Å ena sidan ynglingen som spontant hjälper den rörelsehindrade åldringen inklusive rollator upp på bussen. Å andra sidan rånaren som skoningslöst slår eller hugger ner sitt försvarslösa offer. Samtidigt som massor av människor skickar pengar till ideella föreningar, ägnar sig andra åt att på alla tänkbara sätt försöka minimera det belopp de ska betala in som skatt, eftersom de inte anser sig få rimlig egen återbäring av sitt bidrag. Egoism och altruism kan te sig som ett omaka par – men är de kanske varandras förutsättningar? Två sidor av det guldmynt som den mänskliga civilisationen utgör?
Genom självsyn eller en titt i nyhetsmedierna inser man hur mänskligt samarbete har lett till otroliga framsteg för en nation, ett samhälle, en organisation eller ett företag – men också hur misstro, opålitlighet och otrygghet kan leda till uppgivenhet, tillbakagång och sammanbrott. Vilka egenskaper i den mänskliga naturen ligger bakom vår arts enastående sam- arbetspotential och hypersocialitet? Och vilka faktorer är det som motverkar det fulla genomslaget av denna förmåga och till och med kan leda till totalförlust av varje spår av solidaritet, det vill säga av det som anses vara det viktigaste tecknet på medmänsklighet? Två nya böcker tar upp dessa viktiga frågor med utgångspunkt i evolutionsbiologisk forskning.
I Leipzig finns samtidens främsta forskningsinstitut med inriktning på evolutionär antropologi (människoforskning) och primatologi (forskning på andra primater än vår egen art). Med en generös budget från Max Planck Gesellschaft arbetar där ett stort uppbåd av biologer, paleontologer, psykologer, lingvister och allsköns andra specialister från många länder med att utforska hur människoartens psyke fungerar och hur det fått sin utformning under årmiljoner av naturligt urval. En framträdande roll i detta arbete spelar jämförelser mellan vår egen art och våra närmaste släktingar, de så kallade storprimaterna och bland dem främst schimpans och bonobo. Chef för institutet är den världsberömde svenske genetikern Svante Pääbo, medan vicechefen heter Michael Tomasello och har evolutionspsykologi som sin specialitet. Det är den senare som just utkommit med en till formatet blygsam men särdeles innehållsrik bok med titeln Why We Cooperate (MIT Press, Cambridge, Mass., 208 s).
Till de mest användbara studieobjekten i den forskning som vill klarlägga vår arts genetiskt inprogrammerade egenskaper (vår natur) hör spädbarn, som – enligt forskarnas rimliga förhoppning – ännu inte i alltför hög grad kulturaliserats, det vill säga utsatts för avsiktlig eller oavsiktlig uppfostran, och därför förväntas röja viktiga inslag i människans sanna natur. I olika experimentella situationer har Tomasello och hans grupp iakttagit att många av småttingarna redan mycket tidigt visar antydningar till ett visst mått av empati, det vill säga förståelse för hur det står till inuti en annan människa. I mån av förmåga visar de även ett visst mått av hjälpsamhet, låt vara att den individuella variationen, vilket man kunde vänta sig, är stor. Som riktigt späda visar barnen en positiv inställning till alla människor i sin omgivning, men snart blir de mer nogräknade och spelar endast med individer som de har en relation till och känner igen. De har med andra ord börjat sortera upp mänskligheten i en ”ingrupp”, till vars medlemmar de är positivt inställda, och resten, det vill säga en ”utgrupp”, som de är ointresserade av. Tidigare forskning har visat att vi människor har en kraftig benägenhet att dela upp oss i grupper, inom vilka vi visar offervilja och solidaritet men mellan vilka stämningen är svalare och inte sällan övergår i hätskhet och öppen fientlighet, framför allt i händelse av konkurrens om viktiga resurser. Eftersom en människa nu mer än i gångna tider ingår i flera grupper – alltifrån idrotts- och hembygdsföreningar till politiska partier, kyrkor och nationer – kommer ett modernt samhälle att bestå av ett nätverk av kulturellt markerade grupper med olika inbördes relationer, samtidigt som individerna inom varje enskild grupp också bildar ett socialt nätverk där gruppstärkande vänlighet dämpar tendenserna till konkurrens och förtryck. Individen är tvungen att bete sig på visst sätt och därigenom manifestera sitt sociala sinnelag för att tolereras i gruppen och tillåtas ta del av det gemensamma goda. Gå i döden för den ena, slå ihjäl den andre – så går det till i verkliga världen, hos schimpans som hos människa.
Tomasello har mycket intressant att säga om hur människans hypersocialitet kan ha uppkommit. Han finner stöd för tesen att dess framväxt i evolutionär tid betingats av nödvändigheten av gruppsamarbete under födoinsamlandet. En grupp jägare kan jaga hjortar, en ensam jägare endast kaniner. (Med tanke på vår arts afrikanska historia borde de nämnda arterna kanske ersättas av elandantilop och klippgrävling...). Knapphet på resurser ställde stora krav på uppfinningsrikedom och kunskapsöverföring hos de människor som under hundratusentals år levde som nomadiserande stammar av samlare/jägare. Avancerat samarbete förutsätter koordinerade insatser, som i sin tur kräver god kommunikationsförmåga, förslagsvis i form av talat språk. Tomasellos förslag är att ekologiska prövningar – mat för dagen – varit den främsta drivkraften bakom den evolutionära uppkomsten av människans hypersocialitet och dess stödfunktioner. Försiktigtvis avstår han från att ta itu med ett av dagens hetaste evolutionsbiologiska debattämnen: sker ett darwinskt naturligt urval inte bara på individnivå utan också på gruppnivå? Och om svaret är jakande, är detta i så fall en för vår art unik egenskap?
Tomasellos bok utgör en rapport från en konferens avhållen vintern 2008 vid Stanford University i Kalifornien. Hans text åtföljs av fyra utförliga kommentarer skrivna av välkända primatologer och psykologer.
Inom samma sfär rör sig den berömde primatologen Frans de Waal i sin senaste bok, The Age of Empathy. Nature's Lessons for a Kinder Society (Harmony Books, 304 s). Medelst en ström av referat av självupplevda eller ur litteraturen hämtade händelser berättar de Waal om interaktioner och relationer framför allt mellan schimpanser och mellan schimpanser och människor. Flerfaldiga exempel ges på handlingar som utförts av schimpanser och som ifall aktörerna varit människor tveklöst skulle ha betecknats som utslag av empati, oegennytta och offervillighet. Han ger också en del exempel på likartade beteenden hos andra arter än primater, såsom elefanter och delfiner. de Waals tes är att det hos många djurarter finns en inbyggd benägenhet att förstå andra individers dilemman och en benägenhet att rycka in och hjälpa till. Sådana beteenden förefaller utlösa lustkänslor hos de agerande djuren, vilket enligt de Waal är ett argument för att det är naturligt för dem att uppträda på ett osjälviskt sätt. Tyvärr undviker han att diskutera den fundamentalt viktiga frågan varför just dessa beteenden är lustfyllda. Levande varelser kan mycket väl uppträda altruistiskt, hävdar de Waal, allt är inte egoism, och däri ser han en förhoppning för en mänsklighet, vars framtid kommer att kännetecknas av allt vassare konkurrens om allt knappare resurser och ökad risk för konflikter. Inte så sällan riktar han en rak vänster mot socialdarwinismen, uppenbarligen utan att fästa sig vid att motståndaren sedan länge förpassats till vetenskapshistoriens museum.
Tyvärr är de Waals framställning långt ifrån övertygande, vilket känns tungt att behöva säga om en vetenskapsidkare som bakom sig har en lång rad ytterst gedigna insatser inom fältet evolutionär psykologi, inklusive klassiska studier över schimpansers sociala relationer. Ett av problemen med hans nya bok är att en stor andel av exemplen gäller djur i fångenskap, där de slipper obehagligheter som födobrist och hot från rovdjur eller från markhungriga grannar. Rimligtvis blir deras sociala beteende i en så trygg miljö annorlunda än ute i verkligheten. Ytterligare ett problem är att även om de Waal nu och då medger att relationer mellan individer inom en grupp ofta är annorlunda än mellan individer från olika grupper, berör han detta sakförhållande endast i förbigående. Att hjälpa en flockkompis är att stötta hela flocken men kan därutöver innebära en personlig vinning för hjälparen, exempelvis i form av ett sus av beundran och ökad status. Brukar inte sponsorer gärna skylta med sitt namn? Vart tar då osjälviskheten vägen? Vad är altruism – egentligen?
Bland djur i naturen har socialiteten ofta, kanske alltid, ett mer eller mindre starkt inslag av släktskap mellan de inblandade individerna. Biologisk teori säger att ett mått av offervilja är att förvänta inom grupper med en stomme av besläktade individer. Däremot är det svårt att hitta (och förklara) exempel på verkliga uppoffringar mellan obesläktade individer. I djurparker är individerna av en viss art ofta närbesläktade, vilket troligen påverkar graden av samverkan dem emellan. Eftersom de Waal givetvis är helt klar över släktskapens grundläggande betydelse för socialiteten, är det förvånande att han i sin bok ägnar så ringa uppmärksamhet åt denna fråga. Det är svårt att komma från känslan av att de Waal denna gång haft till syfte att presentera ett moralpolitiskt manifest, snarare än en rapport från forskningsfronten.
Både Tomasello och de Waal hävdar med bestämdhet att vi kan vinna bättre förståelse för vårt mänskliga psyke genom jämförelser med arter som står oss nära i systemet. De flesta experter – dock inte alla – håller med dem på denna punkt. Emellertid måste man bestämt opponera sig mot de Waals upprepade antydningar att vi inte bara kan vinna bättre förståelse utan också finna rättesnören för mänskligt uppträdande genom att studera andra djurarter. Denna så kallade biologistiska idé borde vara så eftertryckligt skjuten i sank att den inte skulle behöva dyka upp i en bok av en framstående och inflytelserik yrkesbiolog som de Waal.
I frågor om hur vi ska få bukt med orättvisor, våld och krig och över huvud taget organisera våra samhällen är varken schimpansen eller någon annan djurart till gagn som förebild. Däremot kan ett studium av närstående arter, särskilt sådana som har ett levnadssätt som åtminstone i vissa avseenden påminner om vår egen arts ända fram till helt nyligen, ge oss tips om varför det är så svårt att genomföra alla de snälla förslag som ideologer och makthavare tänkt och tänker ut i försök att förbättra medborgarnas livskvalitet. Visst är varje människa laddad med empati, men uppenbarligen inte så att det räcker för att omfatta planetens alla sju miljarder medmänniskor. Var och en är sig själv närmast gäller för såväl den katastrofdrabbade haitier eller chilenare som desperat stjäl mat från sin granne som chefen för Enron, som övertalade sina medarbetare att behålla sina andelar i företaget men själv sålde sina – och därigenom undkom smällen. Själviskhet kräver ingen förklaring; det är osjälviskheten som är en gåta. I arbetet på dess lösning kan vi utan tvivel ha god nytta av att jämföra med andra arter – som inte kan prata och därför har svårt att ljuga.
