Som ung historieforskare vid Merton College i Oxford fick Martin Gilbert 1962 uppdraget att assistera Winston Churchills son Randolph med researcharbetet för en biografi över dennes berömde far. När Randolph 1968 avled, tog Martin Gilbert över det respektingivande uppdraget. Parallellt med forskning och annat författarskap ägnade han sedan de följande sex åren åt att slutföra sex ”berättande” volymer – var och en med ett antal samlingar av källhänvisningar. Totalt omfattar biografin hela 24 böcker.
Martin Gilbert är en närmast ofattbart produktiv författare av historiska faktaböcker. Han betraktar sig som ”arkivhistoriker” och söker klarlägga historiska skeenden genom en systematisk inventering av samtida källor. Idag är han i 70-årsåldern, har adlats samt tilldelats ett antal hederstitlar vid olika lärosäten. Med sin inriktning på Churchill och det judiska folkets moderna historia har han också blivit måltavla för ganska hätsk kritik. Den har kommit från bland annat den israeliske historikern Ben Morris och de revisionistiska författare som förnekar Förintelsen som en historisk realitet. Dessa menar att han i propagandistiska syften ibland har selekterat eller misstolkat faktauppgifter. Till dags dato har Martin Gilbert publicerat ett 80-tal böcker samt ett antal historiska kartor.
I den senaste, Churchill and the Jews: A Lifelong Friendship (Hans Holt and Co, 400s), redovisar Gilbert de tänkbara rötterna till Churchills sympati och beundran för den judiska kulturen och judendomens historiska traditioner, en hållning som var minst sagt ovanlig inom den engelska aristokratin i hans generation. Ett antal faktorer tycks ha samverkat. Från sin far Randolph Churchill – högt profilerad karriärpolitiker, lysande talare och flerfaldig minister – ”ärvde” Churchill kontakten med ett antal förmögna och inflytelserika judiska familjer. Med familjer som Cassel, Hirsch och Rothschild knöt han redan som mycket ung bestående relationer. Under sin första period som ledamot i underhuset (1904–08) lyssnade han lyhört till de judiska ledarna i sin valkrets i en förstad till Manchester. Han deltog också i den framgångsrika kampen mot den så kallade Aliens Bill – ett lagförslag som syftade till att begränsa invandringen av ryska judar till det brittiska mandatet Palestina.
Redan under sin första mandatperiod i parlamentet deklarerade Churchill också sin sympati för tanken att det judiska folket skulle återsamlas och ”restaureras” i ett ”nationellt centrum”. Han nämnde inte Palestina, eftersom han vid den här tiden troligen inte ville blanda sig i den intensiva debatten om var i världen judarnas ”urhem” skulle ligga.
Som inrikesminister fattade Churchill 1910 ett kontroversiellt beslut som han visste skulle utnyttjas av hans politiska motståndare. I södra Wales kom gruvarbetarnas missnöje med dåliga arbetsförhållanden och låga löner att riktas mot den judiska minoriteten i några av gruvsamhällena. Plundring, misshandel och mordbränder följde. I det läget tvekade Churchill inte att kalla in reguljära arméförband för att kväsa det som skulle kunna betraktas som den första brittiska pogromen i modern tid. Han såg därefter noga till att alla som varit aktiva i sammanhanget blev lagförda och straffade.
Under första världskriget (i positionen som marinminister i en liberal regering) inledde Churchill en lång vänskap med Chaim Weizmann – den sionistiska rörelsens stora förgrundsfigur. Weizmann var kemist, och gjorde i den egenskapen en värdefull insats för den brittiska rustningsindustrin. Efter den misslyckade (av Churchill kraftfullt förordade) brittiska offensiven över Dardanellerna tvingades Churchill lämna sin ministerpost för att tjänstgöra som bataljonschef i Flandern. Efter krigsslutet återkom han som rustningsminister.
Den så kallade Balfourdeklarationen hade antagits 1917 och markerade den brittiska regeringens avsikt att verka för Palestina som ett centrum för världens judar. Churchill tycks ha varit märkligt passiv i den politiska debatten kring detta dokument, men vid samma tidpunkt fäste han ihärdigt och intensivt den brittiska regeringens uppmärksamhet på övergrepp som tsartrogna förband regelbundet gjorde sig skyldiga till inom judiska bosättningar i Ryssland.
1921 blev Churchill kolonialminister, med särskilt ansvar för de brittiska mandaten Mesopotamien och Palestina. För premiärminister Lloyd George hade han tidigare förklarat att han såg det palestinska mandatet som en framtida börda för Storbritannien. Han hade tydligt förklarat, att ansvaret för administrationen av regionen (och den judiska invandringen dit) borde tas över av Nationernas förbund.
En märklig förändring i Churchills inställning inträffade dock inom loppet av några månader. I mars 1921 höll han ett tal på den plats som skulle bli Hebrew University i Jerusalem. Han deklarerade då sin sympati för tanken på Palestina som ett ”national jewish home” och beskrev det sionistiska projektet som en välsignelse både för världens judar och för Storbritannien. Dessa utfästelser vållade förståelig misstänksamhet bland ledarna för den arabiska majoritetsbefolkningen i området.
Det som oroade Churchill vid denna tid var de ryska bolsjevikernas infiltration av den sionistiska rörelsen. Han såg sionismen som en mothållande kraft i kampen mot bolsjevikerna om ”det judiska folkets själ” och ville undvika ett starkt inflytande av revolutionära rörelser i Palestina.
Den balansakt han nu tvingades till var delikat. Han träffade arabiska ledare och försäkrade dem om en reglerad och väl anpassad judisk invandring i området. Han förklarade sin regerings goda avsikter för de judiska talesmännen. Samtidigt ifrågasatte han aldrig de snäva invandringskvoter som föreslogs av den brittiske ståthållaren i Palestina, sir Herbert Samuel. Denne förordade en restriktiv judisk invandring som de facto nästan urholkade Balfourdeklarationen. När Churchill efter ett valnederlag för sitt parti 1922 lämnade regeringen, kom den brittiska politiken i Palestina att förskjutas till den arabiska befolkningens fördel.
Under ett antal år stod Churchill sedan utanför regeringspolitiken. Från talarstolen i underhuset och i tidningsartiklar deklarerade han sitt stöd för sionismen och sin beundran för det judiska folkets bidrag till mänsklighetens utveckling. På Albert Einsteins initiativ ordnade han så att ett antal judiska vetenskapsmän inbjöds till gästprofessurer vid brittiska universitet – för att på så sätt komma ut ur Hitlers Tyskland. Redan 1933 varnade han för Hitlers erövring av Polen och för de pogromer mot den judiska befolkningen som han ansåg skulle bli en oundviklig följd.
I ett tal i underhuset den 24 mars 1936 höll Churchill ett retoriskt mycket skickligt uppbyggt tal mot planerna på att inrätta ett palestinskt parlament med en arabisk majoritet – de facto ett hinder mot fortsatt judisk invandring. Han talade också intensivt och förgäves mot det dokument – The British White Paper – som 1939 kom att i princip stoppa judisk invandring i Palestina.
Churchills agerande i judiskt relaterade frågor som brittisk regeringschef under andra världskriget har diskuterats ingående bland historiker. Hans stora insats som västvärldens befriare från nazismen kastar lätt en skugga över hans relativa passivitet när det gäller frågan kring judisk invandring i Palestina.
Det finns förklaringar som tycks logiskt välgrundade. Kanske ville han inte riskera den politiska samarbetsvilja som krigsansträngningarna krävde genom att ta personlig ställning i en så kontroversiell fråga. Kanske krävde hans roll som krigsledare helt enkelt andra prioriteringar. Då och då gjorde han emellertid engagerade riktade insatser för judar på olika håll i världen. Han lyckades få Spanien att ta emot judiska flyktingar undan regimen i Vichy och förordade bombning av järnvägar för att förhindra vidare transport av ungerska judar till Auschwitz. Andra initiativ påbörjades utan att genomdrivas med full kraft – till exempel planerna på en judisk specialstyrka inom ramen för den brittiska armén och beväpningen av israeliska judar inför hotet om en tysk invasion via Egypten.
När Churchill vid krigsslutet efter ett valnederlag (1945) tvingades lämna regeringsmakten kvarstod restriktionerna för judisk invandring i Palestina och Churchill var ovillig att ge frågan om en judisk stat prioritet omedelbart vid krigsslutet. Följande år förklarade han i underhuset att han ansåg tanken på att Palestina skulle kunna rymma alla de judar som ville emigrera från Europa vara rent befängd. Detta utfall förvånade troligen åtskilliga av Churchills judiska vänner, inför vilka han brukade beskriva sig som ”en gammal sionist”. Samtidigt gjorde han emellertid klart, att han inte delade de antijudiska stämningar som den judiska (och mot engelsmännen riktade) terrorismen i Palestina givit upphov till. I underhuset deklarerade han: ”Jag motsätter mig att judarna förhindras att göra något som andra människor tillåts göra. Jag är mot det, och hyser dessutom en stark avsky för den typ av fördomar som tar sig uttryck i antisemitism.”
När Churchill 1951 återkom som premiärminister hade staten Israel hunnit bildas (1948). Han hade vid krigsslutet gjort sin mångårige vän Chaim Weizmann besviken genom att vägra diskutera frågan om en judisk stat innan detta kunde ske i diskussion med de övriga segrarmakterna. Under resten av sin politiska bana omhuldade Churchill det nybildade Israel och han underhöll vänskapliga förbindelser bland annat med landets förste premiärminister, David Ben-Gurion. Det fanns nu ett tydligt realpolitiskt motiv: Churchill såg Israel som ett brofäste för amerikanska och västeuropeiska intressen i Mellanöstern – en västvärldens motvikt i det ”kalla krig” som han var den förste att beskriva.
Gilberts minutiösa genomgång av de dokument som speglar Churchills agerande sker i kronologisk ordning. Författaren levererar inga värdeomdömen och ställer inga hypoteser. Den slutsats man som läsare kan dra är att Churchills politiska handlande med säkerhet inte stod i samklang med hans romantiskt grundade vurm för tanken på en judisk stat. Han torde därför ofta ha gjort sina vänner bland sionismens ledande gestalter rejält besvikna. Detta är föga märkligt, eftersom Churchill i varje tum var en rationell, pragmatisk och genomskådande realpolitiker. Han hade samtidigt en romantisk ådra, men den delen av hans karaktär var underordnad de realpolitiska målen. Detta märktes tydligt i hans relationer till ”det judiska projektet”, den konfliktfyllda process som slutligen resulterade i staten Israel. Martin Gilberts bok är en väl dokumenterad redogörelse för en historisk process där bilden av politikern Churchill gradvis avtecknar sig allt skarpare mellan raderna.
Peter Adler är retorisk konsult och talskrivare samt föreläser i retorik vid Lunds universitet.
