Ifrågasättande av traditionella normer har blivit en allt tydligare trend i den svenska utgivningen av litteratur för små barn. Det talades länge om en brist på starka flickor och mjuka pojkar, men 2006 uppmärksammade Svenska barnboksinstitutet (Sbi) i sin årliga statistik att flickorna i bilderböckerna ”får vara tuffa och till och med lite obstinata” medan pojkarna är ”lite mer eftertänksamma och känsliga”. Manöverutrymmet för respektive kön vidgades.
2008 såg Sbi problematiseringen av normer och tabun som en generell trend i utgivningen. Där förekom skildringar av familjen ”som ett i grunden relativt och mångfacetterat fenomen” samt tidigare tabubelagda motiv som kvinnomisshandel och barnaga. I 2010 års statistik konstaterar Sbi även att ”fler barn med rötter i traditionellt icke-svenska kulturer porträtteras okommenterat i allt fler svenska bilderböcker”.
Trenden att förhålla sig till normer är delvis ett resultat av att flera förlag har etablerats med det uttalade syftet att skildra positiva genusmönster och verka för jämställdhet och mångfald. Vilda förlag och Olika förlag, som nu har gått samman, vill utmana ”stereotyper och förlegade normer” som det står på deras webbplats. Vombat förlag beskriver sig som ett queerfeministiskt förlag med en grundtanke att skildra det som avviker från det förväntade. Att dessa förlag såg dagens ljus i stort sett samtidigt är ett tecken på att ifrågasättandet av traditionella synsätt i barnlitteraturen ligger i tiden.
Men trots specialiserade förlag är vår tids kanske främsta skildrare och ifrågasättare av normer och kategoriserande begränsningar i små barns världar en författare och konstnär som inte alls är en produkt av denna typ av utgivning. Pija Lindenbaum har i sina bilderböcker problematiserat fler normer än förmodligen någon annan svensk bilderboksskapare.
Forskningen har framför allt uppmärksammat temat i Lindenbaums verk i relation till genus. Mia Österlund har i en artikel om hur flickskapet skildras i de tre bilderböckerna om Gittan (2000, 2001, 2003) konstaterat att Gittan är ett ”svar på denna vädjan om starka flickkaraktärer”. Österlund skriver att Lindenbaum har gjort sig känd för ”annorlunda genusskildringar” och ”kavata men känslosamma” flickor. Till skillnad från andra bilderboksflickor, vilka ofta ges handlingskraft på bekostnad av sin flickaktighet och riskerar att överta traditionella pojkroller, tar Lindenbaum hänsyn till det flickspecifika utan att förakta det, menar Österlund (”Kavat men känslosam. Den komplexa bilderboksflickan i Pija Lindenbaums Gittan-trilogi”, 2008). Genus återkommer som perspektiv när Maria Simonsson i en artikel med liknande utgångspunkt analyserar hur fotbollsflickan Ella framställs i ”Lill-Zlatan och morbror raring” (2006) samt hur hennes grumlade genus har uppfattats av studenter (”Bilder av barnet. Exemplet Pija Lindenbaums protagonist Lill-Zlatan”, 2009).
I en nyligen utkommen artikel om sexualitet och begreppet queers användbarhet i bilderboksanalyser tar Mia Österlund även bland annat upp ”Kenta och barbisarna” (2007), bilderboken om pojken som vill leka med barbiedockor, strävar efter en plats i flickleken och klär sig i prinsessklänning. Österlund konstaterar att denna och liknande bilderböckers huvudpoäng är dess queera läckage, ”då något norm-överskridande och annorlunda sipprar in i det isärhållande mönster som föreskriver åtskilt flick- och pojkbeteende” (”Heterosexualisering pågår. En queer omvärdering av barnet i bilderboken”, 2010).
Lindenbaum har således skildrat både flickor och pojkar som går utanför ramen för det traditionella flick- och pojkskapet, men hon har även problematiserat kön och sexualitet på andra sätt. I ”Lill-Zlatan och morbror raring” skildras exempelvis en homosexuell relation mellan två vuxna män, och i ”Glossas café” (1998), sagan om två elaka häxor som måste trolla sig själva snälla för att inte bli exkluderade ur det sociala livet, finns en genusproblematik inkorporerad. Bakom ett barntillvänt budskap som kan sammanfattas ”man måste vara snäll om man vill ha vänner” berör bilderboken elakhet som drift kontra snällhet som kvinno-ideal.
Lindenbaum har, framför allt under 2000-talet, närmat sig en aktuell normdiskussion inte bara när det gäller genus och sexualitet, utan även andra för barnlitteraturen omdebatterade ämnen, som familjekonstellationer, etnicitet, kulturell härkomst, klass och psykisk hälsa. Osedda eller marginaliserade samhällsgrupper gestaltas, samtidigt som individer – både barn och vuxna – som befinner sig utom normen synliggörs. Genom detta utforskande av normerande kategoriseringar tar Lindenbaum upp ämnen som få, i vissa fall kanske inga, svenska konstnärer och författare tidigare har berört i litteratur för små barn.
”När Åkes mamma glömde bort” (2005) skildrar exempelvis en förälders mentala hälsa – en sönderstressad, utbränd och kanske till och med utmattningsdeprimerad mamma. Lindenbaum löser utmaningen med att berätta om detta för en yngre målgrupp genom ett konsekvent barnperspektiv. Åke gömmer sig i sin dinosauriemask för att slippa höra och se sin stressade mamma och en morgon har hon förvandlats till ”nån slags drake”. Åke har omtolkat det han inte känner igen hos mamman utifrån det han är intresserad av och känner till, drakar och dinosaurier.
Etnicitet är något som Lindenbaum endast indirekt berör, genom att i bifigurer gestalta personer av annan härkomst. Det multikulturella samhället representeras av bland andra Mira i flicktrion i ”Kenta och barbisarna” och Gittans mamma, som båda är mörkhyade. Dessa skildringar aktualiserar även maktstrukturer. Lindenbaum integrerar mörkhyade kvinnor och flickor i normen och ger dem makt att bestämma. I ”Gittan och fårskallarna” (2001) har mamman makten att diktera hur ett barn ska vara, i ”Kenta och barbisarna” är flicktrion de som har makten när Kenta försöker erövra en plats i deras lek. Den mörkhyade flickan får därmed en högre maktposition än den vita pojken.
Frågan om härkomst och dess betydelse ställs även i relation till makt i ”Siv sover vilse” (2009), som kan tolkas som en skildring av kulturell tillhörighet kopplad till klasskillnader. Temat filt-reras genom en berättelse om en vanlig händelse i barns liv, att sova över hos någon annan och möta en ny och okänd miljö. Den norm som kompisen Cerisia i den stora sekelskifteslägenheten försöker pådyvla Siv genom sitt maktutövande kan, kopplad till den klassaspekt som finns i verket, ses ur ett egocentriskt perspektiv. Cerisia sätter den egna kulturen i centrum och förväntar sig att Siv ska se hennes synsätt och värderingar som de enda sanna och rätta sig efter dem. Liksom hos många andra av Lindenbaums barn blir Sivs protest möjlig genom hennes förmåga att använda fantasin för att bearbeta det hon möter.
Särskilt intressant att betrakta ur ett normperspektiv är Lindenbaums debutverk ”Else-Marie och småpapporna” (1990). Om Lindenbaum många gånger har legat före i skildringen och ifrågasättandet av normer är hon i debutboken så mycket före att samtiden kanske ännu inte har hunnit i kapp.
I ”Else-Marie och småpapporna” skildras en okonventionell familjekonstellation med en mamma och sju pappor i mindre format, likt sagans sju dvärgar eller lilliputar. I grunden finns en heteronormativ familjekonstruktion med mamma, pappa och barn, men Else-Marie har alltså inte en pappa utan sju småpappor, vilket är den utlösande faktorn för huvudhandlingen: Else-Maries mamma måste arbeta över och kan inte hämta Else-Marie på fritids som hon brukar. I stället måste småpapporna göra det, ett rutinbrott som blir ångestladdat på grund av avvikelsen i antalet pappor och storleken på dem: ”Hur ska det gå?” funderar Else-Marie. ”Dom har aldrig hämtat mig förut! Alla barn har en pappa. En stor.” Berättelsen är en jag-berättelse med Else-Marie som fokalisator och det är hon själv som ser det icke-normativa i att ha sju pappor. Ingen annan reagerar på pappornas antal eller storlek.
Lindenbaums strategi för att lyfta fram normbrottet är här, liksom i många av hennes andra verk, att förankra det i schablonbilder av vad som är att betrakta som ”normalt” i det rådande svenska majoritetssamhället. Det avvikande står med andra ord ut från en normativ bas och synliggörs därmed. I ”Else-Marie och småpapporna” normaliseras avvikelsen genom att den okonventionella familjen placeras i en högst konventionell vardag. Det finns en stark fokus på att inget annat ska vara avvikande än just dessa sju små pappor. Normerna genomsyrar skildringen i allt från kläder och inredningsdetaljer till genusroller, yrken, vanor och rutiner. Men samtidigt försiggår något annat under ytan, vilket på olika sätt antyds på ett symboliskt plan i bildernas detaljer.
I sin analys av boken utifrån utgångspunkten att den är en gestaltning av Else-Maries inre upplevelser, menar Anna-Maija Koskimies-Hellman i sin doktorsavhandling att småpapporna är substitut för en fadersgestalt som inte finns men som Else-Marie längtar efter. Utifrån sina föreställningar och förväntningar har Else-Marie själv konstruerat denna fadersgestalt som kompensation. Detta förutsätter en symbolisk läsning, men som Koskimies-Hellman själv konstaterar finns inga detaljer i text eller bild som stödjer en sådan läsning, varför tolkningen blir problematisk och ”resultatet förvirrande” (”Inre landskap i text och bild. Dröm, lek och fantasi i svenska och finska bilderböcker”, 2008).
Ett annat sätt att tolka boken är att se den som, mig veterligt, den första skildringen av en polyamorös relation, ett flerpartnerförhållande, i en svensk bilderbok. Relationen skyms bakom den uppenbara blinkningen till sagan om Snövit och de sju dvärgarna, som skildrar en platonsk relation mellan Snövit och dvärgarna. Men mamman i Lindenbaums bilderbok har en äktenskaplig relation med alla sju papporna. De pussas, sover i samma säng och delar den natur-liga nakenheten när de badar i samma badkar. Bröllopsfotografiet på väggen, semesterfotografierna i albumet och handlingsförloppet i stort söker normalisera relationen genom att knyta den till vanligt förekommande familjeaktiviteter. I en bild sitter till exempel hela familjen och äter frukost. Sexualiteten finns på olika sätt representerad i text och bild. I flera av bilderna finns en erotisk underton, förstärkt av detaljer kopplade till en genomgående fågelsymbolik, vilken i verket också blir en representation för frihet och en alternativ manlighet.
Else-Maries familj är alltså en regnbågs- eller stjärnfamilj, och redan i debutverket var Lindenbaum således en utforskare av normer och det tabubelagda. Hon har sedan fortsatt skapa mångbottnade verk som förespråkar individens rätt att gå utanför majoritetssamhällets normerande ramar.
I Lindenbaums verk manifesteras ibland också en annan typ av normkritiskt förhållningssätt än hos många andra bilderboksförfattare och -konstnärer, en kritik av ett normtänkande som sådant. Många gånger ifrågasätter Lindenbaum genom sina mångtydiga skildringar det normkritiska idealet i samtida bilderboksutgivning och förespråkar ett förhållningssätt bortom alla kategoriseringar. Hennes ärende tycks vara att i stället lyfta barnets, individens, inre liv och slå ett slag för alla dem ”som sitter i skuggan, med strumporna på”, som dedikationen lyder i ”Gittan och fårskallarna”, barn som inte är och kanske heller inte vill vara som vuxenvärlden eller andra barn förväntar eller önskar sig.
