Vad har jultomten, Gustav Vasa och Jesus gemensant? Skägget, förstås. Men om nu någon trodde att ansiktsbehåring på män bara är en prydnad, så kan man lugnt säga att detta är felaktigt, i alla fall historiskt sett. Ofta har skäggväxtens former – om man definierar skägg som alla möjliga typer av ansiktsbehåring – sagt en hel del om bärarens identitet, ideologi och självbild. Och om man tittar på skäggets olika inkarnationer så finner man ett symboliskt smörgåsbord – här ryms knävelborrar och skepparkransar, porrmustascher och talibanskägg, tangorabatter och bockskägg, för att bara nämna några. För att inte tala om polisongerna; de förekommer i en mängd olika former. Till exempel Siriussupportrarna i Uppsala i dag förenas av sin förkärlek för långa och vildvuxna polisonger. Dessutom skall det tilläggas att den renrakade hakan och kinden knappast representerar norm och normalitet, för det är väl trots allt mer naturligt att låta skägget växa – som all annan kroppsbehåring – än att varje morgon försöka utplåna det? Rakningens historia sträcker sig åtminstone 4000 år tillbaka i tiden.
Skäggets olika uppenbarelseformer är i fokus för kanadensaren Allan Peterkin som skrivit boken One Thousand Beards. A Cultural History of Facial Hair (Arsenal Pulp Press, 227 s). Peterkin är författare och psykiater, och det kan på en gång sägas att hans verk inte är någon tung teoretisk tegelsten, utan en historisk och samtida utblick med en lättsamt essäistisk ton.
Under en stor del av historien är vanliga människors, eller snarare vanliga mäns, skäggmoden och rakningsvanor höljda i dunkel. Skäggets historia är tydligare ju längre fram i tiden vi kommer, samtidigt som de allt fler historiska källorna under senare tid ger en alltmer komplex bild. Under förmodern tid berör källorna främst en liten elit i samhället. Men otvivelaktigt var att skäggets form eller befintlighet inte var någon privatsak. Skäggväxtens vara eller icke vara reglerades av religiösa eller kungliga påbud, och användes för att markera anseende, grupptillhörighet och samhällsposition.
Redan under antiken var skägget viktigt, om vi får tro källorna. Skägget var då ofta en statussymbol. I exempelvis det gamla Egypten skulle skägget vara kantigt format och det parfymerades, pyntades och målades. Men detta gällde överklassen; slavarna skulle vara renrakade. Även i Gamla Testamentet finns påbud om att Guds utvalda folk skulle låta skägget växa fritt. Bland det antika folket hettiterna kunde man för övrigt också finna de första seriösa polisongerna.
Också de gamla grekerna var generellt skäggiga fram till Alexander den stores order på 300-talet f Kr om att hans soldater skulle vara renrakade, eftersom skägget kunde komma i vägen och bli draget i under närstrid. Alexanders rakningsdekret skapade en ny och rakad trend i den hellenistiska världen som varade ända fram till på 100-talet, då den romerska kejsaren Hadrianus anlade ett skägg för att dölja sin dåliga hy.
Medeltidens skäggmoden är relativt okända, men det centrala var att den kristna kyrkan – precis som andra religioner – började diktera olika förhållningsorder om skäggets vara eller icke vara. Tidig medeltid innebar flera häftiga omsvängningar, ett tag var de grekiska prästerna renrakade och västkyrkans män skäggiga, men efter några teologiska tvister var positionerna ombytta; en ärkebiskop i Rouen hotade år 1096 alla skäggbärare med uteslutning ur kyrkan. Vid denna tid började den östliga kyrkans präster odla de skägg som fortfarande representerar den ortodoxa kristendomen. Det skulle dock dröja till senmedeltiden – för att måla med den breda penseln – innan skägget började komma tillbaka bland Västeuropas adel och kungligheter (som är de som vi främst har information om i denna fråga). Bland riddare hade skägget exempelvis varit i vägen för hjälmvisiret. Men mot senmedeltiden började fejkade lösskägg av olika färger bäras vid festligheter, och på 1400-talet kunde skägget bli en symbol för dignitet bland viktiga män. Men regleringar förekom: exempelvis Henrik VI i England vände sig vid mitten av 1400-talet emot mustaschen och påbjöd att överläppen skulle rakas varannan vecka, minst.
Renässansen innebar också en renässans för skägget. Hela 1500-talet och första hälften av 1600-talet präglades av olikartade skägg. Man kan, enligt Peterkin, tala om skäggens verkliga guldålder, en tid med framför allt långa och stora skägg. William Shakespeare refererar exempelvis till över 90 skägg i sina pjäser. Men mot slutet av 1600-talet minskade skäggens omfång i takt med perukernas växande volym, och 1700-talet blev ett renrakat sekel. Välkänd är exempelvis Peter den stores skäggskatt i Ryssland under tidigt 1700-tal. Mustaschen hade dock kommit för att stanna bland officerarna, och inom denna grupp har mustaschen värderats högt långt in på 1900-talet. Soldater med dålig skäggväxt har till och med fått måla dit mustascher för att passa in i ledet.
Tiden kring mitten av 1800-talet innebar en ny våg av skäggväxt. Trenden började försiktigt med polisonger redan under 1800-talets första decennium. Polisongerna växte med tiden både i längd och omfång och nådde på 1830-talet långt ned på halsen. År 1835 hade det hela gått så långt att man i USA i anständighetens namn försökte begränsa polisongernas längd till örsnibben, åtminstone bland militärerna. Sedan fortsatte expansionen över allt fler delar av ansiktet ju längre in på 1800-talet man kom. Vid mitten av seklet fanns polisonger, hakskägg, helskägg eller kraftiga mustascher i så gott som var mans ansikte. Abraham Lincoln, Charles Dickens, Karl Marx, Buffalo Bill och Karl XV – alla bar de skägg. Ett foto på studenter på Harvard från 1870 visar att alla, utan undantag, bar någon form av ansiktsbehåring. Men denna era skulle snart få ett hastigt slut. Sekelskiftet och det tidiga 1900-talet medförde två tekniska innovationer som innebar slutet för det sena 1800-talets vildvuxna skägg, nämligen gasmasken och det moderna rakbladet. Gasmasken, som kom till flitig användning under första världskriget, krävde renrakade kinder för att inte läcka in gas. De nya rostfria rakhyvlarna gjorde rakningen säkrare och snabbare och blev snabbt populära.
Dessutom började hygieniska argument mot skägg förekomma. Inte så förvånande: hygienismen genomsyrade samhället i stort och smått vid denna tid. Skäggen började betraktades som smutsiga – ett genomsnittsskägg kunde härbärgera upp till 200 000 farliga mikrober, enligt en artikel i Chicago Chronicle från 1903 – och som ett passande attribut för dem som hade något att dölja. I New Jersey försökte man få igenom en skäggskatt år 1907 för att främja den mer moraliska rakningen. Första hälften av 1900-talet kom därför att bli nästan lika skägglöst som 1700-talet, förutom några mustascher.
Länge hade kungligheter styrt skäggmodena. Men i och med det tidiga 1900-talets demokratisering förlorade kungahusen i status, och därmed började skådespelare och efter hand även rockstjärnor ta över som trendsättare också för ansiktsbehåringen. Tänk bara på Elvis polisonger eller Nirvana-stjärnan Kurt Cobains bockskägg, och de tusentals unga män som följt dem i spåren. Mustaschen var ett sådant mode som spreds av de första Hollywoodstjärnorna på 20-talet, Charlie Chaplin och Rudolph Valentino. Adolf Hitler lär ha varit en av dem som kopierade Chaplins mustasch.
Under efterkrigstiden började skäggen åter växa. Under 50-talet fick skägget nya betydelser, det blev en protest mot militarism och konformism. Man kan tala om att rebellskägget var fött. Detta symbolvärde tilltog under 60-talets hippierörelse och inom ungdomskulturen långt in på 70-talet. The Beatles, Jimi Hendrix, The Who, The Doors, Che Guevara och många fler pryddes av skägg, mustascher och polisonger. Kodorden var kärlek, fred och lycka. Och skägg.
Skägget har länge gäckat forskarna, särskilt psykologerna. Det finns psykoanalytiska teorier om skägget och dess innebörd. På 1950-talet lanserades en teori av den brittiske psykiatrikern Charles Berg som gick ut på att skäggväxten, eftersom den tar fart under puberteten, också symboliserade sexuell drift. Och särskilt då, enligt freudianen Berg, en drift att begå fadersmord för att kunna förföra modern. Därför är rakningen en daglig ritual i form av en symbolisk självkastrering, allt för att hindra att kaos bryter ut. Ja, någonting ditåt, på fullaste allvar.
Även andra psykologer har intresserat sig för skäggväxtens innebörd, och funnit... tja, olika resultat. Enligt en studie från 1969 associerade kvinnor bilder på skäggiga män med positiva egenskaper och omdömen, medan en studie från 1989 gav motsatt resultat. Dessa resultat säger dock mer om växlande modetrender i samhället än om djupt liggande mänskliga föreställningar.
De växlande skäggmodena kan kopplas till litteraturvetaren Magnus von Platens informativa bok ”Svenska skägg. Våra manshakor genom tiderna” (1995). Den utmynnar i ett konstaterande att skägget återkom på 1950-talet i Sverige, och att modependeln svänger allt snabbare. Det stämmer bra. Efter återkomsten på 50-talet växte skäggen som sagt friskt fram till på 70-talet. Sedan skedde en rejäl kollektiv rakning på 80-talet, då såväl skäggväxt som minsta polisongantydan var som bortblåsta (möjligen med undantag för den välansade tredagarsstubben, lanserad av en strumplös Don Johnson i tv-serien ”Miami Vice”).
Vad gäller dagsläget står sig skägget bra sedan den strålande comebacken för drygt tio år sedan. Peterkin beskriver faktiskt 90-talet som en tid som innebar den största skäggboomen sedan de viktorianska dagarna vid slutet av 1800-talet, och vi lever fortfarande i denna skäggvänliga era. Om man ser på filmstjärnor och rockstjärnor ser man att skäggväxt, främst i form av hakskägg, mustascher och polisonger är tillbaka. Thåström, Brad Pitt, medlemmar i The Cardigans, Foo Fighters och långt många fler bär olika former av skäggväxt. Till och med psykologerna håller med, enligt en av deras senaste undersökningar om skäggväxtens attraktionsvärde bland kvinnor så har pendeln definitivt svängt igen. Uppåt 75 procent av kvinnorna under 50 år tycker att skägg är okej eller till och med sexigt.
Peterkin menar att dagens många olika skäggtrender i västvärlden speglar en postmodern era – allt är nu tillåtet och skäggväxten har förlorat många av de ideologiska betydelser de tidigare har tillmätts. Därför kan man hitta olika varianter av skäggväxt nästan överallt, i styrelserum, bland studenter, före detta IT-miljonärer, hantverkare och så vidare. Till stora delar har han rätt, skäggen har sannolikt aldrig varit så fria från tvång och ideologisk laddning som de är nu.
Men samtidigt är det tydligt att vissa grupper i samhället lever under hårda skäggnormer, exempelvis politiker i västvärlden, bland vilka skäggen fortfarande verkar vara ett tabu. För det är trots allt ingen tillfällighet att det är Bush som är renrakad och bin Ladin som bär helskägg.
