första skalvstöten kom rusade alla ombord i land i tron att ångpannan exploderade, men väl i säkerhet kände de hur bryggan skakades våldsamt och såg hur småbåtarna i hamnen skuttade upp och ner på plötsligt uppdykande vågor. Också i Vänern trodde sjöfarande att deras båtar hade stött på grund den här oktoberdagen 1904. Fiskar gjorde flykthopp ovan vattenytan i flera insjöar. Dessa vågor kallas som bekant tsunamier (japanska för hamnvågor, eftersom de ofta ”skvimpar” i hamnar). Den japanske målaren Ando Hiroshige har i ett berömt färgträsnitt från 1820-talet visat en sådan tsunami med den heliga vulkanen Fuji i bakgrunden.
”Grundkänningarna” på fartygen var effekter av skalvets primärvågor, de som rör sig snabbast genom berg och jord och som får havsbotten och mark att röras vertikalt. Sådana p-vågor ger i regel inte lika stora skador som de långsamma vågor som får människans konstruktioner att röra sig i horisontalled. När dessa långsammare s-vågor får huskroppar att skaka fram och tillbaka och i sidled kan skjuvhållfastheten överskridas. Då brister byggnadsmaterialet.
Skalveffekterna på land mäts på en intensitetsskala. 1904 användes Rossi-Forelskalan med de romerska siffrorna I till X. Vid intensitet I märks skakningarna bara av mätinstrument, vid V rubbas sängar och större föremål, vid VII faller möbler omkull och människor rusar instinktivt ut ur byggnader. Genom att kartlägga effekterna av ett skalv kan man avgränsa zoner med olika intensitet. Eftersom både iakttagen intensitet och instrumentellt uppmätt magnitud ger en god uppfattning om den frisläppta energimängden, så kan man med hjälp av intensitetszonerna beräkna den ungefärliga magnituden även för jordskalv som inträffat före 1900-talets början, då världens första användbara seismografer installerades.
Att vi vet mycket om detta jordskalvs intensitet beror på att naturen föll i galopp sent på förmiddagen. I Bohuslän har de gudstroendes skara länge varit stor, och den här söndagen klockan halv tolv var många människor i högmässan. När marken började skaka och åsklika dån började rulla över Bohuslän, Halland, Dalsland, Värmland, Västergötland jämte delar av Östergötland och Småland blev det panik i mer än femtio kyrkor, värst närmast epicentrum. Mängder av kykobesökarna har gett livfulla skildringar. I en kyrka var paniken så total att de mest skräckslagna tog sig ut ur kyrkan tvärs genom kyrkfönstren. Som så ofta i likartade situationer gjorde sansade människor underverk. Här ett exempel från Steneby kyrka i Dalsland:
// hördes ett starkt buller och marken skakade. Menigheten började resa sig i bänkarna och panik kändes i luften. Kyrkvaktmästaren, van att hålla ordning på döda och levande, insåg faran och ropade ”För helvete, sitt i kyrkan människer, te” e” bare ett vanligt åskevä”r”. Efter högmässan steg kyrkoherden fram på gången och tackade för det rådiga ingripandet: ”Du svor styggt i Guds hus, men Gud har redan förlåtit Dig, för han ser till avsikten”.
Vid ett skalv med intensiteten VII rasar puts och stuck från väggar och tak. Vid 1904 års skalv nåddes inom ett mindre område intensitet VIII. På två platser satte skalvet obromsade järnvägsvagnar i rörelse, men de stoppades innan någon olycka hann inträffa. Från hustaken flög takpannor till marken, murar och husväggar fick sprickor. Stora träd böjdes som i orkanvind mot marken. Mängder av stengärdsgårdar rasade, skorstenar sprack och föll samman, men ingen människa dödades. De flesta svenska ögonvittnesskildringarna från 1904 beskriver effekter på människor och byggnader, men i två dussin rapporter kan vi även läsa om djurens reaktioner. Området med intensitet VIII sträckte sig från kusten i norra Bohuslän med sex-sju mils bredd mot sydost till Lidköping, nästan till Skara och i söder förbi Vänersborg till fyra mil nordväst om Borås. Av geologiska orsaker hade Vätterns södra och västra strandområden lika hög intensitet.
Den där oktobersöndagen 1904 kändes skalvet på en yta större än en miljon kvadratkilometer, mer än två gånger Sveriges yta. Det kändes i Finland österut till Helsingfors, i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och självfallet Danmark.
I det nordbohuslänska fiskeläget Sannäs rasade 22 skorstenar. I Grebbestad föll inte bara skorstenar, kyrktornet höll på att störta till marken. En knapp mil söder om Grebbestad inträffade något ännu intressantare - en mindre landremsa bara försvann. Det var en några meter bred och tjugo meter lång sandbank vid Väddö i ett område där vattendjupet var nio meter, som helt uppslukades av havet. Visserligen vet man att fast berggrund kan höjas eller sänkas vertikalt vid svåra jordskalv. Under Kantoskalvet 1923 med hundratusen döda höjdes vissa och sänktes andra berggrundssjok, stora som Kullaberg i Skåne, vertikalt mer än 200 meter i Sagamibukten utmed sjövägen till Tokyo och Yokohama. Det skalvet med magnitud 8 på Richterskalan skapade tsunamivågor som åstadkom stor förödelse när de efter flera timmar ankom till Nya Zeeland. I Bohuslän sänktes berggrunden inte ens nio meter vid Oslofjordskalvet. Den försvunna sandbanken vid Väddö kan bäst förklaras som ett jordskred. Större jordskalv åtföljs alltid av horder av skred och ras av skiftande storlekar. Oslofjordskalvet 1904 orsakade många skred, de flesta dock av blygsamma dimensioner. Man får gå till fjällkedjan för att upptäcka riktigt stora ras och skred orsakade av jordskalv. Den enorma ansamlingen av kantiga jätteblock som uppfyller och som en dryg mil från riksgränsen gör Kärkevagges dalgång oframkomlig bildades för litet mer än 8 000 år sedan, när norra Sverige skakades av en serie jordskalv på intensitetsskalans topp och med magnituder likstora med det skalv som på annandagen skapade så förödande tsunamivågor i Sydostasien.
Det finns mer än 1 000 bevarade rapporter med ögonvittnesskildringar från Sverige och Norge från jordbävningen 1904 och det har skrivits tjogtals med vetenskapliga arbeten om den. Även om svensk skönlitteraturs finaste skildring av ett jordskalv är Artur Lundkvists långa dikt ”Agadir”, så har August Strindberg i ”En blå bok I”, som gavs ut 1907, kortfattat nämnt effekter av Oslofjordskalvet. Han skriver att paniken i kyrkorna var så fasansfull att ”människorna trampade ihjäl varandra eller förlorade förståndet”, en lätt överdrift, men det är sant att människor blir av med förståndet vid stora jordskalv och vulkanutbrott. Vårt nervsystem skadas av starka ljud och bryter samman vid 192 decibel. Men Agadirskalvet 1960 som dödade 13 100 människor i Marocko - men inte Maria Wine och Artur Lundkvist - hade ”bara” magnitud 5,9 på Richterskalan.
När kommer då nästa stora jordbävning att drabba vårt land? För att få ett bra svar måste man först bena ut några saker till: om man undantar explosioner, finns det åtminstone tre slags jordskalv. En typ är instörtningsskalv. De bildas när naturliga processer eller människan gröper ut större hålrum i berggrunden. När naturen gör hålrummen är det oftast genom kemisk utlösning i kalkstensområden med grottbildning som resultat. När människan gör det, sker det i gruvområden och oljefält. Vi har många nerlagda malmgruvor i Sverige, men bara 1687, då Stora stöten bildades av berggrundens instörtande i Falu koppargruvas utbrutna gruvsalar, ledde det till ett blygsamt lokalt jordskalv. Kolgruvorna i Skåne är för små och vi har inga kolvätefält och inga saltgruvor. I Tyskland däremot genereras ofta småskalv i områden med gamla saltgruvor eller utbruten brunkol.
Den andra jordskalvstypen saknar vi helt, skalv som utlöses vid vulkanutbrott, men den är vanlig på Island. Det tredje slaget, tektoniska jordskalv, är det vanligaste, nio av tio jordskalv på jorden hör hit, inte bara Oslofjordskalvet utan alla skandinaviska historiska jordskalv. Den ojämna fördelningen av jordskalv på jorden beror på geologiska olikheter. Den mest jordskalvsbenägna delen av Sverige är den som drabbades 1904. Näst mest skakningsbenäget är Norrlands kustland. Det bältet sträcker sig från Söderhamnstrakten och norrut förbi Luleå.
I Skandinavien är Norge det mest seismiskt aktiva landet. Det starkaste norska skalvet inträffade 1819 i Mo i Rana. Med Richtermagnituden 5,9-6,0 är det jordskalvet det kraftigaste på den skandinaviska halvön under det senaste tusen åren. Sannolikt drabbas Norge av ett jordskalv med magnitud 7 högst en gång per årtusende och det är landets kustnära delar som är högriskområde. Minst tre saker gör att man i Norge ägnar jordskalvseffekterna stort intresse. Fjordarna är känsliga för tsunamivågor genom att vara öppna mot jordskalvszonen utanför den norska västkusten. Ett våldsamt jordskalv vid Norges kontinentalsluttning för 7 250 år sedan utlöste ett gigantiskt submarint jordskred, Storeggaskredet, som genererade tsunamivågor som var 50 meter höga när de bröt in över Skottlands och Englands nordöstra kuster och begravde stenåldersboplatser. En tredje orsak till att Norge har blivit ledande i Skandinavien inom jordskalvs- och tsunamiforskning beror på landets enorma investeringar i oljeplattformar och rörledningssystem i Nordsjön.
Danmarks svåraste skalv under historisk tid inträffade två dagar före julafton 1759 med magnitud 5,1 och epicentrum i Kattegatt mitt emellan Göteborg och Skagen. Tack vare att biskopen över Själland, L Harboe, lät utsända en enkät till alla stiftets präster om jordskalvets verkningar, vet man i dag förbluffande mycket om intensitetszonerna vid detta skalv, vilket också skakade om dåtidens sydsvenskar. Svarsformulären, som varit försvunna i mer än 200 år, har nyligen återfunnits i stiftets arkiv och getts ut i bokform. Detta väldiga material har nu också bearbetats av den norske seismologen Eystein Huseby som för några månader sedan publicerade en modern tolkning av skalvet med en ny och lägre magnitudberäkning än den man en gång använde inför byggandet av kärnkraftverket i Barsebäck. I Finland har man inte heller anledning att frukta förödande jordskalv. Inget finskt skalv har överträffat Oslofjordskalvet 1904, men sommaren 1626 skadades ändå Peltamos kyrkas väggar så illa av ett jordskalv att kyrkan måste byggas om. Säreget nog uppslukades ett stycke land även 1626, då vid Ijo vid Östersjön, något som har förevigats av Johannes Messenius i rimkrönikan.
