Löftena och förmaningarna haglar över oss. ”Du måste ta reda på vad som är meningen med just dig, syftet med din tillvaro här på jorden, och sedan försöka bli den du var ämnad att bli”. ”Den goda nyheten är att du kan lära dig att lyckas”. ”Du har makt att skapa det liv du vill ha”. ”Du måste kunna styra ditt liv. Du måste börja fråga dig vad du vill ha och sedan satsa på att få det”. ”Utmana dig själv att inte nöja dig med något mindre än vad du verkligen vill”. ”Ersätt negativitet med något positivt. Omedelbart!”

Det handlar om en litterär genre som idag är så populär att den får bokhandlarnas hyllor att bågna och om den har Jonas Aspelin – forskare med bakgrund i pedagogik och socialt arbete – skrivit en liten bok som heter Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur (Dualis, 176 s).

Aspelin är väl inläst på genren men har valt att koncentrera sin analys på fem böcker: ”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har” av John Gray (mest känd som författare till ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”), ”Angelägenheter” av Philip McGraw (känd från tv som Dr Phil), ”Att hjälpa sig själv” av Dave Pelzer (som tidigare skrivit en rad böcker om en skenbart hopplös barndom), ”Älska dig själv” av Wayne Dyer, samt en bok som inte är översatt till svenska, ”Stand Up For Your Life” av Cheryl Richardson.

Utmärkande för dem alla är en inriktning på vardagen, en praktisk livssyn. Vad läsaren uppmanas till är personlig utveckling som ett systematiskt identitetsarbete, läsaren ska helt enkelt bli ett slags personlighetsingenjör, ska steg för steg genom olika tester och övningar komma till rätta med sina problem och nå sina mål. Ord som arbete/jobb, kompetens, teknik, metod, hantering, planering, verktyg, strategi förekommer ymnigt.

Men det verkligt intressanta – och det som i första hand intresserar Aspelin – är böckernas människo- och samhällssyn. Om och om igen upprepas att vi är ansvariga för oss själva, för vårt eget liv och allt vi själva är med om, men inte för något eller någon annan. Samhället – den västerländska kulturen – underkuvar vårt sanna väsen för det fostrar oss till anpasslighet, konventionalism, ett osunt trygghets­sökande och ett psykologiskt beroende av andra. Eftersom vi bryr oss så mycket om vad andra tycker och tänker om oss ser vi inte att andra människor är ute efter att begränsa vår frihet, vi lever ett falskt liv, förnekar oss själva och har dåligt självförtroende.

Helst ska vi lära oss att över huvud taget inte behöva andra människor för den som behöver andra människor har sålt sig själv som slav. Det gäller att upprätta kontakten med sitt autentiska jag, att ta kontroll över sitt liv, att tänka positivt. ”Självkärlek betyder att du älskar dig själv – den kräver inte kärlek från andra”, predikar Dyer och: ”Det finns inget behov av att övertyga and­ra. Ett inre godtagande av det egna jaget är helt tillräckligt. Det har inget som helst att göra med vad andra anser.”

Pelzer utbrister drastiskt: ”Tillåt inte att något skräp kryper in under huden på dig och tar sig in i ditt huvud!”

(Nej, sannerligen: det är inte stilistisk elegans som präglar självhjälpslitteraturen, allra minst i svensk översättning för översättningarna har gjorts fort, fort och förmodligen inte sällan av personer som föraktar uppdraget.)

McGraw förordar en oupphörlig uppmärksamhet på det egna jaget: ”Jag talar om att verkligen kontrollera varje aspekt av din närvaro här i världen, alla dina erfarenheter. Det betyder att ordna ditt liv så att du känner det du vill känna, gör vad du vill göra och, ännu viktigare, vad du har behov av att göra. Det betyder att du ordnar ditt liv på ett sådant sätt att du kan respektera den du är och det du gör.” Inte så lite paradoxalt ska autenticitet skapas gen­om rollbyte: ”Du kommer att lära dig saker om dig själv genom att iaktta dig själv, precis som du skulle iaktta en annan männi­ska. När du ser dig själv ’uppträda’ annorlunda, mer autentiskt, uppträda med större lojalitet mot dig själv, både i ditt inre och utåt, så kommer du att skapa en ny historia om dig själv som förutspår en ny framtid.” McGraw måste visserligen medge att det finns somt vi inte kan styra – dödsfall och natur­katastrofer – men sådant är snarast undantag som bekräftar regeln.

Det som – med rätta, menar jag – oroar Aspelin mest är att de här författarna inte tycks mena att man behöver räkna med någon annan verklighet än sin egen subjektiva. Att ”vara sig själv” blir ”att vara sig själv nog”. ”Den värld du lever i är faktiskt en spegelbild av ditt inre tillstånd”, skriver Gray och hos Pelzer heter det: ”Allt finns i ditt sinne… det är det enda som räknas.” Negativa tankar och känslor är det bara att bearbeta, negativa omgivningar är det bara att välja bort: ”En positiv omgivning har alltid börjat och kommer alltid att börja med dig själv!”

Richardson är ännu mer extrem när det gäller tankens makt: ”Vad du tänker på och fokuserar din uppmärksamhet på dyker upp i ditt liv /…/ dina tankar formar ditt liv.” Om man bara tänker tillräckligt intensivt på något – exempelvis en Rolls Royce – är det inte omöjligt att man får den.

Sin polemik mot självhjälpsböckerna driver Aspelin med stöd i Martin Bubers filosofi som betonar dialogen, det relationella. Buber menar att det är Jag–Du-relationen som är grundläggande för den mänskliga identiteten: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.” Liksom självhjälpsfilosoferna uppfattar Buber att samhällsutvecklingen hotar människan men då i första hand därför att den leder till att våra relationer blir mer förtingligade, mer instrumentella, så att vi riskerar att uppfattar andra människor som ett Det snarare än ett Du. Medan självhjälpslitteraturen hävdar att vi inte behöver ta ansvar för någon annan än oss själva betonar Buber att vi ständigt har att ”svara an” på medmänniskan. Motpolen till tvång är för Buber inte frihet utan genuin samvaro.

Jag kan tycka att det är synd att Buber får så mycket utrymme för det är många andra spår som Aspelin därmed bortser från. Han säger ingenting om var självhjälpslitteraturens människosyn har sina rötter. Man kan ju konstatera att vi möter det suveräna jaget redan i renässanshumanisten Pico della Mirandolas ”Tal om människans värdighet” där Gud genom Pico uttalar sig om människans villkor: ”Varken en bestämd ort eller en gestalt som är din egen eller någon uppgift som är säregen för dig har vi givit dig, Adam, på det att du efter ditt beslut och enligt din åsikt skall få och äga den ort, den uppgift du önskar… Du är av inga gränser instängd, utan skall fastställa dem själv med din viljas som jag lagt i din hand.”

Hur teknokratiska de än är rymmer de böcker Aspelin tar upp också ett slags romantiskt arv i sin syn på nödvändigheten av att individen gör uppror mot ett samhälle som förtrycker henne eller i varje fall försöker likrikta henne, begränsa hennes självförverkligande.

Vidare är det synd att det inte finns ­något resonemang om huruvida det ändå finns något positivt i de här böckerna. I en tid då människor i så många sammanhang uppmuntras till att se sig själva som offer, att reagera på motgångar med passivitet och kränkthet ligger det kanske ändå ett värde i dessa uppmaningar till aktivitet och handling?

Aspelin resonerar inte heller om hur böckerna uppfattar begreppet framgång. Exempelvis Gray menar att de flesta människor antingen strävar efter att skaffa sig det de vill ha eller efter att kunna trivas med sitt liv men i själva verket borde vi satsa på både-och. Men är ”det de vill ha” rent materiellt eller handlar det också om meningsfullt arbete och kreativitet?

Jag blir också nyfiken på skillnaderna mellan svenska och amerikanska böcker i genren. Nog får man ändå det intrycket att de svenska böckerna är måttligare i tonen? I Mia Törnbloms ”Självkänsla nu!”, som på två år sålde 270000 exemplar, heter det: ”Den viktigaste relationen är den vi har till oss själva men vårt välbefinnande handlar inte bara om oss själva. Livet består till stor del av relationer av olika slag och fungerar inte dessa påverkas vi negativt.”

Vem läser förresten de här böckerna? Och hur läses de?

Läser man dem som man tittar på bilder av det aktuella Parismodet och tänker att det mesta är för extremt för att ta efter men att man väl kanske kan göra någon mindre ändring i sin garderob – eller sitt liv? Ta upp eller lägga ner en fåll, arbeta bort någon dålig vana?

För egen del föreställer jag mig att många läser ungefär som jag själv läser kokböcker; jag har så gott som aldrig för avsikt att tillaga någon av de rätter jag läser om men jag blir ändå smått stimulerad – och sugen – av själva läsningen. Jag tänker mig också att många flitiga läsare kan ironisera över böckerna, ja, rentav vara måna om att understryka att de ingalunda tar dem på fullt allvar. Det är möjligt att de skulle kunna säga ungefär som den store danske fysikern Niels Bohr sa när någon förundrade sig över att han som vetenskapsman hade en hästsko ovanför sin dörr: ”Nej det är ju inte så att jag tror på den men jag har hört att den kan bringa lycka även om man inte tror på den.”

Men den riktigt stora frågan är hur relevant den av Aspelin så omhuldade Buber egentligen är. Det autentiska mötet i Bubers mening beskriver Aspelin såhär: ”Om du träder i relation med någon vänder du dig varken utåt eller inåt utan öppnar dig, i närmast översinnlig mening. Jaget och Duet är inte separerade från varandra och inte heller likformiga. Det uppstår en sällsam, djupandlig sympati er emellan. Du upphör att kategorisera den andre och upplever honom/henne i stället som en levande varelse, precis som du själv. Du är inte upptagen av dig själv med att reflektera över dig själv över ditt tänkande och känslotillstånd. Du befinner dig så att säga mitt i livet.”

För egen del tycker jag att detta riskerar att bli för mycket, eller snarare: den här sortens möten kan man inte ha med alla. Över huvud taget är jag mindre övertygad av Buber än jag skulle vara om jag inte nyligen hade läst den amerikanske sociologen Richard Sennetts bok ”The Fall of Public Man” från 1974. Sennetts huvudpoäng är att det är ett problem att vi i dagens samhälle strävar till att alla våra relationer ska vara autentiska och innerliga och att vi i själva verket riskerar att bli djupt narcissistiska i våra ständiga reflexioner över huruvida våra relationer verkligen är tillräckligt autentiska och innerliga.

Sennett menar att det ingalunda ligger något förkastligt i att vi spelar roller i det offentliga rummet, att vi tvärtom borde göra det i långt högre grad, att vi borde lära oss att iscensätta oss som medborgare som smidigt, artigt och hänsynsfullt kan umgås med andra medborgare – också medborgare som är mycket olika oss själva i fråga om bakgrund och värderingar.

Återkommande använder Sennett ordet civility som uttryckligen betyder den artighet medborgare kan förväntas visa varandra i de urbana miljöer i vilka de flesta av oss lever. Samhället behöver ju inte ses som den förtryckarinstans som det tycks vara för såväl Buber som självhjälpsförfattarna, samhället är också du och jag och oss alla. Vad händer egentligen när självhjälpslitteraturens alla självupptagna självförverkligare möts i det offentliga rummet, i samhället, och måste ställa sina behov mot varandra?

Jag tänker på en dam jag hörde om som vid ett och samma biblioteksbesök hade ondgjort sig över a) att hon tvingades lämna tillbaka en bok hon haft i mer än en månad och b) att en bok hon beställt fortfarande var utlånad. Hon hade kanske inte läst självhjälpslitteratur, den där damen, men nog var hon en dam i tiden?

Merete Mazzarella är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.