Efter idogt lockande och pockande far 1928 en 60-årig Maxim Gorkij till slut hem till Ryssland. Hans inställning till sovjetrevolutionen var kluven: han välkomnade tsarväldets fall, men fruktade de ryska böndernas ”asiatiska barbari” och blev själv åsyna vittne till de omfattande skövlingarna i Petrograd 1917. Det var på Lenins uttryckliga uppmaning som han fyra år senare avreste till Italien för att kurera sin vacklande hälsa. I exilen, med stigande världsrykte, författade han bland annat den tredje delen av sin självbiografi, ”Mina universitet”.
Han tas emot som en diktarfurste på Vitryska bangården, hundratusentals Moskvabor har slutit upp. Men det är inte det enda Josef Stalin, som nu definitivt har befäst sin ensammakt och sjösätter den första femårsplanen, har i beredskap åt den förlorade sonen. Sommaren 1929 skickas han till Solovetskijöarna i Vita havet (ett av de allra första gulag-lägren), blir förevisad en friserat idyllisk yta och skriver en entusiastisk rapport som senare går runt i
världspressen. Året därpå lämnar han Italien för gott och kan flytta in i ett praktfullt före detta köpmannaresidens på Málaja Nikítskajagatan (i dag museum); Stalin tittar regelbundet förbi på en kopp te.
Gorkij, smickrad till en mer eller mindre aningslös beredvillighet, är själva portalfiguren, grundstenen, den första brickan, i den litteraturens bokstavliga instrumentalisering som kommer att iscensättas under sovjetiskt 30-tal. I sin bok Ingenieurs van de ziel (”Människosjälens ingenjörer”, Atlas, 288 s; inom kort även tillgänglig på tyska) frilägger den holländske journalisten Frank Westerman tidigare föga beaktade mönster och samband, felslut och - såväl ekologiska som privata - katastrofer i den diktatoriska kommandoekonomins släptåg. Författaren, som ursprungligen studerade till hydrolog, tar sin utgångspunkt i de megalomaniska vattenbyggnadsprojekt och den perebroska (”omkastning” av naturliga flodlopp) som kommer att fortgå ända fram till Gorbatjovs dagar och Sovjetunionens slutliga
sammanbrott.
År 1932 upplöses alla tidigare författarsammanslutningar och grunden läggs till ett centraliserat och partikontrollerat förbund. Ordförande Gorkij hedras på alla upptänkliga vis: en av de främsta gatorna, en park och litteraturinstitutet i Moskva, ett sexmotorigt flygplan, ett passagerarfartyg på Volga, en centralasiatisk bergstopp, ja till och med födelseorten Nizjnij Novgorod bär hädanefter hans namn. Den 26 oktober är han värd för en veritabel spökdiner med 40 författarkollegor. Först när alla har bänkat sig och inlett småpratet kliver aftonens hedersgäst in. Han, Stalin, hyllar författarna som ”själens ingenjörer” : ordkonstnärerna (líriki) är minst lika viktiga för det kommunistiska samhällsbygget som tekniker och vetenskapsmän (fíziki) - de bidrar till danandet av den nya människan. Vad ingen ännu kan ana är att elva av de närvarande kommer att ha avrättats eller ”försvunnit” innan decenniet är till ända.

Efter två dygns järnvägsresa från Moskva stannar en augustidag 1933 ett fyra
vagnars tågsätt utanför skogvaktarbostället Medvézjija Gorá, Björnberget, långt upp i ryska Karelen. Ut på den primitiva träperrongen, anförda av initiativtagaren och reseledaren Gorkij, stövlar 120 (!) författare, som under ditfärden blivit rikligt trakterade med både mat och dryck. Man har kommit för att studera och rapportera om anläggandet av den 227 kilometer långa Vitahavskanalen (grävd, med primitiva redskap, på 20 månader av 126 000 slavarbetare), som via sjöarna Onega och Ladoga ska förbinda Leningrad med Ishavet. 36 av gruppresenärerna kommer kollektivt att skildra företaget i en hyllningsbok som tillägnas den sjunde partikongressen i januari 1934. Författarförbundets konstituerande kongress med åtskilliga välvilligt inställda utländska observatörer proklamerar ”den socialistiska realismen” som allenarådande stilideal. Den estetiska likriktningen cementeras, vad övrigt är avfärdas som ”formalism”: modernistiska experiment är nu definitivt ett avslutat kapitel. Mordet på Sergej Kirov,
partiordförande i Leningrad, förebådar de kommande utrensningarna av partiets ”gamla garde”.
Maxim Gorkij har redan sitt egentliga livsverk bakom sig när Stalin beordrar rättning i ledet av själsingenjörer, och fyller i stället funktionen som så kallat nyttig idiot. Han dör i juni 1936, strax innan skådeprocesserna mot Kamenjev och Zinovjev tar sin början. På sjukbädden mottar han dagligen en specialedition av Pravda, tryckt i ett enda exemplar och med de hårdare nyheterna utbytta mot harmlösheter.

Som student vid lantbruksuniversitetet i Wageningen kom Frank Westerman att stifta bekantskap med den tyskfödde, sedermera USA-exilerade sinologen och historikern Karl August Wittfogels idéer. I sitt huvudarbete ”Oriental Despotism” (1957) driver denne tesen att självhärskardömen (med början i Mesopotamien, Nildalen och Kina) ofta uppstått ur eller, näst intill lagbundet, kommit att ägna sig åt omfattande irrigationsverk (konstbevattning) och flodregleringar. Westerman applicerar Wittfogels teori på det
sönderfallna sovjetväldet, där det nu blivit avsevärt enklare att läsa och resa fritt och ta del av tidigare hermetiskt slutna arkiv. Reportaget för från Karelen till Turkmenistan, samtidigt som det litteraturhistoriska huvudintresset förflyttas från Maxim Gorkij (dessa fakta var i huvudsak redan allmänt kända) till en skara yngre författare som debuterade strax efter revolutionen. I centrum för framställningen står Konstantin Paustovskij (1892-1968): utan tvivel en betydande prosaist, men tillika en fingertoppskänslig opportunist och något i sammanhanget så pass ovanligt som en överlevare. Westerman avstår intelligent nog från att fälla en alltför lättköpt moralisk dom.

Under 20-talet utgav Paustovskij några mindre prosaböcker samtidigt som han var en flitigt ambulerande journalist. Redan 1921 lärde han känna Isaak Babel i Odessa. Tio år senare ansökte han om ett resestipendium för fältstudier till den halvdokumentära roman som kommer att bli hans genombrott: ”Det svarta svalget”, ett tidigt exempel på
själsingenjörskonst och en apoteos över kommunistregimens kamp mot naturen. De ”känsliga” åren under andra hälften av 30-talet ägnar han främst åt historiska ämnen, under kriget skickas han som korrespondent till sydfronten. Återkomsten till den egentliga litteraturen sker med den även internationellt uppmärksammade sexdelade memoarsviten ”Berättelsen om ett liv” (1945- 63). Paustovskij njuter av Chrusjtjovs tövädersepok och går i bräschen för de postuma återupprättelserna av Babel och Bulgakov, under det hårdnande klimatet mot mitten av 60-talet försvarar han - måttfullt - angripna författare som Sinjavskij och Daniel. Han brukar prisas för sina fina naturskildringar och högaktas för sin litteraturpolitiska integritet. Westerman komplicerar bilden genom att dels fråga sig varför minnesanteckningarna slutar med året 1935 och dels lyfta fram en förtigen roman från 1952, där författaren (väl senkommet) ägnar sig åt ohöljda Stalinlovsånger.

Det svarta svalget, Kara-Bugaz, är en utbuktning (stor som
Värmland) från Kaspiska havets turkmeniska ostkust inramad av två smala landtungor. Viken är lägre belägen än resten av jordens största insjö, varför vattnet forsar utför den smala öppningen i ett sugande fall. Redan innan Turkmenistan definitivt blivit införlivat med tsarväldet besöktes trakten av olika expeditioner. Peter den store drömde om att finna den legendomsusade floden Oxus och därmed måhända en inlandsvattenväg till Indien. 1847 seglade en löjtnant Zjerebtsov över Kara-Bugaz tröga böljor och tog med sig bottenprover som utvisade att den blott fyra meter djupa viken var en gigantisk reservoar för glaubersalt, mirabilit: ett sulfat med otaliga användningsområden, bland annat inom naturmedicin och glastillverkning. 1921 beordrade Lenin en systematisk exploatering av naturtillgången, och kombinatet för saltkemi hör till den första femårsplanens verkliga prestigeprojekt vid sidan av kraftverksdammarna i Dnjepr och metallverken i Magnitogorsk. Produktionen är i full gång år 1932, då Paustovskij
riktar sig till Sovjetunionens centralasiatiska muslimer med fältropet: ”Nomader! Sluta med irrfärderna över de döda öknarna och bli arbetare, ty nya tider har kommit.”

Kartografiska manipulationer var vardagsmat i Sovjetunionen, men att Kara-Bugaz plötsligt är bortraderat ur atlasen från slutet av 80-talet stämmer till fullo överens med verkligheten. 1982, i hopp om att den drastiska åtgärden skulle hejda sjunkandet av vattennivån i Kaspiska havet (som i sin tur var en följd av de jättelika dammanläggningarna utmed Volga), täpptes den smala passagen igen. Inom två år hade viken helt torkat ut och förvandlats till en rykande saltöken. Flamingon, som tidigare brukat häcka här och vars röda fjäderskrud beror på att den livnär sig på saltvattensräkan, försvann. (I Karelen gör holländaren Westerman en annan intressant ornitologisk iakttagelse: att den vitahavshäckande prutgåsen plötsligt uteblev från de frisiska nordsjö-öarna under slutet av 30-talet kom sig av den utgjorde basföda för kanalgrävande
gulagfångar.) Perebroskan nådde sin höjdpunkt under åren strax före Gorbatjov: i vansinnesprojektet ingick att vända de sibiriska floderna och i stället låta dem strömma söderut mot de centralasiatiska bomullsfälten. Den siste sovjetledaren inställde ”omkastningen” och satsade i stället på en total ”ombyggnad” (perestrojka) av samhället, men vid det laget stod systemet inte längre att rädda.
1991 blev den forna sovjetrepubliken Turkmenistan en självständig nation och ex-kommunisten Saparmurad Nijazov dess president. 1992 lät han spränga den konstgjorda vallen och öppna den gamla förbindelsen mellan Kaspiska havet och Kara-Bugaz: i dag har den ekologiska balansen återställts. Det är förmodligen det enda positiva som låter sig sägas om Nijazov. Dagens Turkmenistan är en islamitisk diktatur, där Ledaren med tillnamnet Turkmenbasji (”turkmenernas fader”) ägnas en rent stalinistisk personkult. Nyligen led Nijazov en svår prestigeförlust, när de iranska shiiternas andlige ledare Khamenei vägrade att utnämna
honom till ”den trettonde imamen”. Under tiden förblöder landets ekonomi.

En av Stalins främsta visioner var att göra Moskva, fjärran från alla kuster, till en uthamn förbunden (via floder och kanaler) med fem hav. Vattenbyggarna försågs med oändliga resurser. För de skrivande ”ingenjörerna” anlades en andlig körsbärsträdgård, Peredélkino, där 24 författare - i en första omgång bland andra Boris Pasternak, Isaak Babel och Boris Pilnjak - tilldelades var sin datja.
Pilnjak blir en framträdande, om än mycket omstridd, romanförfattare under 20-talet: mästerverket ”Det nakna året” (1921) är en bitvis kaotisk berättelse om revolution och inbördeskrig. Pilnjak tillåts göra omfattande utlandsresor, men när han 1929 publicerat en berättelse på ett ryskt emigrantförlag i Berlin hamnar han i onåd hos regimen. Med romanen ”Volga flyter mot Kaspiska havet” (1930) - fylld av produktionssiffror och skildringar av heroiskt sisyfosarbete - gör han raskt en förnedrande avbön. Han inbjuds att sitta vid Gorkijs bord och deltar i gruppresan till det karelska Björnberget, och ett av hans senare arbeten bär den mångordigt skrikande titeln ”Framtiden tillhör socialismen, framtiden tillhör Sovjetunionen, framtiden tillhör oss!”. Lika fullt blir Pilnjak ikapphunnen av sitt förflutna (inte minst det volgatyska ursprunget): 27 oktober 1937 - när familjen som bäst firar sonens treårsdag - förs han bort av hemliga polisen och återses aldrig mer. Grannfrun, Zinaïda Pasternak, skildrar händelsen i sina memoarer. 16 maj 1939 är turen kommen till Isaak Babel, som blir ett av de sista offren för Stalins systematiskt paranoida utrensningar.

Dagens Peredelkino är statt i ett beklämmande förfall, få av de ursprungliga författarstugorna finns kvar. Frank Westerman söker förgäves: Babels gamla datja är riven, huset där en gång Aleksandr Fadejev bodde tjänar som byggfutt för uzbekiska gästarbetare som uppför vräkiga kóttidzji (en förryskning av det engelska cottage) åt nyrika krögare och tandläkare. Somliga av dessa Dallas-liknande palats lär förbli halvfärdiga: beställaren har redan hunnit gå i konkurs.

Per Holmer
är översättare
och författare