Livet överträffar ofta fiktionen, det visar hela historien. Nyfikna författare kan alltså inspireras av en myllrande verklighet som är långt rikare än deras egna öden. Ändå kommer privatlivet lätt i fokus när man söker litteraturens verklighetsbakgrund. Då kan det gå som i Thomas Looneys gamla tes om Shakespeare, aktuell genom Roland Emmerichs film ”Anonym” som hade premiär i fredags (se recension 27/1).
Enligt Looney och Emmerich skulle en handskmakarson från Stratford-upon- Avon knappast kunnat skapa världslitteratur. I stället tror de att Shakespeares dramer egentligen skrevs av ädlingen Edward de Vere, Earl of Oxford. Hans liv liknade nämligen ett par av de shakespearska dramernas intriger.
Men litteratur formas i en vid ram, som även rymmer tidsandan och en allmänt kreativ miljö. Det ser man på de litterära guldåldrar då en rad stora författare verkat.
Ett gott exempel är Shakespeares London. Där fanns en hel kör av författare som ömsom samarbetade, ömsom tävlade och inspirerade varandra. En var Edmund Spencer, som beundrades så av alla kolleger att de kastade sina pennor i hans grav när han svultit ihjäl i London. En annan var Christopher Marlowe, som brukar kallas den engelska tragedins fader. När han som 29-åring dog i ett krogslagsmål viskades det att han var en tystad spion. En tredje var Ben Jonson, som diskuterade med Shakespeare på krogen, och som redigerade hans samlade dramatik i den så kallade Folioupplagan. En fjärde var John Donne, som hämtade lärdom i Oxford, impulser i Italien och spänning i Cadiz, där han stred tillsammans med sir Walter Raleigh. Men han återvände ständigt till London där kulturen sjöd, och där rösterna vid Themsen både blandades och rördes av tidens skapande hand.
Nog har man sett hur ett tidsklimat kan forma kulturen. Ibland, då mångstämmigheten försvunnit, har resultatet blivit så enformigt att man vill ge hela kören på båten. Men andra gånger kan tiden vara så komplex att den ger variation, och om författarna lyckas fånga allt i dramatiska fresker eller subtil poesi kan det hålla för sekler. Så var det på Shakespeares tid, och bilden av honom bör alltså vidgas till den epok han levde i.
Mycket samverkade till kulturens blomstring. Handeln ökade genom nyupptäckta kontinenter, nya industrier och den växande efterfrågan på engelskt ylle. Samtidigt kom världen till England som aldrig förr, och män från Londons bakgator fick plötsligt chansen att resa jorden runt. Under tiden bidrog protestanter på flykt från kontinenten till att Englands befolkning fördubblades. Nu blev London världens största stad.
Det var en tid då även medellösa män kunde göra karriär. Att vara handskmakarson var alltså inget hinder. Henrik VIII:s rådgivare, kardinal Wolsey, var slaktarson, och många författare hade en lika enkel bakgrund. Edmund Spencers far var klädesmakare, Christopher Marlowes var skomakare och Ben Jonsons styvfar var murare. Ändå var deras lärdom legendarisk.
Både Henrik VIII och Elisabet I höll nämligen kunskaper högt, och fattiga studenter kunde få stipendier. Skolpojkar gnuggades tio timmar om dagen i engelska, latin, grekiska, historia och religion. Sedan började de tidigt på universiteten, där de kunde fortsätta i sex år.
Framför allt kunde man komma rakt in i tidens kunskapsexplosion, för genom tryckkonsten flödade dittills onåbara texter in från övriga Europa. De som inte kunde läsa tillägnade sig kulturen på andra sätt. Musiken var viktig – spelmän kunde få arbete överallt, och Francis Drake tog med en hel stråkkvartett under sin världsomsegling. Men ännu viktigare var dramatiken. I London gick varje vecka omkring 20000 människor på teatern, där hög och låg kunde se samma pjäser, fast hovet satt avskilt från parterrens högljudda ståplatspublik. Genom den ständiga efterfrågan på nya pjäser fostrades en hel generation av dramatiker, de flesta från medelklassen, precis som Shakespeare.
Samtidigt gjorde sig verkligheten brutalt påmind. Klyftorna mellan rika och fattiga var stora, straffen var hårda, och genom pest och andra sjukdomar blev medellivslängden bara 38 år. Dödens ständiga närhet höll alltså de existentiella frågorna vid liv.
Kort sagt bidrog tiden på olika sätt till dramatiken. Och det gjorde även Londonmiljön. Mörka gränder låg intill gröna stränder. Slaktavfall flöt bland de näckrosor som snärjde roddarnas åror. Historien bodde i den dystra Towern, medan nyupptäckta länder fläktade bland våta segel. Sammantaget blev det en essens av världen som kunde ge Shakespeares pjäser en ram, fastän ingen av dem utspelades i London.
Över hans Globeteater vajade en flagga med mottot ”Hela världen är en scen”. Det var egentligen ett citat från Erasmus av Rotterdam, som tillsammans med Montaigne hade förmedlat antikens essästil till Shakespeares England. Den injektion det gav litteraturens stil och tankemässiga innehåll bör inte underskattas. Samtidigt stämde flaggans ord förunderligt väl med Shakespeares omgivning.
I Southwark, där Globeteatern låg, fanns fem fängelser och den allmänna skamstocken, men också ett bullrigt nöjescentrum. Teatern var till exempel granne med björnhetsningsarenan. Blandningen av högt och lågt kändes inte onaturlig, för de flesta av Southwarks teaterägare var även bordellägare. Det är inte utan att jag känner igen mig. Också i dag kan de grundaste nöjen ligga i samma påse som själsodlande kultur, fast skamstocken och björnhetsningen nu fått mer medial karaktär.
Mest dramatiskt var ändå livet på London Bridge, som Patricia Pierce livfullt skildrat i sin faktastinna bok ”Old London Bridge” (2001). Både Shakespeare och Ben Jonson nämner bron i sina pjäser, och de fick säkert stoff från den. På deras tid var det Europas längsta bebyggda bro, som med sina sexvåningshus vida överglänste Venedigs Rialtobro. Fastän den byggdes redan på 1100-talet fick den sin guldålder under Shakespeares tid, då de ursprungliga husen hade ersatts av förnäma byggnader, flera av dem med små trädgårdar på taken. På bottenplanet fanns en rad näringsställen och ett hundratal affärer, som med sitt vida sortiment lockade hela London.
Bron var alltså inte bara en övergång utan också en samlingspunkt. Medan kläder och guldsmycken såldes lite varstans hittade man böcker på den västra delen. Där fanns banala historier på billigt papper som genom brons uthus snart hamnade i floden, sönderrivna, nedträckade och förbannade av roddarna. Men hos försäljarna av bläck och bläckhorn fanns översättningar av grekisk mytologi liksom av Vergilius, Cicero, Petrarca och italienska romaner, som Shakespeare kunde knåda till egna mästerverk. I närheten låg också The Golden Globe, som sålde kartor över världen – genom dem kunde man resa i tanken.
Enbart att korsa bron kunde ta en timme, för både trafiken och handeln var livlig. Ibland hördes skrik från människor som råkat falla i vattnet. De oxar, får och svin som drevs över bron hamnade emellanåt också i floden. Vad som hände den krokodil Richard II tog med från det heliga landet till Towern vet ingen, utom att den försvann i Themsen. Mat lär den i alla fall inte ha saknat. En isbjörn som Henry VIII placerat i Towern fiskade liksom andra kungliga björnar mängder av lax i floden.
Till slut hade bron blivit ett nästan osannolikt mikrokosmos av världen. Där trängdes tiggare, köpmän, tjuvar, pilgrimer, sjömän, munkar och hovmän, som tillsammans gav ett tvärsnitt av hela samhället. Där skvallrades om allt som hände, både vid hovet och på kontinenten – det var bara att lyssna. Där hade rebeller försökt inta staden, och där hade världshandeln sin knutpunkt. Där hölls också Londons processioner och fester. Inför midsommardagen smyckades bron med johannesört, jasmin och björklöv, och sedan fylldes den av dans och festtåg till långt in på natten. Då lyste hela den blomsterklädda bron av ljus. Det var magiskt som i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.
Även blodiga dramer kunde hämta uppslag från bron. Alltsedan 1200-talet hade man satt upp avhuggna huvuden från avrättade personer vid Southwarks brofäste, till varnagel för dem som skulle in i staden. Ett trettiotal skallar kunde trängas under de kretsande måsarna för att efter ett tag kastas i floden. Till och med adelsmän, präster och rika borgare riskerade att få sina huvuden uppsatta på bron, precis som Thomas More. 1583 drabbade det till exempel en släkting till Shakespeares mor.
Floden fick dessutom sköta den tvivelaktiga rättskipningen. De kvinnor som anklagats för häxeri kastades bakbundna i floden, och ansågs skyldiga om de flöt. Bråkiga personer kunde också kylas ner i brons fängelse, som var en liten bur just över vattenytan. Över den hördes ständigt rop, klapprande hovar eller klövar, gnisslande hjul och brusande vattenkvarnar, för livet på bron var mycket rörligt, utom för de fängslade. Där det sträckte sig från lusthusens solur till det kalla och mörka vattnet gav det ett koncentrat av hela livet, precis som Shakespeares dramer.
När verkligheten komprimeras tillräckligt mycket kan den ju likna fiktionen. Det illustrerades inte bara på bron, utan också i den miniatyrstad som några vintrar uppstod på isen. Under bron hejdades tidvattenströmmarna delvis av de tjocka fundamenten, så uppströms kunde floden frysa. Genom det föddes Londons berömda frostmarknader.
Det började med att Themsens roddare en kall vinter gjorde slädar av sina båtar för att dra passagerare över isen. Av korslagda åror och segel reste de sedan tält, där de sålde mat och dryck. Snart följde köpmän som satte upp bodar på isen för att sälja varor bland allehanda förfriskningar. Till slut hade det uppstått en hel marknad på floden, där man samlades runt dockteatrar, eldslukare och gycklare. Prostituerade kom till marknaden för att söka kunder, och hovmän ordnade rävjakt på isen. Till och med drottning Elisabet lockades dit för att skjuta pil med sina hovdamer.
Det varade inte i evighet. Efter ett par månader smälte den tillfälliga staden på floden bort, och tidvattnet flöt in igen där man nyss lekt, ätit, jagat och älskat. Det liknade ett rikes hela uppgång och fall eller en hägring som plötsligt upplösts. När den vita vintermarknaden försvann kunde de gycklare som uppträtt på den ta farväl på samma sätt som Prospero skulle göra i Shakespeares ”Stormen”: allt tycktes ha varit av samma stoff som drömmar väves av.
Ja, nog liknade Old London Bridge en bro mellan historia och fiktion. Då ett av 1500-talshusen revs hittade man till exempel tre krukor med guld och silver. Det var som en hälsning från sagan, eller från Shakespeares ”Köpmannen i Venedig”, där tre liknande krukor dolde Portias porträtt. Kanske Shakespeare rent av hört talas om guld- och silverkrukorna på bron. För där fanns lika mycket att inspireras av som på någon resa. Formade med språkets rikaste nyanser kunde det bli stor dramatik. Vem som höll i pennan kan ingen med säkerhet veta. Men än sedan? Om Shakespeares identitet är öppen får väl verken segla vidare på egen hand. Det är inte författarens ansikte som levt kvar i litteraturen utan rösten, och den har blandats med andra stämmor. Så brukar det vara när verkligheten skriver sina sagor.
