I år är det 20 år sedan Georges Simenon släkte pipan för gott. Pierre Assouline, författare och journalist på Le Monde och Le Nouvel Observateur, gav 1992 ut en briljant Simenonbiografi (”Simenon. Människan och gåtan”). I dagarna föreligger hans Autodictionnaire: Simenon (Omnibus), från A till Z, på drygt 800 sidor. Termen ”självlexikon” anger att det är Simenon som här talar via sina berättelser och uttalanden. Det är således främst hans röst vi hör. Snabbt inhämtar man här grundläggande information om upphovsmannen till fler än 300 romaner och hundratals noveller, varav nära hälften utgivna under olika pseudonymer. Många har bearbetats för tv, radio, film och teater. Likaså om Simenons sagolika framgångar som författare och förförare, om hans hektiska privatliv som slutade i förlamande sorg.
George Simenon föddes 1903 i Liège, Belgien, där han numera står staty. Han var brådmogen, kunde läsa och skriva när han var sex. 13 år gammal begick han sin sexuella debut med en två år äldre flicka. I tonåren skrevs han in vid jesuitläroverk, vantrivdes med religionsundervisningen, kadaverdisciplinen och snobbiga klasskamrater. Strax före slutexamen, 1918, hoppade han av studierna sedan familjens läkare berättat att fadern var hjärtsjuk och döende. Det var dags att börja arbeta. Tidigt fascinerades han av kriminella personer som vågade bryta mot samhällets konventioner och frigöra sig.
1919 tar han anställning som reporter vid den katolskt värdekonservativa La Gazette de Liège. Som ung journalist intresserar han sig främst för kriminalreportage, skriver 150 artiklar signerade ”G. Sim”, bland annat en serie starkt antisemitiska artiklar under rubriken ”Le Péril juif” (Judefaran). Under andra världskriget och Vichyregimen intog han en påfallande ambivalent inställning. Det framgick inte minst vid mottagandet av Assoulines Simenonbiografi 1992, där press och debatter särskilt tog fasta på textsidor där Maigrets kluvna inställning till judar och tyskar under ockupationen kom i dagen.
Redan som tolvåring hade ”Sim” bestämt sig för att bli författare. När han var 18 publicerades hans första roman. På 20-talet fördjupades hans erfarenheter av tillfälliga bostäder, prostituerade, konstnärsbohemer och halvkriminella. Efter schismer med modern lämnade han 20 år gammal födelsestaden. Hon kunde aldrig erkänna att Georges uträttat något berömvärt. Älsklingssonen var Christian.
Med sina böcker om Maigret var han en förnyare av kriminalgenren, främst genom sin klara prosa, psykologiska analys, sina på en gång poetiska och realistiska miljöskildringar. Simenon blev en given inkörsport till det specifikt franska. Här fanns allt för den som ville förkovra sig i franska och känna autentisk Parisatmosfär. För många av oss som då var unga var det kulturens huvudstad, Paris, som gällde. Om man så skulle ta sig dit på tummen. Flanera i Maigrets fotspår hägrade, slå sig ner på en bar i det omskrivna Quartier Latin, läppja på ett glas chablis, frammana skuggor av Maigrets brottslingar och offer bland förbipasserande.
Döm om min förvåning när jag nu erfar att Simenon aldrig var bosatt i Paris. Närmast var bostaden i Neuilly. Han tog sig dock ofta till Paris, redan som 20-åring. Han kände staden utan och innan, inte minst Montparnasse och Montmartre. 33 gånger i sitt liv bytte han bostad. Ständigt på resande fot besökte och vistades han förutom i Frankrike i sovjetiska Moskva, Turkiet, Kalifornien och Kanada. Han gjorde även resereportage från Afrika. Kommissarie Maigret och hans rundnätta, diskreta lilla fru beskrivs däremot som genuina parisare, barnlösa, var och en med inrutade vanor och bestyr, bosatta i en tjänstemannalägenhet vid Place des Vosges, i fashionabla Maraiskvarteret.
Förutom vistelser i Paris blev det i Frankrike främst La Rochelle, Cannes, Nice, Antibes, Mougins och särskilt Cagnes vid Côtes d’Azur. Här fick han koppla av från skrivandet; spela boules tillsammans med Lino Ventura, Europamästare i grekisk-romersk brottning, hårdkokt deckare i en mängd franska filmer; en fransk Bogart, lanserad av vännen Jean Gabin som själv spelat Maigret i ett trettiotal filmer. Här mötte ”Sim” även den provensalske författaren och filmaren Marcel Pagnol, poeten Jean Cocteau, cineasten Jean Renoir, den helt unga Brigitte Bardot, filmstjärna in spe. I Cannes ägde han en magnifik villa, ”Golden Gate”, med tjänstefolk, stor trädgård och pool. Till hans vänner hörde Nobelpristagaren André Gide, ”mon maître”, som han tidigt brevväxlade med och ofta refererade till. En annan själsfrände var Cartier-Bresson, som senare förevigat Simenon på några av sina berömda ögonblicksfoton.
Som ung fängslades den blivande författaren av storheter som Balzac, Dickens, Dumas, Stendhal, Proust, Stevenson, Gogol, Dostojevskij och Tjechov. Sina första berättelser sände han till Colette, uppburen författare och litteraturredaktör på dagstidningen Matin. ”Alltför litterärt, på tok för litterärt”, svarade hon. ”Skriv enkla historier, framför allt inte litteratur”, löd rådet. Början blev trevande med enkla äventyrsromaner och deckare. 1930 kom så lyckokastet med mästerdetektiven kommissarie Maigret, senare huvudperson i 75 romaner och 28 noveller. Han skrev även en rad seriösa romaner, de flesta numera fallna i glömska.
Kanske inte helt, likväl. I en intervju 1937 svarar Simenon självmedvetet: ”När jag fyller 40 år skall jag ge ut min första riktiga roman. Och vid 45 kommer jag att få Nobelpriset. Ja, inom tio år. Ni skall få se, jag är fullt övertygad och jag struntar i det löjliga. Jag nämner det eftersom allt vad jag hittills meddelat har inträffat. Alltså kommer jag att få priset 1947.” Förmätet? Inte helt. Redan 1958 återfinns han de facto på förslagslistan till Nobelpriset. Men enligt smakdomarna uppfyllde han uppenbart inte testamentets krav på ”det utmärktaste i idealisk riktning”. 1973 hävdar han att amerikaner och tyskar ivrat för att han skulle få Stora priset, men att han hade avstyrt det hela, med tillägget: ”Hursomhelst skulle jag inte acceptera det.” Även i en intervju med Bernard Pivot 1981 svarar han att han skulle vägra att ta emot Nobelpriset om han kom ifråga.
1952 blev han invald i belgiska akademin. Nobelpristagaren Mauriac föreslog Simenon att även söka medlemskap i franska akademin, under förutsättning att han först ansökte om fransk nationalitet. Han tackade nej, ville inte ha dubbla nationaliteter. Han tilldelades Hederslegionen, men önskade alla medaljer dit pepparn växer. ”Jag skulle vilja bli kvitt alla dessa medaljer som jag får av folk jag inte uppskattar, som representerar en värld som alltid varit mig främmande.”
Åtskilliga av hans verk finns på god svenska: ”Mannen som såg tågen gå förbi”, mästerverket, den självbiografiska romanen ”Stamtavla”, ”Klockorna i Bicêtre”, ”Det som göms i snö” med flera. Det kan i sammanhanget vara värt att notera att Gunnel Vallquist, eminent översättare av Prousts storverk, även översatt ett dussintal av Simenons romaner.
Arbetsnarkomanen Simenon skrev under långa perioder i snitt en bok var tredje månad. Han var ytterst metodisk vad gäller privata aktiviteter, umgänge, resor och skrivande. Ofta gjorde han med penna ett utkast som han sedan renskrev på maskin. Ibland knackade han ner opuset direkt på sin gamla Underwood. Hans författarkarriär sträckte sig mellan 20 och 75 års ålder. Ursäkta ”karriär”, han avskydde ordet.
Det var knappast en tillfällighet att Simenon, ordförande vid Cannes-festivalen 1960, hade privilegiet att dela ut Guldpalmen. Den tilldelades Fellini för ”La dolce vita”, kultfilmen med yppiga Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i huvudrollerna. Han korresponderade i flera decennier med Fellini, en kreativ meningsfrände. Simenon var klart intresserad av filmmediet. Efter hand skulle en rad franska cineaster lockas att ta sig an Simenons romaner, däribland Marcel Carné, Claude Chabrol och Bertrand Tavernier. Än i dag är han den franskspråkige författare som oftast bearbetats för film och tv.
Enligt egen utsago skall Simenon ha lägrat 10000 kvinnor, varav 8000 prostituerade. Fiktion? Enligt Assouline torde det röra sig om högst 1000 kvinnor, varav 950 prostituerade. Ja, även med en nolla mindre framstår hans rykte som omättlig kvinnoslukare som väl fabulöst. Till en av hans mest kända älskarinnor räknas den svarta sångerskan och varietéartisten Josephine Baker från USA, oförglömlig efter sin succé på Folies-Bergère. Kanske gick tankarna till vännen då hon sjöng ”J’ai deux amours, mon pays et Paris”, betagande vackert.
Kommissarie Maigrets orubbliga lugn och tålamod svarade knappast mot Simenons egen häftiga karaktär. Han gjorde oförsonliga utfall mot de Gaulle, mot generalens självgodhet, förakt för andras åsikter och tidiga Algerietpolitik. En riktig ”Tartuffe”! En annan som råkade ut för hans skopor var Maurice Druon, författare och kulturminister ett par år under femte republiken och president de Gaulle. ”Druon, Vad då? … Kulturminister i vad? Det preciseras inte i titeln. Man har för denna post i den nya regeringen valt den värste strebern, den mest korkade författaren i sin generation.” (”Dictée”, 1973).
År 1972 satte Simenon punkt för romanskrivandet. Han började i stället utforska sig själv, osorterade tankar, idé- och minnesfragment. Den självbiografiska sviten ”Dictées” spelade han så in på magnetofon, den renskrevs och publicerades under flera år i sammanlagt 21 volymer. Hit hör bland annat breven till modern, ”Lettres à ma mère” (1974), och ”Mémoires intimes” (1981).
Simenons sista bostad blev en pompös jättevilla i Schweiz med 26 rum och trädgård, norr om Lausanne. Så en dag 1978 händer det som förändrar allt. Sonen Marc ringer och meddelar det förfärliga: Simenons dotter, 25 åriga Marie-Jo, har begått självmord, skjutit sig med pistol. Hon hade länge varit psykiskt sjuk. Den åldrade författaren skulle aldrig hämta sig från tragedin. Han slutade att ta emot folk och ge intervjuer, gjorde sig av med egendomar, arkiv, bibliotek och andra ägodelar. Och han slutade skriva, sedan han först i sina ”Mémoires intimes” försökt skingra skuldkänslorna. Marie-Jo hade älskat honom mer än han anat. Denyse, hans andra hustru, gjorde honom också ansvarig för tragedin, publicerade ett par böcker där hon anklagar maken för att ha varit auktoritär, våldsam och oansvarig.
Den 4 september 1989 avlider Georges Simenon, 86 år gammal, i sitt hem i Lausanne. Hans kropp kremeras den 6 september. Samma natt sprider älskarinnan och sambon Teresa ut askan i trädgården, att blandas med dotterns, i skuggan av en ceder. Kort efter tragedin med dottern hade han bett Teresa att bistå med eutanasi: den dag han blev en belastning för sig själv och sin omgivning skulle hon ge honom dödshjälp i form av en spruta och en avskedskram. Simenons dödsfall blev förstasidesstoff och gav upphov till hyllningar i tidningar världen över.
Simenon är och var, summerar Assouline, en ytterst komplex och svårfångad person. Ofta genial. Med sin enorma energi, ofattbara produktivitet, sina svindlade framgångar och utgivningssiffror träder han fram som en ständigt gränsöverskridande författare. Fram till sin död var Maigrets upphovsman den mest läste och internationellt mest kände av 1900-talets franskspråkiga författare, översatt till ett 50-tal språk och med 550 miljoner sålda böcker.
