Det drar allt kallare i förbindelserna mellan USA och Kina. Detta ligger inte i linje med den rationella och resultatorienterade dialog som har börjat föras mellan länderna. Efter den globala finanskrisens utbrott myntades begreppet G2 (Group of 2) för att beskriva denna viktiga relation. Såväl kinesiska som amerikanska ledare ogillar tanken på ett G2, eftersom länderna har allianser eller samarbeten inom skilda organisationer och uppfattar sig som ledare för i-länder eller u-länder. Därtill råder under ytan ömsesidig misstro avseende de långsiktiga intentionerna mot den andre.
Det är dock ett faktum att den högnivådialog som förs mellan dem inte längre benämns vara enbart av ekonomisk utan också av strategisk natur. Det har funnits en viss oro bland stora maktblock, till exempel EU, och länder som Japan och Indien, för att USA och Kina skulle göra upp om världens ödesfrågor bakom lyckta dörrar. Det må gälla världsekonomin, klimatfrågan, eller spridningen av kärnvapen.
Den snabba omsvängningen i negativ riktning har förvånat åtskilliga bedömare. I synnerhet som Barack Obama sedan han tillträdde som USA:s president för ett år sedan har behandlat Kina med silkesvantar. Varför hade då Obama till en början en mjuk attityd mot den uppåtstigande makten i öster? Syftet har varit att säkra kinesisk hjälp för att avvärja ekonomisk depression, hantera problemet med Irans eventuella kärnvapenprogram och få till stånd ett globalt klimatavtal. Washingtons utsträckta hand var tydlig också när USA:s utrikesminister Hillary Clinton den 14 december talade på Georgetownuniversitetet om den nya amerikanska agendan för mänskliga rättigheter i världen. Talet var efterlängtat och uppskattades av amerikanska människorättsorganisationer som till exempel Human Rights Watch.
Men i talet fanns märkligheter. Hon nämnde till exempel att en pragmatism med principer skulle vägleda USA:s inställning till mänskliga rättigheter med nyckelländer som Kina och Ryssland. Anledningen var enligt Clinton att samarbete med dem var avgörande för att få världsekonomin i balans och avvärja spridning av kärnvapen. Omsatt i praktisk politik skulle det innebära en mindre aktiv hållning mot stora, auktoritärt styrda stater i dessa frågor.
Det är uppenbart att den nya ekonomiska världsordningen försvårar möjligheterna att föra en missionerande och aktivistisk människorättsdiplomati. Den man är beroende av ger man inte gärna fingret. Kina har idag en valutareserv som uppgår till astronomiska 2,4 biljoner dollar och äger amerikanska statspapper till ett värde av närmare 800 miljarder dollar. Därmed kontrollerar Peking, även om dollarinnehavet är ett tveeggat svärd, till viss del USA:s röstläge. I boken ”Power and Restraint: A Shared Vision for the U.S.–China Relationship” (Public Affairs 2009, red: Richard Rosencrance och Gu Guoliang) utvärderar ledande amerikanska och kinesiska forskare förtjänstfullt de för världen allt viktigare kinesisk-amerikanska relationerna.
Boken kan uppfattas som en rekommendation för hur Amerika ska förhålla sig till ett uppåtstigande Kina. I analogi med den kärnvapen- och terrorbalans som rådde under det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA, förkortad MAD (Mutually Assured Destruction), noterar Graham Allison att relationerna mellan USA och Kina borde kararakteriseras som MADE (Mutually Assured Destruction of the Economy). Denna terrorbalans är alltså av ekonomisk natur och hotar inte direkt planetens överlevnad. Men även om förbindelserna mellan Kina och USA är djupare och mer vittgående än mellan Sovjet och USA menar Allison att det finns problem inför framtiden. Ska umgänget dem emellan präglas av fred och samarbete under nästa generation bör två villkor uppfyllas. För det första måste länderna dela fundamentala intressen. För det andra måste deras regeringar och samhällen handla positivt för att skapa goda förutsättningar för detta samarbete. Och enligt Allison bör det finnas nya informella arrangemang där amerikanska och kinesiska eliter kan bryta ståndpunkter mot varandra, om Kina ska förmås att ingå i den existerande multilaterala ordningen och inte kullkasta den.
USA:s hållning under 2009 gentemot Kina har genomsyrats av just denna resultatorienterade tanke. Men den amerikanska utrikesministerns idé om en pragmatism med principer har också andra förklaringar än de dagsaktuella ekonomiska noteringarna och rådande maktbalans. Den ska förstås mot bakgrund av Obamas behov av att distansera sig från Bushadministrationens aktivistiska neokonservatism. Bushs hårdföra politik att med vapenmakt sprida demokrati, och sedan sveken mot sanna amerikanska ideal tragiskt illustrerade genom Guantánamo, Abu Ghraib och CIA:s svarta fängelser, har fläckat USA:s rykte.
Obama har därför velat omformulera sin agenda på detta område. Skillnaden mot förr är att trovärdigheten nu ska stärkas genom att betona att USA också har gjort fel och kan göra fel, och ska medverka i multilaterala samtal som till exempel i FN:s människorättsråd. Endast långsamt kan USA återupprätta sin roll som försvarare av mänskliga rättigheter.
Nu visar det sig att Obamas och Clintons silkesvantar inte har gett förväntad utdelning. Inför sitt första statsbesök i Kina i mitten av november valde presidenten att inte träffa Dalai Lama i Washington. Anledningen var att han ville tala med president Hu Jintao först. Detta är precis den ljudnivå för mänskliga rättigheter som Kinas regering önskar sig. Trots detta strök man i Peking flera av de programpunkter som Vita huset önskat under besöket. Vid klimattoppmötet i Köpenhamn skickades en vice utrikesminister att förhandla med den amerikanske presidenten trots att premiärminister Wen Jiabao var på plats. Och trots att Obama lyfte frågan om den häktade dissidenten Liu Xiaobo i sitt möte med Hu Jintao den 16 november, dömde en domstol i Peking den 25 december – på kommunistpartiets order – Liu till elva års fängelse. Åtalet gällde subversiv verksamhet; Liu var initiativtagare till ”Charter 08”, det manifest för demokrati och mänskliga rättigheter som publicerades 2008.
Då inträffar något som skyndar på den negativa händelseutvecklingen. Världens största sökmotor på internet, Google, tar den 12 januari ett oväntat steg. Som första multinationella företag offentliggör Google mycket sofistikerade hackerintrång i sina e-postkonton, gmail, och beklagar den kinesiska censuren på internet. Andra amerikanska företag som Adobe följer sedan efter och berättar om liknande intrång och försök att komma åt affärshemligheter. Eftersom åtskilliga av de hackade e-postadresserna tillhör kinesiska människorättsaktivister och företagsledningar, lyfts frågan till att handla om mänskliga rättigheter, industrispionage och därmed internationell storpolitik.
För ett företag, vars infantila motto ”Don’t be evil” komprometterades genom att man accepterade den kinesiska censurpolitiken 2006, innebar den kastade handsken en omedelbar uppvärdering bland människorättsorganisationer. Andra har dock ställt sig frågan om inte såväl vändningen bort från som tillbaka till mottot är affärsmässigt motiverade. Den kinesiska sökmotorn Baidu är nämligen överlägsen etta på den kinesiska marknaden och Googles andel har krympt år för år. Verkställande direktören Eric Schmidt har dock hävdat att beslutet inte fattades på grund av vikande marknad, utan baseras på Googles grundvärderingar.
Hur det än är ställt med den saken gavs den amerikanska administrationen möjligheten, eller tvingades, att besvara de irriterande nålstick som Kina tillfogat USA sedan november. Åtminstone för tillfället har den amerikanska administrationen inför omvärlden börjat ompröva den slutna dörrens diplomati.
Inte långt efter Googles tillkännagivande höll Hillary Clinton ett uppmärksammat tal om hoten mot global informationsfrihet. Hon riktade anklagelser mot bland annat Kina och talet andades kallt krig. Formuleringar om en ny informationsridå irriterade Peking, som anklagade USA för informationsimperialism och manade Google att inte bli ett verktyg för amerikansk utrikespolitik. Den kinesiska regeringen hävdar att inhemska företag också är sårbara och utsatta för hackerattacker.
Men talet om imperialism är också ett uttryck för att den kinesiska regeringen känner oro för att amerikanska internetföretags produkter försvårar upptäckten av dissidenters aktiviteter. Det värsta scenariot för Peking vore att företag som Twitter och Google mer aktivt skulle medverka till att perforera den nationella kinesiska brandväggen. Om man är konspiratoriskt lagd, skulle man kunna misstänka att Clintons och Googles utspel är samordnade men att USA egentligen helst ser att den känsliga bilaterala relationen sköts utan insyn. Det vore förstås oförenligt med amerikanska frihetsideal och med den globala kommunikationsrevolution som företag som Google hittills varit symbolen för. Samtidigt går det emot andra trender. Som till exempel att det globala civilsamhällets roll blir viktigare, och att användandet av nya sociala medier anses stärka det öppna samhällets ideal.
Friktionen mellan USA och Kina har sedan ytterligare ökat genom försäljningen av vapensystem till Taiwan, ökad tendens till amerikansk handelsprotektionism, kritik mot Kinas undervärderade valuta och ett aviserat möte mellan president Barack Obama och Tibets andlige ledare Dalai Lama imorgon torsdag.
Det förefaller som om den tillbakalutade och intellektuelle Obama har tagit på sig boxhandskarna. Eller ska man uppfatta de senaste månadernas försämrade relationer mest som ett spel för hemmaplan i en tid plågad av obalanser i handeln och stor arbetslöshet? Är det kanske ändå så att USA, som Hillary Clinton sade i Georgetown, kommer att föra tuffa förhandlingar med Ryssland och Kina bakom stängda dörrar eftersom dessa länders stöd behövs för att lösa akuta världsproblem? Eller finns det tecken på mer djupgående misstro mellan en demokratisk supermakt och en eventuellt blivande auktoritär sådan?
Nog råder en strategisk misstänksamhet. Men det finns ingen större anledning till akut oro, därtill är länderna ekonomiskt alltför beroende av varandra. Dessutom är Kina den första stormakten i historien som expanderar inom ett internationellt system som domineras så till den grad av institutioner som FN och WTO och internationella avtal. Landet har därför också dragits in i och närmat sig internationella norm- och regelsystem. Kina har därmed vunnit på globaliseringen och snabbt vuxit i styrka.
Förändrade ekonomiska styrkeförhållanden gör att USA tvingas att pragmatiskt prioritera på en besvärlig dagordning, och om inte människorättsorganisationer i USA höjer rösten riskerar frågan om de mänskliga rättigheterna att hamna långt ner. George W Bushs krig mot terrorismen gjorde det omöjligt för USA att med trovärdighet tala om att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Om MADE innebär att Barack Obama har en agenda för stora länder som Kina och en annan för små länder som Burma, Sudan och Zimbabwe, bidrar det inte till att öka trovärdigheten. Tankeväckande är att multinationella företag som Google och arbetslösa amerikanska väljare gör den pragmatiska linjen svårare att upprätthålla.
Men frågan om den lyckta dörren finns kvar. Hur förs egentligen diskussionerna mellan jätteföretaget Google och USA:s och Kinas regeringar bakom alla informationsridåer?
