Jag är lättsinnig, en sån som tar chansen när den dyker upp. Det är min personlighet. Så säger Tony, en av personerna i den fantastiska dokumentärserien ”Sju gånger sju år”, vars sista del visades i SVT förra våren. (Hela serien finns nu också i engelskspråkig dvd-utgåva, under titeln ”The Up Series”.) Tillsammans med filmaren Michael Apted får vi följa 14 personer från olika samhällsklasser från sju till 49 års ålder. Den första filmen spelades in 1964, den senaste kom ut 2005. Filmerna ger oss ett tvärsnitt genom det brittiska klassamhället, men är framför allt hisnande porträtt av sju individers livsbanor. Bara att få se hur de ser ut när sju år har gått är nästan gastkramande spännande.

Tonys kommentar om sin karaktär görs i samband med att han antyder att han varit otrogen mot sin fru. På sin semester från jobbet som taxichaufför brukar han åka till Mallorca med ett gäng manliga vänner, och det är där chanserna i form av vackra flickor brukar dyka upp. Hans fru sitter bredvid honom under hela intervjun. Hon säger ingenting, men visar med ett tillbakahållet kroppsspråk hur illa berörd hon är av samtalet. Tony hävdar att han vet vem han själv är och vill gärna ge intrycket av att han inte tänker skämmas för sin personlighet. Men han flackar samtidigt med blicken och man anar att han egentligen inte är så tvärsäker.

Tonys situation visar på ett komplicerat förhållande mellan självkännedom och moraliskt ansvarstagande. Som tittare reagerar man instinktivt på det Tony säger. Men vad är problemet med att tala om sin egen karaktär på detta sätt? Liknande situationer som Tonys diskuteras av Harvardfilosofen Richard Moran i hans monografi om självkännedom, ”Authority and Estrangement” (2001). Under 1900-talet har tanken att vi vet bäst själva hur det står till med oss varit under attack från mer än ett håll. Marxistiska, psykoanalytiska och poststrukturalistiska teoribildningar har misstänkliggjort bilden av människan som genomskinlig för sig själv. I dag är det kanske framför allt neurovetenskapens kartläggning av hjärnan som kan framstå som det största hotet mot tanken att den enskilda individens självförståelse är särskilt viktig.

Morans bok är ett av de mer intressanta försöken att filosofiskt analysera fenomenet självkännedom som gjorts under det senaste decenniet. Moran vill – och detta verkar ha blivit något av en trend i den akademisk-filosofiska diskussionen om självkännedom – göra det legitimt att återigen tala om ett privilegierat förstapersonsperspektiv utan att därmed falla tillbaka på bilden av medvetandet som en privat inre scen. Andra exempel på denna trend är Sebastian Rödls just utkomna ”Self-Consciousness”, och David Finkelsteins ”Expression and the Inner” från 2003. En gemensam röd tråd är att alla tre författarna kritiserar tanken att vi får kunskap om vårt inre liv på väsentligen samma sätt som vi får kunskap om andra ting. Det är med andra ord inte genom något som liknar ett sinnesorgan som vi vet vad vi själva tänker och känner. Och på sins­emellan något olika sätt försvarar de också ett privilegierat förstapersonsperspektiv.

Morans bok bidrar till vår självförståelse bland annat genom att visa hur centralt det privilegierade förstapersonsperspektivet är för vårt personbegrepp, och han gör det därmed tydligt vad vi skulle mista om vi gav upp tanken att vi själva vet bäst vad vi tänker och känner. Han återupplivar därigenom också centrala drag i en lång tradition av tänkande kring relationen mellan självkännedom och ansvarstagande som går tillbaka åtminstone till Kant och fortsätter via Kierkegaard fram till de franska existentialisterna. Självkännedom är för Moran en förutsättning för självständigt och rationellt handlande, men därmed inte något vi alltid utan ansträngning besitter. Hindren är många, inte minst vår benägenhet att vilja fly från det betungande ansvaret. Därmed framstår självkännedom som ett moraliskt ­ideal.

I ”Antingen/Eller” finner vi följande formulering från Assessor Wilhelm, en av karaktärerna i Kierkegaards persongalleri: ”den etiska individen känner sig själv, men denna kunskap är inte en ren kontemplation, för i så fall blir individen bestämd efter sin nödvändighet, den är en besinning på sig själv som samtidigt är en handling, och därför har jag avsiktligt valt uttrycket ‘att välja sig själv‘ istället för att känna sig själv.” Detta citat bildar ett motto för ett av de mest centrala kapitlen i Morans bok. Wilhelms formulering sammanfattar också bokens tes: vi känner oss själva genom att välja oss själva. Inte från ingenstans utan genom uppmärksam reflektion som utmynnar i ett ställningstagande. Att komma fram till vad man tror är inte som att lyfta på locket till en ask och upptäcka vad den innehåller. Snarare liknar processen den att besluta sig för hur man skall handla; om man är osäker väger man skälen och bestämmer sig i enlighet med den rationella vågens utslag. Att veta vad man tror, vill och känner är att tro, vilja och känna i enlighet med det man anser är riktigt.

Problemet med Tonys sätt att betrakta sina handlingar skulle enligt Morans analys kunna förklaras av att Tony här tycks se på sig själv som om han vore en annan person, ur ett distanserat eller objektifierande perspektiv. Han hänvisar till sin personlighet som om den vore någonting fast, fixt och färdigt. Det budskap Tony ger är att de handlingar som kommer sig av hans karaktär – bra eller dåliga – de får man bara acceptera. Det gör också att han, åtminstone skenbart, inte behöver ta ansvar för huruvida det han gör är riktigt eller inte. Han saknar i detta fall den form av självkännedom som innebär att man skriver under moraliskt på sina handlingar, tankar och känslor, gör dem helt och hållet till sina. Förmågan till detta slags självkännedom menar Moran finns som en grundläggande kapacitet hos människor – den är en betingelse för att vi skall kunna handla avsiktligt över huvud taget – men det betyder inte att vi alltid lyckas uppnå den.

Morans bok är den av de tre ovan nämnda böckerna som tar det bredaste greppet om fenomenet självkännedom, och den kan på ett förtjänstfullt sätt hjälpa oss att ge en djupare förståelse av vad som händer i situationer som liknar Tonys. Sam­tidigt tjänar filmerna i serien ”Sju gånger sju år” å sin sida som en påminnelse om något som hamnar i skymundan i Morans analys, som så ofta i de filosofiska diskussionerna, nämligen andra människors betydelse för vår självkännedom. Det är till stor del genom våra relationer till andra människor som vi bereds möjlighet till en fördjupad relation också till oss själva.

Suzie, en annan av personerna i ”Sju gånger sju år”, är överklassflickan som vid 21 års ålder motvilligt svarar på Apteds frågor med hes röst mellan de täta blossen på cigaretten, huvudet halvt bortvänt från kameran och blicken nedslagen. Hon säger att hon inte tror på äktenskapet, och att det är tveksamt om hon kommer skaffa barn. När hon är 28 har hon både en man, Rupert, och en liten dotter, och talar rättframt, eftertänksamt och sakligt om sitt liv. När Apted kommenterar den radikala förändringen och frågar vad som hänt utbrister hon, ”Rupert, antar jag!”.

Frågan om ansvar och självkännedom blir också mer komplicerad när vi betraktar känslolivet. Moran gör en grov indelning av vårt själsliv i två kategorier: rationellt formbara tillstånd, och tillstånd som är oåtkomliga för förnuftiga hänsyn. Han menar att vår omdömesförmåga griper in i de allra flesta delar av våra psykologiska liv. Även vad vi exempelvis fruktar och begär är rationellt format och reviderbart i ljuset av vad som är rimligt att vara rädd för och värt att uppnå. Det finns dock, menar Moran, ett lager av drifter och förnimmelser – exempelvis smärta och hunger – som vår omdömesförmåga inte omfattar. Vi kan naturligtvis orsaka deras förekomst – till exempel genom att dricka för mycket eller strunta i lunchen – men de är immuna mot rationella hänsynstaganden. Vi drabbas av dem, lider dem. Moran menar att jag är passiv inför dem på samma sätt som jag är passiv inför ett försenat tåg eller ett brutet ben.

Moran är noga med att understryka att han inte förespråkar ett slags voluntarism vad det gäller våra tankar och känslor, det vill säga att jag genom en viljans nyck kan besluta vad jag tror eller känner. Snarare menar han att jag kan komma fram till vad jag tror via rationella hänsynstaganden, primärt genom att ta reda på hur det förhåller sig med objektet för min övertygelse. Frågan om vad jag tror att det blir för väder imorgon besvaras vanligen inte genom att jag funderar över mitt inre psykologiska tillstånd, utan genom att jag erinrar mig den senaste väderleksrapporten. Moran uttrycker detta i termer av genomskinlighet, vad som är sant skiner i normalfallet igenom det jag tror.

Alla våra övertygelser är naturligtvis inte resultatet av medvetna överläggningar över hur det förhåller sig med saken i fråga, och det menar inte Moran heller. Utan att tänka registrerar jag fotstegen ­utanför min dörr, och skulle någon fråga mig skulle jag kunna säga vem jag tror att de tillhör. Poängen är att om jag för att komma fram till vad jag tror alltid skulle behöva konsultera evidens om hur det förhåller sig med mig – vad den person som råkar vara jag tror om detta – som jag sedan använder som bas för en slutsats om min övertygelse, så kan vi inte göra våra trosföreställningars rationella karaktär begriplig. Trosföreställningar är inte alltid resultatet av medvetna överläggningar, men de är alltid möjliga kandidater för att revideras i ljuset av nya erfarenheter och ny information. Om mina trosföreställningar inte var genomskinliga inför det som är fallet skulle Moores berömda paradox: ”Det regnar, och jag tror inte att det regnar”, inte framstå som märklig utan uttrycka en oproblematisk sammansättning av två oberoende faktum, ett om vädret och ett om mitt psykologiska tillstånd. (I likhet med: ”Det regnar, och min bil har gått sönder.”)

Morans paradigmexempel är övertygelser eller trosföreställningar. En stor del av vårt psykologiska liv rör sig dock i ett slags gråzon mellan det som är rationellt format och styrt, och det som vi är helt passiva inför. De flesta emotionella tillstånd tycks exempelvis trotsa en enkel kategorisering i det ena eller and­ra lägret. Känslotillstånd som ilska och oro kan ta oss i besittning vare sig vi vill det eller inte och vi förstår ofta inte heller varför vi reagerar som vi gör. Vaga stämningar färgar alla andra upplevelser, halvt formulerade tankar och dunkla minnesbilder passerar. Vår relation till allt som befinner sig i denna gråzon är varken helt passiv – som i fallet med kroppsliga förnimmelser som smärta, eller helt aktiv – som i fallet med rationellt grundade övertygelser.

Menar Moran att den som verkligen känner sig själv aldrig befinner sig i några vaga tillstånd? Detta tycks i alla fall vara vad Kierkegaards Assessor Wilhelm anser: ”Den som lever etiskt har sett sig själv, känner sig själv, genomtränger med sitt medvetande hela sin konkretion, låter inga obestämda tankar spöka i medvetandet.” I Tonys, Suzys och de andras öden i ”Sju gånger sju år” ser jag resor mot en allt mer fördjupad men aldrig helt fullständig självkännedom, och de befinner sig ofta långt borta från Wilhelms högt ställda krav. Men jag anser ändå att dokumentärserien visar vad Moran formulerar explicit: självkännedom är ett ideal med moraliska implikationer. Ett ideal inför vilket vi alla, stundtals, kommer till korta.