Sedan Selma Lagerlöf hedrades med den förnämsta av alla litterära utmärkelser, har väl ingen nobelpristagare hälsats med sådan uppriktig glädje av hela Sveriges folk som Sillanpää. Utanför Norden, där man inte i samma grad som här lärt sig känna och hålla av hans diktning, kommer Akademiens beslut förmodligen delvis att tydas som en demonstration av svenska sympatier för Finland. Det är ju troligt att de aderton förutsett en dylik tolkning och alltså inte har något nämnvärt att invända mot den. Men samtidigt kan de med det bästa samvete tillbakavisa en eventuell beskyllning för att ha låtit icke litterära och alltså i viss mån ovidkommande synpunkter bestämma sitt val. Ingen som känner Sillanpääs alstring kan ett ögonblick tveka om att han tillhör de nobelpristagare som verkligen förtjänat att lagerkrönas inför all världen.
Nästan varje rad Sillanpää skrivit präglas av samma egenartade och sällsynt konstanta personlighet. Under de tjugotre år som förflutit sedan han gav ut sin debutroman ”Livet och solen” har han publicerat gott och väl ett dussin böcker. Några av dem, som ”Det fromma eländet”, ”Silja” och ”Sommarnatten”, är utomordentliga konstverk; andra når inte fullt samma höga nivå. Men den diktarprofil som stiger fram ur orden är märkvärdigt oförändrad från den första boken till den sista. I några av hans tidigaste skisser eller prosapoem – man kan bruka båda orden – dränktes verklighetsiakttagelsen i en dimma av vag lyrik. Men eljest var Sillanpää redan från början så färdig både som människa och som konstnär, att han aldrig egentligen behövde söka efter den väg som var hans och ingen annans. Hans berättelsers grundton har alltid varit en lyrisk realism eller – som en av hans landsmän uttryckt det – en biologiskt betonad romantik. De har alltid andats ut samma andakt inför livet och samma hjärtats rena godhet; föreningen av lugnt humoristisk klokhet och besjälad poesi har ständigt funnits där, även om den med åren framträtt med större tydlighet. Och endast detaljer, inte huvuddragen har ändrats i den bild av diktaren, man sett för sina inre ögon: en stor, stark, lite tung karl, som står stadigt på marken i sina finska näbbstövlar, men samtidigt rör vid allt värnlöst och ömtåligt – blommor och barn och människosjälar – med den ömma varsamhet man ofta möter just hos dylika kraftgestalter.
”Nära jorden” heter en av hans böcker. Och det är kanske mer än något annat hans konstnärliga. styrka att han håller sig så nära jorden utan att ändå gå ner sig i leran; att med andra ord alla hans skimrande, bevingade diktarsyner blommar upp direkt ur vardagen omkring honom. Han förnekar ingalunda starköl och bastubad och jordens övriga, handfasta glädjeämnen, lika litet som han förnekar tillvarons råhet och blinda orättvisa. Men den jord han vill hålla sig nära är dock framför allt besjälad. Den är ett hem för unga, nylövade björkar, som vårsolen fyller tills de lyser som lågor av lätt eld, och för unga flickor, som går på lätta fötter genom sommarkvällarna – sommarkvällar fyllda av en doft ”som är så fin att man inte kan avgöra om den kommer från linneorna på marken eller från flickans hår, hennes som nyss gick förbi”. Han behöver inte förfalska eller försköna verkligheten för att nå fram till denna ljusa innerlighet; den bildar för honom själva verklighetens kärna och lyser desto klarare just därför att den har så mycket grått och kallt att besegra. I sin poetiska värld har han rum också för gödselhögar och gråfeta, tandlösa käringar med hängande bakdelar – de blir ju vackra på sitt sätt, om man bara ser dem med de rätta ögonen. Dessutom behövs dylika ting i bilden för att den inte ska förflackas till menlös, lite kväljande idyll, liksom Sillanpääs egen trygga förankring i realiteterna och oförvillade insikt om att människorna är allt utom änglar behövs för att inte lyriken i hans böcker ska bli alltför okroppslig och himmelsblå.
Men inte nog härmed: hans diktade värld rymmer också all den bestialitet, allt det onda och förfärande, som tryckt ned så många andra diktare i pessimism och bitterhet, utan att dess harmoni rubbas därav. Inbördeskriget, hans folks tyngsta upplevelse – ty händelserna nu, under denna ångestens höst, är dock på ett helt annat sätt renliga och moraliskt härdande – bildar ju helt eller delvis bakgrunden för några. av hans yppersta berättelser. Men också här segrar hans djupa mänsklighets oförfärade: Trots allt! Ingen kan erbjuda en mindre heroisk och upplyftande syn än den ynkliga stackare som faller offer för inbördeskriget i ”Det fromma eländet”; och ändå lägger man från sig boken med en känsla som närmast liknar uppbyggelse, så ren och levande är den medkänsla varav den är fylld. Inte ens då Sillanpää skildrar en sådan ruskig, förkommen typ som huvudpersonen i novellen ”Den unga huliganens julhelg” blir denne i främsta rummet ond, utan outvecklad, svag, undermålig; inte en gång en dylik buse med sin brännvinsdimmiga blick under lugg och sina knivhugg bakifrån är helt undantagen den mänskliga solidaritet, som är författarens innersta patos.
Eller se på ”Silja”! Vilken beklämmande historia skulle inte en rättrogen naturalist ha gjort av detta öde: faderns omaka äktenskap, barndomshemmets upplösning och Siljas eget liv, som bara hann omfatta en föräldralös flickunges slit för andra, en hopplös, halvt overklig kärleksepisod och några av det röda upprorets ohyggligheter, innan hon dör, ensam i ett främmande uthus. Men Sillanpää blåser inte upp sig till något flåspatos, han vältrar sig inte i sotsvarta effekter. Ty han förmår se bortom det yttre, in till det väsentliga: Siljas egen personlighet. Och den är ljus och klar och osårbar i sin mjuka fasthet. ”Under sitt korta liv hann flickan just inte vara någonting annat än en människa som leende förverkligar sitt öde. Allt som rör Silja, flickan, som nu slumrat in i bastukammaren på Kierikka, är till största delen härligt obetydlig.” Vem mer än Sillanpää skulle ha brukat ordet härligt i det sammanhanget? Och han gör det inte för att nå en paradoxal verkan: han gör det därför att han finner det obetydliga och vardagliga just som sådant härligt, fritt från det skenväsende som han mer än annat avskyr och fyllt av all den jordiska verklighetens helgd. Hur genomströmmad av stilla andakt, som någon av Fra Angelicos fresker, är inte scenen då Silja dör – och ändå finns där intet utom den finska vardagens enklaste ting, intet utom den höghet som omger det väsentligt mänskliga: ”Bastukammaren var ganska solig, och i farstun kvittrade svalorna, som byggt sitt bo därute, och detta gav hennes finaste förnimmelser stoff till ljusa och lyckliga tankar och stämningar. De hemska dödsfantasierna höll sig fjärran från henne ända till slutet, hon fattade knappast att döden – som hon hört talas om så ofta i livet – nu kom även till henne. Och denna död kom till henne i en stund, då omgivningens ordlösa härligheter var underbarare än någonsin. Silja gick bort en morgon då klockan närmade sig fem, vid den tid som mer än andra var svalornas och solens. Dessutom var den gryende dagen söndag, och ingenting i omgivningen hade ännu så tidigt på morgonen brutit helgdagsstämningens skärhet”. Helgdagsstämning – det är vad som ännu efter år fyller oss vid tanken på Silja, den ljusa, den rena, den oskuldsfullt varma och älskande, som kunde vara den bästa finska diktens genius.
De nyss citerade raderna är karakteristiska för Sillanpää även på annat sätt; genom det fina samspelet mellan stämningarna i naturen och människosinnet. Försommarnätter och tidiga sommarmorgnar är de stunder på året, han mest älskar och kan skildra så som få andra. Då växer allt, då gror allt i en frisk rikedom, som fyller hans ursunda sinne med lust. Och allt detta groende och växande har ännu kvar den sprödhet, den ömtåliga och kyska fräschör, som han är så känslig för var han än möter den, om han än ser och återger den vackrast hos helt unga flickor som Silja eller Hiltu i ”Ragnar och Hiltu”. Sommarnatten – det är den tid då allting är insvept i lätta slöjor, då allting är svävande och ovisst och outsagt. Den är också Sillanpääs tid, den diktares, som bättre än någon annan i Norden förmått fånga det svävande, ovissa, outsagda i människornas själar. Blå skymning över mustig, alstrande jord, sval gryning över gröna beteshagar: detta är Sillanpää. Och när han nu på ett annat sätt än förr träder fram inför all världen, är det främst som skildrare och tolk av den nordiska sommarnatten, i naturen och mänskosinnena.
Men samtidigt får världen till bästa ett bastant stycke finsk verklighet. Den krävs för att ge balans åt hans diktning. Och Sillanpää är som få geniala författare en balansens man. Han står alltid mitt i livet, nära dess hjärta, och mitt i samhället. Han är vad man kallar en studerad karl, och samtidigt är han som få andra representativ för vad man kallar ”folket”. Hans föräldrar – av vilka han i ”Mot uppenbarelsen” gett ståtliga och karaktärsfulla porträtt – var fattiga backstugusittare. Och han förnekar inte sin börd, lika lite som han förnekar att han bäst av alla människosorter förstår sig på och känner med finska torpare och småbönder. Landskapet i hans böcker är alltid den torftiga, tavastländska bygden med grå stugor bland stenbackarna och skogsåsarna. I de stugorna hittar han som ingenstans annars, där känner han sig hemma bara han kommit in genom dörren. Riktigt lika säkert rör han sig inte annorstädes. Han delar alltjämt böndernas och småfolkets på en gång' nedlåtande och lite misstänksamma syn på stadsbor och herrskapsfolk – vilket för honom som finne till stor del är detsamma som svenskar. Men ändå är svensken Karlfeldt hans skald framför alla andra; och från rent finskt håll har intet klokare och måttfullare sagts om svenskarna, i Finland och Sverige, än det som yttrats av honom. Den nordiska tanken är mer än fras för den gode nordbon Sillanpää. Att nobelpriset kommer just från Sverige minskar nog inte dess värde i hans ögon, liksom vi på denna sidan är särskilt glada därför att det hamnat hos honom och ingen annanstans. Vi, hela det svenska folket, hälsar dig och lyckönskar dig, käre Frans Emil Sillanpääl
