Tage Erlanders dagböcker som nu utkommit med sin tolfte del (Gidlunds, 380 s) och som behandlar åren 1961–62 är typiska i det avseendet att de endast sparsamt handlar om författarens personliga liv. De skildrar och diskuterar nästan enbart Erlanders politiska gärning, hans arbete och erfarenheter som Sveriges statsminister och den svenska socialdemokratins ordförande. Visserligen finns här och där anteckningar av mer personligt slag, men de rör nästan uteslutande det egna eller familjens hälsotillstånd. Tage Erlander tycks ha varit något av en hypokondriker. Han är enormt observant på sin dagsform och finner den nästan alltid illavarslande. Och är det inte den egna hälsan han oroar sig för så är det fruns eller barnens som ger honom bekymmer.

Denna ständiga oro är lite egendomlig eftersom han måste ha varit en ovanligt stark och frisk person. Han nämner sällan sjukdagar, då han tvingats till sängen i stället för till ämbetsrummet. Under 23 år hade han Sveriges kanske mest slitsamma arbete, som statsminister och partiordförande. Jobbet innebar dagliga ställningstaganden till konfliktladdade frågor och svåra vägval. Ingen annan demokratisk ledare har varit i närheten av denna prestation. Numera tycks partiledare förbrukas på ett par år eller mindre. Det brukar framhållas att såväl statsminister- som partiledarjobbet var betydligt mindre stressat och jäktat under Erlanders tid. I dag slits politiska ledare ned av alla de tusen ting de skall behärska och stå till svars för. Det är troligt att tempot inom dagspolitiken stigit någon grad, men jag tvivlar ändå på den analysen.

Dagens politiker har en härskara av medarbetare som servar dem med utkast till tal, briefar dem om utredningar, bokar deras resor och tusen andra småsaker. Erlander hade aldrig någon fast talskrivare. Han skrev alla viktiga tal på egen hand. Och fick han någon gång ett utkast var han vanligen så missnöjd med dess innehåll att han förkastade det. Denna dagbok liksom de tidigare handlar följaktligen till stor del om hur han går och grubblar över tal han skall hålla, hur han vrider och vänder dem under sina promenader på Harpsund och ständigt letar efter tid för att skriva ned och utmejsla de tankar han inte förkastat. Denna dagbok liksom de övriga ger intrycket av att han i hög grad var en ensam ledare, som själv bar hela tyngden av ledarskapet på sina axlar.

Hans självkritik var dessutom oerhörd. Han skriver aldrig att han varit nöjd med sin insats, han klagar över sina idéers torftighet, över sin otillräckliga röst eller över sitt anskrämliga utseende, och som sagt över att hans dagsform nästan alltid tycks var i botten. Det högsta betyg han ger sig själv är att hans insats kanske ”varit hygglig”. Men på något förbryllande sätt lyckades han att vända denna självkritiska sida, som kunde ha varit förintande för hans personlighet och ledaregenskaper, till motsatsen. Att alltid se svagheter och brister hos sig själv och i sina prestationer tycks ha givit honom en klarsyn på partiet och sin egen roll och sporrat honom att ständigt söka förbättra sitt arbete.

Visserligen omgavs han av en ytterst kompetent grupp statsråd. Det räcker att nämna några stycken i tidens socialdemokratiska ledargarnityr för att förstå kvaliteten på tidens politiska kompetens. I hans regeringar ingick personer som Ernst Wigforss, Gustav Möller, Per Edvin Sköld, Östen Undén, Gunnar Sträng och Torsten Nilsson för att nu bara ta ett axplock. Naturligtvis innebar det en trygghet att ha denna enastående kompetens i sin krets, men det var stundom även problematiskt. Dessa personer var mycket självständiga som politiker och därtill så skickliga på sina respektive områden att det ofta uppstod motsättningar inom kretsen. Det föll på Erlander att slita dessa tvister, och han lyckades överbrygga dem under 23 långa år. Kanske är det ändå inte så egendomligt att han närmast dagligen klagade över sin hälsa.

Det brukar också påpekas att Olof Palmes inträde i regeringskansliet innebar en lättnad för Erlander. Dagböckerna har hittills inte givit belägg för den slutsatsen. Palme nämns relativt sällan och inte alltid i positiva ordalag. Över huvud taget är Erlander som alltid kritisk mot sina medarbetare. Han skriver exempelvis att Sven Andersson är begåvad men förbannat lat. Det omdömet fäller han vid en tidpunkt då Andersson som försvarsminister lyckats undandra sig en besvärlig överläggning med ÖB om försvarsbudgeten, och tvingat Erlander att själv ta hand om den. Erlander är märkbart irriterad över denna extra arbetsbörda men han klarade den galant och fick ÖB att acceptera den kompromiss som hela tiden varit regeringens sikte. Statsministern var med andra ord så väl insatt även i politikens detaljfrågor att han kunde ta över en fackministers arbete utan problem. Jag är tveksam till huruvida dagens statsministrar hade klarat en sådan uppgift.

Under den period som denna del av dagboken behandlar kulminerade det kalla kriget. Konflikten mellan de båda supermakterna, Sovjet och USA, nådde en skarpare tillspetsning än någonsin tidigare i och med att Sovjet lät installera kärnvapenbärande robotar på Kuba. När USA upptäckte dessa reagerade den nya Kennedyregimen med oväntad kraft och kyla. Under någon veckas tid höll världen andan och fruktade ett förintande kärnvapenkrig. Slutligen böjde sig emellertid Sovjet för de amerikanska kraven och demonterade de offensiva vapen som placerats på den lilla västindiska ön.

Världsläget var emellertid också spänt på ett rent allmänt plan. Tredje världens befrielsekamp hade inletts. De gamla koloniala imperierna tvingades motvilligt att avveckla sina maktsfärer. Det ledde på flera ställen till militära sammanstötningar. Så småningom insåg emellertid kolonialmakterna att de varken hade ekonomiska resurser eller militär kapacitet att behålla sina vacklande imperier. De saknade också USA:s stöd för sin kolonialpolitik. Det stod definitivt klart vid Suezkrisen 1956, då Eisenhower tvingade England, Frankrike och Israel att dra tillbaka sina trupper från Egypten och Suezkanalen. Därmed visade också USA, bortom varje tvivel, vilken av de västliga makterna som var den ledande i den världsordning som tagit form efter andra världskriget.

Orsaken till USA:s attityd gentemot sina europeiska allierade bottnade dels i att det i det amerikanska självmedvetandet fanns en bild av att USA självt hade varit en brittisk och fransk koloni och därtill den första som lyckats befria sig ur kolonialismens grepp. Dessutom såg Amerika på världen från en annan vinkel. USA uppfattade kolonialväldena som både extremt resurskrävande och samtidigt som ett hinder för en öppnare världshandel. I själva verket var USA starkt inriktat på att utvidga sina ekonomiska intressen i de områden där kolonialsystemet utestängt dem. De ville ha en ”open door policy”, det vill säga en frihandel som gav Amerikas växande ekonomi större svängrum.

Av dessa konflikter märker man inte mycket i Erlanders memoarer. Han är Amerikavän och uttrycker ofta en oro över huruvida den unge amerikanske presidenten, Jack Kennedy, skall klara den tunga uppgift som vilar på hans axlar. Tage Erlander visar inget särskilt intresse för de utrikespolitiska problem som dominerade dessa år. Således nämner han inte med ett ord FLN:s frihetskamp i Algeriet, inte heller att den efter sju års krig fördes till seger efter att de Gaulle blivit Frankrikes president. Han nämner heller inget om de svåra inre slitningar som Algeriets frihet skapade i Frankrike. I Erlanders medvetande tycks utrikespolitiken vid denna tid rätt och slätt ha bestått i kraftmätningen mellan Öst och Väst. Vad som hände under ytan av supermakternas kraftmätning förefaller han knappast ha lagt märke till. Det är en smula egendomligt att han inte en enda gång nämner den nya kommunistiska staten, Kina, som allvarligt förändrade maktbalansen i dåtidens världsordning.

Det kunde man ännu underlåta att göra alldeles i början av 60-talet. Snart skulle emellertid de internationella frågorna rycka in i den svenska politikens centrum. Redan 1963 började Sydafrikakommittéer bildas. De var ännu inte särskilt inflytelserika eller militanta, men de väckte på ett nytt och betydelsefullt sätt frågor om Tredje världen, dess fattigdom, dess beroende av den rika världen och om ett dröjande kolonialt förtryck. Vid mitten av årtiondet aktualiserades Vietnamkriget och ett stadigt växande engagemang i det krig som utkämpades där skulle på ett avgörande sätt förändra såväl svensk utrikes- som inrikespolitik.

Svensk politik var under hela Erlanders regeringspolitik nästan uteslutande inriktad på landets inrikespolitiska utveckling. Det skulle förändras under de kommande åren och där skulle den unge Olof Palme komma att spela en central roll. Ännu 1962 var emellertid världen med dess djupa konflikter mellan rika och fattiga märkligt frånvarande. Svensk politik vilade i sig själv, världen utanför angick oss inte annat än som handelspartners till vilka vi kunde exportera våra industriprodukter. Inte ens i Europas gemenskapssträvanden ville vi vara delaktiga i.

Med sitt berömda metalltal den 22 augusti 1961 fastslog Tage Erlander att ett medlemskap i EEC (föregångaren till det som senare blev EU) inte var förenligt med svensk neutralitetspolitik. Visserligen rimmade EEC:s orientering mot en öppnare handel mellan medlemsstaterna väl med Sveriges frihandelsvänliga orientering och vår exportberoende ekonomi, men i avvägningen mellan neutraliteten och de eventuella vinster som skulle göras på ett medlemskap, valde man att offra de möjliga vinsterna.

Enligt Erlanders dagbok riskerade Sverige heller inte att vare sig bli isolerat i Europa eller att bli särskilt hårt drabbat rent ekonomiskt. Med detta tal fastslog Sverige en Europapolitik som blivit en nästan traumatisk fråga. I och med att England tidigare under året deklarerat sin vilja att ansöka om medlemskap i EEC föddes inom högern och folkpartiet ett intresse för att följa England in i den europeiska gemenskapen. Med metalltalet avgjorde Erlander för lång tid Sveriges hållning till Europa och dess gemenskapssträvanden. Visserligen led Sverige knappast några ekonomiska förluster men vi markerade med visst högmod att vi ville stå utanför Europa. Vi ansåg oss ha löst alla de sociala problem som Europas krigshärjade länder brottades med och värjde oss mot bördan att vara behjälpliga med att lösa dem.

Sveriges negativa attityd till EEC har blivit en ökenvandring. Vi har aldrig lyckats förstå själen i det europeiska samarbetet, vare sig som fredsbevarande eller som ekonomiskt projekt. I en situation då Sverige kunde ha spelat en viktig roll för den europeiska utvecklingen drog man sig undan i ett slags beröringsångest. Först 1991, efter en djup valutakris, insåg Sverige vådan av att stå utanför den allt mäktigare europeiska gemenskapen och tvingades vandra till Canossa.

Förmodligen var metalltalet med dess felbedömning av Europas gemenskapssträvan den svenska socialdemokratins och Tage Erlanders allvarligaste politiska misstag. Vi agerade som en ståndaktig nationalstat i ett läge där globaliseringen började gripa omkring sig och världen utanför Verona trängde sig på med allt större kraft. Fortfarande i dag är Sveriges förhållande till Europa ett av socialdemokratins svåraste problem – ett problem som splittrar partiet och som likt en arvsynd hämmar dess politiska handlingskraft.