Inge är ett fiktivt namn på en medelålders skandinavisk kvinna som är inlagd på psykiatrisk klinik i Florens för förvirring och förföljelsemani.

Fyra dagar tidigare har hon anlänt till staden, tagit in på ett vandrarhem, registrerat sig på en språkkurs och börjat ett intensivt turistande som hon nu inte längre kan redogöra för. Hon återkommer i sin osammanhängande berättelse till besöket i Santa Maria Novella, en basilika med tillhörande domenikanerkloster från 1200-talet och en av stadens främsta sevärdheter. Där tycks Inge ha blivit absorberad av Nardo di Ciones fresk ”Yttersta domen” i familjens Strozzis kapell, och känt sig utpekad av figurerna i målningen.

Vid återkomsten till vandrarhemmet är det som om allas uppmärksamhet riktas mot henne, rösterna i lobbyn, personalen i baren, tidningarnas löpsedlar, nyhetsuppläsaren i radion. Inge övermannas av skuld. Hon försöker lämna staden och ta sig hem men tappar orienteringen, och förs till sjukhus. Inge är ett exempel på en person som drabbats av Stendhals syndrom, det vill säga en psykisk störning i samband med en konstresa.

Syndromet har beskrivits av den italienska psykiatrikern, psykoanalytikern och författaren Graziella Magherini i boken La Sindrome di Stendhal. Boken gavs ursprungligen ut 1989 och finns nu i en reviderad utgåva där Magherini sammanfattar den diskussion som skett inom kulturvärlden och inom de medicinska vetenskaperna sedan den första utgivningen.

Beskrivningen av syndromet baserar sig på fall från den dagliga psykiatriska verksamheten i Florens hos Magherini och hennes kollegor. I studiet av konstresans psykopatologi är observationsplatsen tämligen unik. Nästan tio miljoner turister besöker årligen Florens för att bese stadens konst- och kulturskatter, ett lysande monument över familjen Medicis framskjutna politiska position i Europa under 1400 och 1500-talen. Santa Maria Nuova, stadens centrala akutsjukhus där Magherini lett den psykiatriska slutna vården, byggdes redan 1288. Beställaren av den storslagna byggnaden, Folco Portinari, är mer känd genom sin dotter, Beatrice Portinari, som anses vara den historiska personen bakom Dante Alighieris musa i ”Den gudomliga komedin”.

Den franske författaren Stendhal (1783–1842) har fått ge namn åt syndromet på grund av en passage i hans ”Rome, Naples et Florence” från 1817. Stendhal ansluter sig med sin text till en litterär tradition av skildringar av The Grand Tour i Italien, där Goethe med sin ”Italienische Reise” utgör kanske den främsta exponenten. Stendhal inleder sitt besök i Florens med basilikan Santa Croce. Han beundrar gravmonumenten i huvudskeppet: här ligger Michelangelo, Machiavelli, Galileo. Han ber att bli visad till Capella Niccolini och lämnas ensam för att beundra Volterranos fresker. ”Volterranos Sibyllor gav mig kanske den största tillfredsställelsen konsten någonsin givit mig /…/ jag hade nått till en punkt av upphetsning där man möter de himmelska förnimmelserna givna av de sköna konsterna och passionerade känslor. När jag lämnade Santa Croce, kände jag en rusning av hjärtat, en sådan som man i Berlin kallar nerver: livet inom mig hade upphört, jag gick med en ängslan att falla”.

De fall som Magherini återger är mer dramatiska än Stendhals upplevelse av ”nerver”, de har också alla själva eller via någon annans försorg varit tvungna att kontakta sjukvården under sin semester. Oftast rör det sig om turister vilka som i fallet med Inge har hittats förvirrade på allmän plats, eller där reseledare eller hotellpersonal larmat. Stendhals syndrom kan visa sig på flera olika sätt: ångest, förvirring, paranoia, hallucinationer, eller psykosomatiska symtom.

Tillstånd av detta slag är välkända inom psykiatrin och det finns många orsaker beskrivna, däribland resande som företeelse i sig. Det är kopplingen mellan symtomen, patienternas livshistoria och kombinationen av konstupplevelsen och konstresan som är utmärkande för Stendhals syndrom.

En viktig observation är att det, trots att inhemsk turism till Florens utgör cirka en tredjedel av stadens totala besöksvolym, inte finns några italienare bland patienterna. På något sätt är geografiskt och kulturellt avstånd en betydande faktor, ett samband som dock motsägs av att nordamerikanska turister är underrepresenterade i jämförelse med européer. Patienterna är generellt något yngre än medelturisten, oftare ensamstående, men reser för övrigt på ett likartat sätt.

I dagsläget finns bara enstaka fall beskrivna utanför Florens. Den fråga man naturligt ställer sig är huruvida detta är något unikt för platsen eller om det förekommer i andra konststäder. Förekommer det på platser som besöks av pilgrimer med andra kulturintressen? Finns det Bayreuth- eller Hollywoodsyndrom? Är renässanskonsten av någon anledning särskilt farlig? Det finns rikligt med beskrivningar av svåra psykoser i samband med pilgrimsresor till Jerusalem – ”The Jerusalem Syndrome”. Likheterna med Stendhals syndrom är kopplingen mellan psykisk sjukdom och turism, men Jerusalemsyndromet innebär till skillnad från Stendhals alltid psykotiska manifestationer (hallucinationer eller vanföreställningar), vilka alltid är av religiös karaktär.

Det tycks inte finnas några särskilda verk eller konstnärer som utlöser syndromet utan den konst patienterna drabbas av är ett genomsnitt av det en kulturintresserad turist exponeras för under ett besök i Florens. Vi möter Franz, en distingerad, ensamstående tysk i övre medelåldern. Han söker vård på grund av vad som senare visar sig vara psykosomatiska besvär, i form av krampkänsla över bröstet, svettningar och svimningskänsla. Obehaget kom efter ett besök i Uffizierna där han som förhäxad betraktat Caravaggios ”Den unge Bacchus”.

Det tycks som om den unge guden väckt ett länge uppdämt behov av kärlek, lekfullhet och glädje. Besvären är övergående. Franz lär sig av händelsen och i hans fall blir Stendhals syndrom slutligen till en positiv erfarenhet. Ett annat exempel är Margaret, en tidigare frisk medelålders engelsk kvinna. Hon är plikttrogen och självutplånande, desillusionerad efter ett långvarigt barn- och kärlekslöst äktenskap. Detta är hennes första resa utan maken. Hon läggs in på grund av förvirring blandad med en lätt eufori. Hon har genast ångrat sin bortavaro från maken, sitt själviska beteende, och överhopas av skuldkänslor. Det är som om blandningen av lyckorus över ett avbrott och skuldkänslor över detsamma blir ohanterliga. Hon återvänder till sitt normala jag och reser hem.

Det finns flera tänkbara anledningar till att konst leder till symtomen vid Stendhals syndrom, där en är upplevelsen av skönhet. Att betrakta något vackert är inte alltid en odelat positiv erfarenhet. Psykologiskt är skönhet en form av perfektion, och som sådan en symbol för imperfektion och den mänskliga längtan efter det eviga eller aldrig nåbara. Upplevelsen av skönhet kan därför bli en bitterljuv blandning av glädje över livet och sorg över dess begränsningar, en katalysator för existentiell ångest, och en tänkbar utlösande faktor till Stendhals syndrom.

Magherini för flera gånger fram interaktionen mellan konstens innehåll och olösta inre konflikter som förklaringen till Stendhals syndrom. Det som utspelar sig framför oss anknyter till personliga händelser om vilka det pågår starka känslomässiga strider, medvetna eller omedvetna. När detta oväntat kommer till ytan blir det ohanterligt för patienterna, varvid det sker ett psykiskt sammanbrott. I Inges fall gör Magherini tolkningen att skildringen av straffet i ”Yttersta domen” för till ytan den skuld Inge kände sedan sitt förra besök i Florens. Den gången dog modern i hemlandet utan att Inge var närvarande hos henne. Inge kan inte hantera skuldkänslorna och utvecklar en paranoid psykos. Sett från ett konstnärligt tematiskt perspektiv finns det också rikt med katalysatorer för inre konflikter i Florens.

Den närmast totala dominansen av religiösa eller klassiska motiv är slående, och aldrig annars exponeras betraktaren för sådana kvantiteter av straff, förvisning, skuld, synd och förlåtelse, så skickligt framställda. Flera patienter ser ett sexuellt innehåll i den florentinska konsten. Beato Angelico, en konstnär som tycks vara ”av den högsta renhet ” uttrycker en ”sexuell energi jämförbar med en modern konstnär”, som en av patienterna formulerar sig. Detta är inte heller på något sätt utmärkande från 1400- och 1500-talskonst, men sällan blir spänningen mot den etablerade läsningen större. Detsamma gäller det homoerotiska innehållet, särskilt tydligt i de från tidsperioden populära skildringarna av San Sebastians martyrskap. Det som i klosterinteriörerna vid första ­ anblick ter sig som pietetsfulla episoder ur katolsk liturgi är plötsligt en personlig berättelse, något som överaskar betraktaren och berör. Om man söker efter något psykologiskt utmärkande i de florentiska konstsamlingarna är det kanske detta – motsättningarna mellan det vi förväntar oss och det vi möter.

Ett tänkbart men mindre troligt alternativ är att den visuella spänningen i konstverken är utlösande för syndromet, då konstverk från senmedeltid och renässans dominerar i Florens. Tidens strävan mot balans och realism i kompositionen upplever vi som lyckad, en målning av exempelvis Botticelli ger ett harmoniskt, oskuldsfullt intryck. Expressionister eller kubister, som medvetet söker efter den psykologiska effekten av visuell perceptuell spänning (liksom Rorschach med sin testmetod) borde i sådana fall utgöra en större hälsofara. Bland konstkritiker (bland annat Rudolf Arnheim), förekommer uppfattningen att det så omskrivna centralperspektivet även har en särskild psykologisk innebörd, att det visar övertygelsen om en hierarkiskt ordnad värld och tron på en och endast en riktig åskådning.

Konstens betydelse för samhället är omdiskuterat, senast av John Carey i hans ”What Good Are the Arts?” (se under strecket 24/3 2007). För den enskilde individen har konstupplevelsen dock otvivelaktigt ett syfte, vilket är viktigt att beakta om vi skall förstå Stendhals syndrom. Vad har de drabbade för målsättning med sin konstresa? Vad söker de i den estetiska upplevelsen? Svaret tycks vara möjlighet till reflektion. Att se konst är att se med en annan människas ögon, att byta perspektiv på världen men framförallt på sig själv. Att byta perspektiv, om än tillfälligt, är ett försök att omdefiniera sig själv och därmed sin egen utveckling.

Vad betyder Florens och dess konstskatter för en människa som använder den konstnärliga upplevelsen för sin egen personliga utveckling? Staden har otvivelaktigt en unik ställning i den europeiska konsthistorien som den främsta representanten för renässansen, som konstnärlig och idéhistorisk period. Den representerar pånyttfödelse, ursprung, renhet och stabilitet. För att använda en freudiansk terminologi är renässansen (tillsammans med hellenismen) modern i det kollektiva europeiska konstmedvetandet.

För Magherinis patienter är denna bild levande. De är konstälskare och för dem är konst inte bara njutning, den används också som ett medium för reflektion och för personlig utveckling. De väljer konstresan till Florens i en sökande fas i livet då de söker pånyttfödelse, eller ursprung. När resan har förverkligats skall dessa löften infrias, samtidigt som det inte finns någon ny tillflyktsort. De starka och ständigt närvarande bilderna anspelar på den konflikt som driver personen ifråga till Florens. Konfrontationen sker i ensamhet och i ett främmande sammanhang och Stendhals syndrom är ett faktum.

Praktiska omständigheter – patienterna har i och med hemresan ofta tidigt avslutat sin psykiatriska kontakt – har lett till att få fallbeskrivningar är så fullständiga som man kunde önska. Framför allt saknas den viktiga kunskap som bara det långsiktiga perspektivet kan ge. Var Stendhals syndrom en del av en utvecklingsfas, en tillfällig kris, eller upptakten av en psykisk sjukdom såsom schizofreni eller manodepressiv sjukdom? Utan uppföljning blir det omöjligt att veta. Sammantaget är Magherinis berättelse dock en unik och fascinerande beskrivning av samspelet mellan två djupt mänskliga attribut – psykiskt lidande och betraktandet av det konstnärliga uttrycket.